Det nya Lort-Sverige

Mikael Askergren © 2013

Det var väl i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul (1967) som Lena Nymans pappa helt ogenerat ställde sig att pissa i diskhon i köket, rakt framför ögonen på måttligt roade familjemedlemmar. Ett målande exempel på den misär som inte bara Lenas (fiktiva) familj levde i, utan även alla de familjer som (i verkliga livet) också bebodde gamla nedslitna sekelskifteshus, och som då i det sena 1960-talet också fortfarande saknade både toalett och bad i den egna lägenheten. Klart farsan pissar i diskhon när det är kallt ute, och särskilt kallt ute på gårdens torrdass.

Detta slags omedelbara och påtagliga boendemisär har tack och lov byggts bort sedan dess. Ingen ställer sig väl längre att pissa i diskhon bara för att det är litet kallt ute. Inte ens när det redan är upptaget i badrummet: alla större lägenheter som byggs i vårt land förses ju med en extra gästtoalett, eller hur?

Nej, faktiskt inte. Inte längre, vill säga: för tio tjugo trettio år sedan var två toalettrum fortfarande ett ”måste” i varje nybyggd fyrarummare. Det var ”omöjligt” att få bygglov för (och framförallt statliga lån till) att bygga fyrarummare med bara en enda toalett i hela lägenheten. Bostadsbyggandet var fortfarande hårt reglerat – och det var just i steget från trea till fyra, från två sovrum till tre sovrum, som arkitekter och bostadsforskare och bostadspolitiker kunde enas om att man kunde, och borde, ja rentav måste ställa krav på en extra toalett – för de boendes anständighets och bekvämlighets skull.

Men det kravet finns inte kvar idag. Regelverket har ”förenklats” sedan dess, och idag (2013) byggs det faktiskt i Stockholm helt nya hyresrätter om fyra rum och kök med bara ett badrum. Jag repeterar: med bara ett badrum. Exempelvis de hyresrätter som snart står färdiga i Kv. Pendlaren vid Älvsjö pendeltågsstation i Stockholms södra förorter.

Snusk och snask

Och så här föreställer jag mig familjelivet vid Älvsjö pendeltågsstation när de nya hyresgästerna väl flyttat in:

Tonårssöner och tonårsdöttrar som låser in sig i lägenhetens (enda) badrum för att – på tonåringars vis – duscha i timtal. Familjefäder som så småningom blir pissnödiga och ställer sig att irriterat bulta på badrumsdörren för att bli insläppta – förgäves. Familjefäder som därför åter är hänvisade till att pissa i diskhon i köket. Men inte, som förr i tiden, för att man är fattig, inte för att man bor i en omodern rivningskåk med torrdass på gården, utan helt enkelt för att det så ofta redan är upptaget i lägenhetens enda badrum.

Och till råga på allt är det fråga om lägenheter med så kallad öppen planlösning. Så när pappa står och pissar i kökets diskho, då gör han det i Älvsjö rakt framför ögonen på stackars mamma i tevesoffan bara ett stycke bort i den öppna planlösningens ”gemensamma kök-vardagsrum”. Snuskigt, rent ut sagt. Det tycker inte bara mamma i tevesoffan i Älvsjö: stackars Ludvig ”Lubbe” Nordström, han med den legendariska reportageboken Lort-Sverige (1938), han roterar i sin grav.

Men varken arkitekten, byggherren eller stadsbyggnadsnämnden i Stockholms stad har brutit mot någon lag i Kv. Pendlaren i Älvsjö. Lort och snusk i boendet är inte (längre) olagligt i Sverige.

Ett nytt slags boendemisär är på väg att etableras som godtagbar hygienstandard i vårt land. Och inte längre bara för de fattiga, utan denna gång även för de relativt välbeställda. I helt nybyggda hus. I lägenheter som folk förväntas betala skyhöga nybyggnadshyror för. Och inga protester hörs mot detta, vad jag vet. Svenskarna knorrar ofta över höga hyror, men knorrar inte över sänkt hygienstandard i nybyggena.

Vi svenskar och våra toalettvanor

Svenskarna verkar således vara och förbli ett särdeles snuskigt och snaskigt folk – Lubbe Nordströms alla ansträngningar till trots, och den svenska socialdemokratins forna hegemonis alla experiment med social ingenjörskonst i stor skala till trots: om inte pappa staten med lagar och regelverk tvingar, eller med subventioner lockar och uppmuntrar svensken till en ”bättre” livsstil, om svensken ges total ”valfrihet” i boendet, då väljer svensken (åter) bort bekvämligheten med flera toalettrum i en och samma bostad.

Svensken skäms inte att i sin helt nybyggda lägenhet hänvisa sina hembjudna gäster till en toalett vars dörr vetter rakt mot den matplats där alla andra hembjudna middagsgäster sitter och tittar på. (Den gamla Byggnormen krävde ju på sin tid att en toalettdörr skulle vetta mot hall eller annat neutralt utrymme.)

Svensken tvekar inte heller att gå på restaurang och betala en hisklig massa pengar för krogmat och krogsprit, och lägga till dricks på det dessutom, trots att kundtoalettens dörr vetter rakt mot restaurangens matsal och alla restauranggäster. Är det verkligen förenligt med en förstklassig restaurangupplevelse att behöva sitta och reflektera över vem som går på toaletten, när, hur ofta, och hur länge?


Texten ovan består av ett utdrag ur en längre artikel av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Det nya Lort-Sverige”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 19-februari 2013.

Läs/ladda ned ned Kritik nr 19 som PDF: Kritik #19

Tack till arkitekt Malin Ullman/Storesund Arkitekter AB, till arkitekt Agneta Granlind och byggnadsinspektör Ulf Jonsson/Stockholms stadsbyggnadskontor, samt till arkitekt Lars Estlander/Boverket.

Illustrationer: Lubbe Norström samt omslaget till hans reportagebok Lort-Sverige (1938). Planritningen kommer från Stockholms stads bostadsförmedlings hemsida.

Mer av Mikael Askergren om planlösningsmisären i Kv. Pendlaren, Älvsjö: En pizza i Kärrtorp

Mer av Mikael Askergren om den miserabla toalettrumsstandarden i vår tids svenska bostadsbyggande:
Om den svenska planlösningskonstens förfall

Mer av Mikael Askergren om ämnet stadsplanering reducerat till en fråga om tycke och (i förekommande fall, dålig) smak:
Problemet med bostadsområdet S:t Erik

<<