Det nya Lort-Sverige

Mikael Askergren © 2013

Det var väl i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul (1967) som Lena Nymans pappa helt ogenerat ställde sig att pissa i diskhon i köket, rakt framför ögonen på måttligt roade familjemedlemmar. Ett målande exempel på den misär som inte bara Lenas (fiktiva) familj levde i, utan även alla de familjer som (i verkliga livet) också bebodde gamla nedslitna sekelskifteshus, och som då i det sena 1960-talet också fortfarande saknade både toalett och bad i den egna lägenheten. Klart farsan pissar i diskhon när det är kallt ute, och särskilt kallt ute på gårdens torrdass.

Detta slags omedelbara och påtagliga boendemisär har tack och lov byggts bort sedan dess. Ingen ställer sig väl längre att pissa i diskhon bara för att det är litet kallt ute. Inte ens när det redan är upptaget i badrummet: alla större lägenheter som byggs i vårt land förses ju med en extra gästtoalett, eller hur?

Nej, faktiskt inte. Inte längre, vill säga: för tio tjugo trettio år sedan var två toalettrum fortfarande ett ”måste” i varje nybyggd fyrarummare. Det var ”omöjligt” att få bygglov för (och framförallt statliga lån till) att bygga fyrarummare med bara en enda toalett i hela lägenheten. Bostadsbyggandet var fortfarande hårt reglerat – och det var just i steget från trea till fyra, från två sovrum till tre sovrum, som arkitekter och bostadsforskare och bostadspolitiker kunde enas om att man kunde, och borde, ja rentav måste ställa krav på en extra toalett – för de boendes anständighets och bekvämlighets skull.

Men det kravet finns inte kvar idag. Regelverket har ”förenklats” sedan dess, och idag (2013) byggs det faktiskt i Stockholm helt nya hyresrätter om fyra rum och kök med bara ett badrum. Jag repeterar: med bara ett badrum. Exempelvis de hyresrätter som snart står färdiga i Kv. Pendlaren vid Älvsjö pendeltågsstation i Stockholms södra förorter.

Snusk och snask

Och så här föreställer jag mig familjelivet vid Älvsjö pendeltågsstation när de nya hyresgästerna väl flyttat in:

Tonårssöner och tonårsdöttrar som låser in sig i lägenhetens (enda) badrum för att – på tonåringars vis – duscha i timtal. Familjefäder som så småningom blir pissnödiga och ställer sig att irriterat bulta på badrumsdörren för att bli insläppta – förgäves. Familjefäder som därför åter är hänvisade till att pissa i diskhon i köket. Men inte, som förr i tiden, för att man är fattig, inte för att man bor i en omodern rivningskåk med torrdass på gården, utan helt enkelt för att det så ofta redan är upptaget i lägenhetens enda badrum.

Och till råga på allt är det fråga om lägenheter med så kallad öppen planlösning. Så när pappa står och pissar i kökets diskho, då gör han det i Älvsjö rakt framför ögonen på stackars mamma i tevesoffan bara ett stycke bort i den öppna planlösningens ”gemensamma kök-vardagsrum”. Snuskigt, rent ut sagt. Det tycker inte bara mamma i tevesoffan i Älvsjö: stackars Ludvig ”Lubbe” Nordström, han med den legendariska reportageboken Lort-Sverige (1938), han roterar i sin grav.

Men varken arkitekten, byggherren eller stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad har brutit mot någon lag i Kv. Pendlaren i Älvsjö. Lort och snusk i boendet är inte (längre) olagligt i Sverige.

Ett nytt slags boendemisär är på väg att etableras som godtagbar hygienstandard i vårt land. Och inte längre bara för de fattiga, utan denna gång även för de relativt välbeställda. I helt nybyggda hus. I lägenheter som folk förväntas betala skyhöga nybyggnadshyror för. Och inga protester hörs mot detta, vad jag vet. Svenskarna knorrar ofta över höga hyror, men knorrar inte över sänkt hygienstandard i nybyggena.

Vi svenskar och våra toalettvanor

Svenskarna verkar således vara och förbli ett särdeles snuskigt och snaskigt folk – Lubbe Nordströms alla ansträngningar till trots, och den svenska socialdemokratins forna hegemonis alla experiment med social ingenjörskonst i stor skala till trots: om inte pappa staten med lagar och regelverk tvingar, eller med subventioner lockar och uppmuntrar svensken till en ”bättre” livsstil, om svensken ges total ”valfrihet” i boendet, då väljer svensken (åter) bort bekvämligheten med flera toalettrum i en och samma bostad.

Svensken skäms inte att i sin helt nybyggda lägenhet hänvisa sina hembjudna gäster till en toalett vars dörr vetter rakt mot den matplats där alla andra hembjudna middagsgäster sitter och tittar på. (Den gamla Byggnormen krävde ju på sin tid att en toalettdörr skulle vetta mot hall eller annat neutralt utrymme.)

Svensken tvekar inte heller att gå på restaurang och betala en hisklig massa pengar för krogmat och krogsprit, och lägga till dricks på det dessutom, trots att kundtoalettens dörr vetter rakt mot restaurangens matsal och alla restauranggäster. Är det verkligen förenligt med en förstklassig restaurangupplevelse att behöva sitta och reflektera över vem som går på toaletten, när, hur ofta, och hur länge?

Den nya ”åsiktsfriheten”

Parallellt med regelverkets reformering har slagord som ”förenkling” och ”valfrihet” trummats in i oss. Tidigare oomkullrunkeliga politiska principer har reducerats till inbördes godtyckligt utbytbara ”åsikter”. ”Åsikten” att det inte är okej med bara ett badrum i en fyrarummare (för att det är oanständigt och snuskigt) står mot ”åsikten” att det är okej (för att det är lagligt). Och det som ”bara” är en politisk åsikt (i det här fallet: Bort med snusk och snask!) väger i slutändan aldrig tyngre än beskedet om vad denna ”åsikt” kostar i kronor och ören att förverkliga. Det visar sig därför alltid (och föga förvånande) att det valfrihetsutrymme som de senaste decenniernas avregleringar inneburit i slutändan alltid och enbart utnyttjas ”nedåt”. Aldrig ”uppåt”. ”Uppåt” kostar ju mer pengar.

Vad göra? Skall pappa staten åter ta tag i att försöka uppfostra svensken till att efterfråga en högre hygienstandard i boendet? Medelst storskaliga folkbildningsinsatser försöka uppfostra svensken till mindre underklassighet, mindre bonnighet och mindre tölpaktighet? Kanske pappa staten (åter) måste gå in med subventioner, med generösa statliga lån eller dylikt, eller ett nytt ROT-avdrag, som aktivt uppmuntrar till att det byggs fler badrum i våra nya bostäder?

Eller skall man inte göra något alls åt denna nedåtstandardtrend? Skall pappa staten inte lägga sig i sådana saker alls? (Jag syftar på när överheten avstår från att subventionera ett eller annat av ideologiska skäl, inte av ekonomiska skäl.)

Minsann ingen trist revisorstyp

Oavsett var på den politiska värdeskalan man befinner sig i denna fråga – i vilken utsträckning överheten skall detaljstyra över de val vi gör i våra privatliv –, faktum kvarstår: den som i sin dagliga gärning som tjänsteman på ett stadsbyggnadskontor eller en länsstyrelse helst skulle vilja bedriva ett slags praktisk och progressiv bostadspolitik på jobbet får inte längre något stöd i lagen eller regelverket för en sådan ambition.

Och den bostadspolitiskt engagerade, progressive tjänstemannen beklagar förstås denna utveckling – allt längre och längre bort från den gamla goda tidens radikala, altruistiska, världsförbättrande sortens stads- och bostadsplanering.

Men det finns samtidigt förmodligen bland den bostadspolitiskt engagerade, progressive tjänstemannens många kolleger en och annan myndighetsutövande planarkitekt som verkligen gillar att regelverket inte är lika precist och entydigt som förr i tiden.

Då får ju Du som enskild tjänsteman mer makt och mer att säga till om. Och det vill Du ju ha. Du vill ju som planarkitekt inte bara sitta och mekaniskt slå upp alla färdiga svar i en stor och tung och helt entydig regelbok som bara lämnar ett absolut minimum av utrymme för improvisation (som på 1970-talet). Du vill ju vara mer ”kreativ” på jobbet. Du vill ju ha ett ”konstnärligare” jobb än så. En entydig och monolitisk regelbok gör jobbet ”tråkigt” för Dig – medan en djungel av vagt formulerade lagar, förordningar, föreskrifter och råd som ingen enskild instans eller auktoritet verkar ha full uppsikt över gör jobbet som planarkitekt ”öppnare”, ”roligare”, kanske ”skoj” rentav.

Du tänker kanske så här: ”Man är väl ingen trist revisorstyp heller. Det är kul att jag som planarkitekt idag kan engagera mig mer i design och färg och form på detaljnivå än jag kunde förr i tiden. Istället för att bara sitta och kontrollera att badrummen och utomhusramperna är handikappvänliga. Jag vill ju vara med och skapa arkitektur. Jag vill ju vara med och rita hus. Och det får jag numera.”

Får och får, förresten. Du tar Dig den rätten, och det nya regelverket gör det fullt möjlig för Dig som myndighetsutövare att ta Dig den rätten.

Så vem bestämmer i slutändan var gränsen faktiskt går mellan vad man ”får” och vad man inte ”får” göra numera? Utan en entydig regelbok är det i sista hand Du i Din egenskap av myndighetsutövare som bestämmer det. Du får i sista hand alltid rätt, i kraft av ditt ämbete. Praktiskt inte sant, för en makthavare.

Och just Du (om än inte alla av dina kolleger) gillar förmodligen ”valfriheten” och det numera vagt formulerade regelverket också av det skälet att vagheten i skrivningarna gör det svårt att ställa Dig till svars i efterskott – till exempel för dåligt omdöme i hanteringen av en eller annan bygglovsansökan, eller för den delen, i förekommande fall, för dålig smak i samband med planerandet av hela stadsdelar.

[FOTNOT: Är stadsplanering någonsin bara en fråga om tycke och smak? Det borde inte vara det. ”Snyggt” och ”fult” är inget det går att framgångsrikt lagstifta om. Men, jo, exempelvis i fallet S:t Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm (uppfört 1995-1998) var det helt klart på det viset – närmare bestämt en fråga om dålig smak. Jämför av Mikael Askergren: ”Problemet med bostadsområdet S:t Erik” (1992).]

Avslutningsvis

Förresten, avslutningsvis, om det är sant att det under 1900-talet fanns ett starkt kausalt samband mellan altrusiska arkitekters världsförbättrariver (å ena sidan) och originalitetsbesatta arkitekters banalitetsskräck (å den andra), och om det också är sant att ”något har hänt” de senaste tio femton åren, och att altruismen numera, i det begynnande 2000-talet, inte längre framstår som det självklara idealet för alla som sysslar med arkitektur och samhällsplanering (vilket jag resonerat utförligt kring i min artikel i det förra numret av denna tidskrift), då borde vi överallt omkring oss, i allt som byggs, se allt färre uttryck för neurotiskt laddad banalitetsskräck, inte sant – i samma takt som det altruistiska världsförbättrarengagemanget avtar, nämligen.

Och det låter ju bra och hälsosamt för arkitektkåren och för arkitekturen på många sätt. Banalitet är bra. Originalitet till varje pris är överskattat. Neuroser bör undvikas.

Men (och det är ett viktigt ”men”) därmed inte sagt att det minskande altruistiska engagemanget i kåren på senare år också förklarar varför svenska arkitekter av idag inte bara verkar helt ointresserade av generella boendekvaliteter (ta det där med toadörrar som så ofta vetter direkt mot matplatser och vardagsrum i nybyggda lägenheter numera), utan dessutom verkar helt oförmögna att åstadkomma lika vackra bostadsplaner som i de svenska 1930-, 1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen:

Varför skulle en arkitekt med ens strunta i att lösa bostadsplaner väl, bara för att han inte längre, som för femtio eller hundra år sedan, ritar och bygger bostäder mest åt medellösa arbetarfamiljer? Även en rik beställare har väl nytta och glädje av en bostad med god, kanske rentav vacker planlösning. Även en rik beställare har väl nytta och glädje av en dräglig hygienstandard. (Det vill säga minst en extratoalett – för besökare och gäster, om inte annat. Och med en toalettdörr som vetter mot hall eller annat neutralt utrymme.) Och så vidare.

Nej, att man i arkitektkåren inte längre identifierar sig med det förra seklets altruister och världsförbättrare har knappast med saken att göra. Det ligger närmare tillhands att förklara den svenska stads- och bostadsplaneringskonstens förfall på ett numera mycket slarvigt förhållningssätt inom kåren till begrepp som ”kreativitet” och ”konstnärlighet”. Ett slarvigt förhållningssätt till att ha ”skoj” på jobbet.

Att vilja vara ”kreativ” eller ”konstnärlig” betyder ju inte alls att man med ens kan tillåta sig att vara ”slarvig”. Det är inte samma sak. Konst är inte ”slarvigt”. Konstnärer är inte ”slarviga”. Konst är alltid på fullt allvar, på liv och död rentav, och inte ”på skoj”!

Nej, bort med slapp och slarvig ”konstnärlighet”, och fram för fler trista revisorstyper på landets stadsplane- och stadsbyggnadskontor.

Och, bort med snusk och snask, och fram för nya, bostadspolitiskt motiverade, hygienstandardhöjande, skattefinansierade subventioner i svenskt bostadsbyggande. Det börjar bli dags för det – igen.

Appendix

De ovan beskrivna husen vid Älvsjö pendeltågsstation, fastighetsbeteckning Pendlaren 1, ritades av AW Arkitekter AB, Danderyd (firman har nyligen bytt namn till Storesund Arkitekter AB). Byggherre var ursprungligen Maxera, senare blev det Familjebostäder.

I bygglovshandlingarna hade arkitekten visserligen försett alla fyror med två hygienrum. Men när Maxera i ett senare skede sålde hela projektet till Familjebostäder, och alla bostadsrätter i ett slag blev hyresrätter, då prutades genast många bostadsrättsmässiga finesser i det ursprungliga projektet bort. Av kostnadsskäl. Exempelvis försvann ett antal stora privata takterrasser. Samtidigt försvann massor av toalettrum. Alla fyrarummare som i bygglovet tilldelats två stycken separata toalett- och badrum var, de fick hädanefter nöja sig med ett enda toalett- och badrum per lägenhet.

De planlösningsritningar som Familjebostäder offentliggjorde på Stockholms bostadsförmedlings hemsida i slutet av 2012 (med bara ett toalett- och badrum i fyrarummarna) har Stockholms stadsbyggnadskontor inte fått ta del av. Byggherren har inte meddelat bygglovsavdelningen att man i Älvsjö bygger hus med andra planlösningar än i bygglovet och med annan hygienstandard i de större lägenheterna än i bygglovet.

Men Stockholms stad har inga invändningar visar det sig. Bygglovsavdelningen behöver inte underrättas om sådana ändringar. Att pruta bort ett av två badrum i alla större lägenheter är inte bygglovspliktigt. Lägenheternas planlösningar är nämligen undantagna i bygglovet – i enlighet med ÄPBL, den Äldre Plan- och Bygglagen som fortfarande gällde i maj 2011 då Maxera sökte bygglov för sitt Älvsjöprojekt.

Det är således inte olagligt att man i Älvsjö bygger helt andra hus än i det beviljade bygglovet utan att ha meddelat bygglovsavdelningen om dessa ändringar i förväg. Staden inväntar snällt relationsritningarna. Om det då, mot förmodan, skulle visa sig att det som faktiskt byggts bryter mot exempelvis tillgänglighetslagstiftningen, då kan byggherren tillsvidare förbjudas att ta byggnaden i bruk, och så vidare:

När det gäller bygglov som beviljats i enlighet med ÄPBL (som i fallet Pendlaren 1) är det främst i slutbevisfasen som Stockholms stad skall gå in med full kraft och se till att bygget är lagenligt. I nya PBL har man haft ambitionen att flytta fram en hel del av stadens regleringsansvar till bygglovsfasen istället – för att undvika att det delas ut starttillstånd till husbyggen som i efterskott, efter slutkontroll, visar sig aldrig ha haft förutsättningar att få tillstånd att tas i bruk.

Stora lägenheter med bara ett badrum är inte i sig olagligt. Standarden 91 42 22 Byggnadsutformning – Bostäder – Funktionsplanering, där extra toalett behandlas i avsnitt 5.7, ”Hygienrum”, är inte kopplad till Boverkets byggregler BBR utan gäller endast om den åberopas av beställaren i en överenskommelse.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Det nya Lort-Sverige”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 19-februari 2013.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #19

Tack till arkitekt Malin Ullman/Storesund Arkitekter AB, till arkitekt Agneta Granlind och byggnadsinspektör Ulf Jonsson/Stockholms stadsbyggnadskontor, samt till arkitekt Lars Estlander/Boverket.

Illustrationer: Lubbe Norström samt omslaget till hans reportagebok Lort-Sverige (1938). Planritningen (4 rok med bara ett badrum, Kv. Pendlaren 1, Älvsjö) kommer från Stockholms stads bostadsförmedlings hemsida.

Artikeltexten ovan utgör en fristående fortsättning på, och innehåller ett antal referenser till, en artikel av Mikael Askergren i Kritik nr 18 oktober 2012: De sista neurotikerna

Mer av Mikael Askergren om planlösningsmisären i Kv. Pendlaren, Älvsjö: En pizza i Kärrtorp

Mer av Mikael Askergren om den miserabla toalettrumsstandarden i vår tids svenska bostadsbyggande:
Om den svenska planlösningskonstens förfall

Mer av Mikael Askergren om ämnet stadsplanering reducerat till en fråga om tycke och (i förekommande fall, dålig) smak:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik


askergren.com/lortsverige.html

<<