Det finns ingen religiös konst

Mikael Askergren © 2011

Jag är inte religiös. Jag har aldrig ägnat mig åt religiösa grubblerier. Ingen i min familj eller släkt är troende. Ingen av mina klasskamrater som jag gick i skolan med på 1970-talet var religiösa vad jag vet. Ingen jag kände gick i kyrkan om söndagarna. Desto större chock för mina generationskamrater och mig att religionen de senaste tio åren gjort en sådan comeback. Vad kommer religionens återkomst på dagordningen betyda för oss sekulariserade västerlänningar på sikt?

När boken The Spirit Level av Richard Wilkinson och Kate Pickett kom ut 2009 (Jämtsälldhetsanden på svenska) fick den stor uppmärksamhet som var mycket välförtjänt. Bokens slutsats lyder att alla sociala problem är störst i ekonomiskt ojämlika länder, och att endast större ekonomisk jämlikhet kan göra oss redan rika och välmående västerlänningar ännu friskare och lyckligare på sikt. Det är en bestickande slutsats.

Författarnas försök att förklara varför det förhåller sig så är dock inte alltid övertygande. Men så nämns heller aldrig fenomenet ”religion” i deras bok! Faktum är att de länder som klarar sig bäst i bokens alla diagram och statistiska exempel – Skandinavien och Japan – också är de länder som är västvärldens mest sekulariserade. Och det är ingen slump: det är ju sekulariseringen som, mer än något annat, gjort skandinavernas långtgående jämlikhet och jämställdhet möjlig. Det faktum att vi svenskar och danskar nästan aldrig går i kyrkan gör oss – det är nu statistiskt bevisat, tack vara Wilkinson & Pickett, vill jag påstå – till friskare och lyckligare, ja rentav till bättre människor än alla de där amerikanerna som ständigt springer i kyrkan och hojtar God bless America! stup i kvarten.

Hur kan detta komma sig? Borde det inte vara tvärt om? Borde man inte kunna förvänta sig av dessa starkt troende amerikaner att såväl i stort som i smått uppvisa en större benägenhet att lyda bibelns tio budord och leva sunda och moraliskt oantastliga liv än vi gudlösa skandinaver? Nej, inte alls:

Den religiösa människan är inte alls mer moralisk eller laglydigare i sitt vardagsliv än den icketroende. Man kan alltid finna religiösa motiv för vilken handling som helst, för folkmord och tortyr, för terrorism och rasism, för nedlåtenhet och förhävelse. Religionens etik är mycket etiskt flexibel och moraliskt böjlig, mycket mer så än de oftast mycket sansade och pragmatiska och alltid politiskt korrekta umgängesregler som den icketroende försöker leva efter.

Det är alltså inte ett dugg konstigt att tv-seriens proffskriminelle mördare Tony Soprano betraktar sig själv som ”god” katolik. Och att han välkomnas med öppna armar av sin katolska församling som fullvärdig medlem, trots att kyrkan naturligtvis vet mycket väl vad Tony Soprano och hans anhang är för slags typer.

Det är inte heller ett dugg konstigt att det i avskilda religiösa enklaver som verklighetens Knutby begås mord i Guds namn via ombud och sms. Just så moraliskt plastisk och etiskt flexibel är religionen. En karismatisk ledare kan forma om den och använda den för vilka personliga eller politiska syften som helst.

Eller att den katolska kyrkans prästerskap ständigt anklagas för sexuella oegentligheter och övergrepp på barn.

Till saken hör att en religiös människa uppfattar världen som hierarkiskt ordnad, med gudar och änglar och andra esoteriska väsen högt där uppe i himlen, esoteriska väsen som alla rankas högre än hon i hierarkin, som med andra ord är ”bättre” än hon – respektive med djävlar och demoner djupt där nere i underjorden, som rankas lägre och som ”sämre” än hon. Steget är för henne sedan inte långt att även börja dela in hennes medmänniskor av kött och blod på samma sätt som hon delar in himlens och helvetets änglar och fantomer – hierarkiskt, i klasser: överst helgon och präster och munkar och nunnor och missionärer och diakoner, det vill säga människor ”bättre” än de flesta andra människor – respektive de människor i hierarkin som är ”sämre” än de flesta andra människor, för att de inte är lika religiösa, eller tillhör fel religion, eller ingen religion alls, eller har fel nationalitet eller sexualitet eller hudfärg.

Den icketroende har ingen sådan automatisk reflex att alltid dela in alla medmänniskor hierarkiskt i klasser och kategorier av folk som är bättre respektive (mer alarmerande) sämre än hon. Det är mycket mer naturligt för den icketroende att spontant anamma ett demokratiskt jämlikhetsideal. Det är mycket lättare för en religiös människa att bli rasist. Sekularisering främjar demokrati och jämlikhet, som sagt. Kristenheten har måst uppfinna sin gyllene regel (den om att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad) för att stämma i bäcken: den naturliga impulsen för den gudstroende är nämligen inte alls att behandla sin nästa som en like, utan istället att särbehandla – att antingen vara henne underdånig eller att förakta henne djupt...

Alltnog. Det är länge sedan kyrkan i det här landet var det nav kring vilket allt i vardagslivet kretsade. Kyrkan har hos oss i Norden inte stått mitt i byn sedan någon gång på 1800-talet. Det skall vi vara glada för. Religionens marginaliserade roll i samtiden är inte bara en av våra största politiska och sociala utan även kulturella landvinningar.

Ändå brukar kyrkan få mycket stor del av äran för den västerländska konstens utveckling, också i modern tid. Konstens historia delas ju slentrianmässigt in i två huvudkategorier: profant och sakralt. Helig konst och ohelig. Paradoxalt nog – eftersom det moderna västerländska konstbegreppet per definition är religionsfrånvänt: konsten är fri, vägrar underkasta sig alla religiösa system, och finns bara till för sin egen skull. Uttrycken ”sakral konst” och ”religiös arkitektur” är således självmotsägelser, oxymoroner. Det finns ingen religiös konst.

Den fria konsten kan ”bara” erbjuda gudstjänstbesökaren en konstupplevelse istället för, eller vid sidan av den religiösa upplevelsen. Den fria konstnären vägrar ju per definition leverera vad kyrkan egentligen efterfrågar: kyrkan efterfrågar ju bara mer av vad man redan har och redan känner till. Kyrkan vägrar ju i sin tur ta emot vad den fria konstnären faktiskt kan och vill erbjuda: konstvärlden kan och vill bara erbjuda kyrkan något annat än vad kyrkan redan har. Ett och samma kyrkorum kan visserligen skänka den troende gudstjänstbesökaren en religiös, och samtidigt den konstintresserade turisten en konstnärlig upplevelse. Men den religiösa upplevelsen och konstupplevelsen är inte samma upplevelse. Den religiösa upplevelsen finns inte där konstupplevelsen finns.

Konstens och religionens inkompatibilitet till trots förfogar Europas fordom statsbärande kristenhet över en kolossal konstskatt. Såväl katolikerna i söder som protestanterna i norr har efter sekler av sträng teokrati och intolerans mot oliktänkande så småningom kommit att upplåta både fysiskt och intellektuellt utrymme för modernitet och modernism, och för en relativt fri vetenskap och fri konst.

Det är dock aldrig tack vare, det är alltid trots fenomenet religion som kyrkan blivit framstående konstsamlare. Kyrkan har alltid bjudit motstånd mot den fria konstens uttryck. arkitekter, bildhuggare och kompositörer har alltid måst verkligen insistera på ett konstnärligt svängrum om det är svängrum de velat ha. De har aldrig någonsin fått något som helst svängrum gratis.

De fria konsternas anspråk på kyrkorummet som en plats för konstupplevelser (alltså per definition på den religiösa upplevelsens bekostnad) når sin kulmen i det sena 1900-talet, i vårt land närmare bestämt när en hel mängd nya förorter skall förses med nya kyrkor. För bara femtio år sedan var kyrkan alltså fortfarande en för alla delar av samhällslivet oerhört angelägen institution. Konstnärer och arkitekter insisterade fortfarande på att få vara med att bygga kyrkor.

Men så är det inte längre. i takt med att både katolicismen och lutheranismen i västeuropa förlorat sina statsbärande funktioner har konsten och arkitekturen, både i norra och södra Europa, lärt sig att leva utan kyrkan som beställare: arkitekter ritar bostäder åt massorna istället för kyrkor, bildkonstnärer visar sina verk i museer istället för i kyrkorna, tonsättare når sin publik i konserthus istället för i kyrkorna. Och om den fria konsten inte längre, som tidigare, insisterar på utrymme inom ramen för kyrkans verksamhet, då är kyrkan bara glad att, så att säga, slippa alla fria konstnärers inblandning i kyrkans inre angelägenheter. Den religiösa upplevelsen finns ju som sagt inte där konsten finns, och följaktligen avstår kyrkan mer än gärna, om den kan, från att engagera arkitekter eller kompositörer med konstnärlig integritet när de behöver nya byggnader eller ny gudstjänstmusik.

I samma takt som framstående arkitekters och bildkonstnärers intresse för kyrkan avtagit, har också kyrkans intresse för framstående arkitekter och bildkonstnärer avtagit, för att inte säga upphört helt. Varken Vatikanen eller Svenska Kyrkan är idag viktiga beställare av framstående samtida arkitektur och bildkonst på samma vis som för femtio år sedan.

Både den katolska och den lutheranska kyrkan vill dock förstås fortfarande gärna framstå som stora konstälskare. såväl katoliker som lutheraner solar sig gärna i glansen av framstående konstnärers bedrifter (och parasiterar därmed på, lånar glans och stjäl återskenet från framstående konstnärers verk).

Men när det verkligen gäller; var gång som man inom den organiserade kyrksamheten faktiskt kan välja mellan det redan bekanta och det nyskapande väljer man alltid tillslut bort det egensinniga och konstnärligt framstående till förmån för det konformistiska och konstnärligt föga anmärkningsvärda. Det är dussinkyrkan, den som ser ut som alla andra, den med kyrktorn och långhus och kor som kyrkobesökaren i gemen föredrar. Det är alltid dussinkyrkan man använder sig av när man i mainstreamfilmer vill skildra den konformistiska religiositetens idyll och förtröstan (som i Fyra bröllop och en begravning av Mike Newell, Storbritannien 1994). När det någon enstaka gång på film förekommer scener från en kyrka i högmodernistisk stil handlar det naturligtvis aldrig om att skildra den konformistiska religiositetens idyll och förtröstan utan alltid om modernitetens alienation, existentiella ångest och dess gudlöshets förtvivlan, typ (som i Miffo av Daniel Lind Lagerlöf, Sverige 2003).

Visst utgör såväl Vatikanen som de lutheranska kyrkorna i norra Europa stora kulturinstitutioner än idag. Men man tar inte längre på sig något större ansvar för samtidskonsten. Det handlar numera ”bara” om att förvalta ett kulturarv, att hålla gamla traditioner levande, samt om minnesvård. Vad det levande kulturlivet anbelangar nöjer sig till exempel svenska kyrkan numera med att tjäna som scen för sentimental (religiös) kitsch: plågsamma gospelförsök, valhänt jesuspop och kulturpolitisk amatörism i största allmänhet.

Det är ju främst i en innerlig, sentimental, ironibefriad religiös kitsch som den innerliga, sentimentala, ironibefriade religiositeten finner sina sannaste uttryck. med andra ord: om det inte finns plats för den fria konsten i den religiösa erfarenheten, då finns det desto större utrymme för kitsch. Begrepp som religion och konst är inkompatibla, men begreppen religion och kitsch överlappar varandra i allra högsta grad. Religion är kitschigt. Religion är kitsch.

Det är alltså inte så att kyrkan förut ”hade koll” (när den beställde fresker av Michelangelo och musik av Johann Sebastian Bach) och att den senare förlorat denna ”koll” på något mystiskt, magiskt vis. Den religiösa människan har helt enkelt aldrig haft ”koll”. Kyrkan har endast visat prov på ”koll” som beställare av tonkonst och bildkonst och arkitektur så länge tonkonstnärer med ”koll” och bilkonstnärer med ”koll” och arkitekter med ”koll” verkligen insisterat på att få verka inom ramen för kyrkan. Det finns ju ingen religiös ingång per se till den konstnärliga upplevelsen eller erfarenheten som sådan. Den religiösa upplevelsen eller erfarenheten har ju ingenting med den konstnärliga upplevelsen eller erfarenheten att göra. Idag, då alla konstnärer med ”koll” hellre väljer verkar någon annanstans, då kan kyrkan, var gång hon försöker spela rollen som konstmecenat, bara göra ”fel”.

Men vad spelar det för roll att kyrkan har så dålig koll på samtidskulturen? i synnerhet om man – som så många av mina generationskamrater och jag själv – inte är troende eller går i kyrkan?

Och de flesta konst- eller arkitekturintresserade avfärdar också genast den religiösa kitschen som harmlös. Man noterar den knappt. Men då begås ett stort misstag. Kitsch är inte harmlöst. Kitsch är inte gulligt. De två extrempositioner som har utkristalliserats i den religiöst motiverade världskonflikt som blossat upp sedan WTC-attentatet i New York kännetecknas anmärkningsvärt nog båda två av precis samma slags förakt för den fria tanken och känslan. I båda lägren får detta förakt sitt uttryck bland annat i dubiös kvasivetenskap: Creationism och Intelligent Design i väst, historierevisionism kring den tyska nationalsocialismen i öst. Värt att notera är också båda sidors konstförakt. Istället frodas i båda dessa läger bedövande mängder av religiös kitsch: plågsamma gospelförsök och valhänt jesuspop i väst, oförmåga att bygga nya moskéer som inte ser ut som billiga shoppinggallerior i öst.

Kitschens företrädare är således också åsiktsförtryckets och den religiösa intoleransens företrädare. Det finns ett starkt samband mellan religiös kitsch och religiöst motiverat politiskt våld. Konflikten mellan bokstavstrogna kristna och fundamentalistiska muslimer är ett kitschkrig.

Till sist: Danmarks Radio, en av vårt södra grannlands allra viktigaste kulturinstitutioner, har som bekant alldeles nyligen fått nya direktiv av den danska regeringen – nämligen att i framtiden i första hand främja det ”kristna” kulturarvet. Vad är det som händer med det sekulära samhället här hos oss i Skandinavien, här i världens mest sekulariserade hörn? Detta är en alarmerande utveckling.


Anförande skrivet och framfört av Mikael Askergren i samband med ett seminarium arrangerat av Supermarket Art Fair 2011, som ett av flera arrangemang i serien ”Supermarket Talks 2011” i Kulturhuset, Stockholm, den 18 februari 2011.

Ett tillägg har gjorts i den version av texten som återfinns på denna sajt (tillägget lyder: ”eller att den katolska kyrkans prästerskap ständigt anklagas för sexuella oegentligheter och övergrepp på barn.”) – med anledning av de ständiga återkommande nyhetsbulletinerna från nyhetsbyrån TT om den katolska kyrkans regelmässiga sexövergrepp på barn. Ett par dylika nyhetsbulletiner återges som illustrationer ovan.

Anförandet ovan bygger på två tidigare publicerade texter av Mikael Askergren:
Det finns ingen religiös arkitektur
Why Religion Facilitates Crime and Immorality
Se även:
Religion Is Kitsch (Video)


askergren.com/religionkonst.html

<<