Jag är inte din kompis

Mikael Askergren © 2011

Den 4 maj 2011 bryter en kraftig brand ut i Arkitekturskolans hus på Östermalm i Stockholm. Jag hör till dem som kommer att sörja när huset rivs. (Naturligtvis kommer huset att rivas efter det här: en ny skolbyggnad projekteras redan på annan plats, och det finns knappast något politiskt mandat för en restaurering av vad många stockholmare kallar Stockholms fulaste hus.) Jag kommer att sörja, men inte bara för att jag själv utbildat mig där och för att sedan tidvis undervisat där och för att huset därför hör till min egen biografi. Utan för att jag anser att huset är ett av Stockholms bästa hus, oaktat mina egna personliga bindningar till huset. Mina personliga bindningar är nämligen inte enbart positiva. Att undervisa sjuttiotalister och åttiotalister var inte alltid så kul.

I skrivande stund är det fortfarande inte klarlagt varför det börjat brinna. Polisens brottsrubricering (”allmänfarlig vårdslöshet”) är provisorisk. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det tillslut visar sig att det är någon av studenternas fel: att det är någon som stått och smygrökt i ett hörn, slängt fimpen i en papperskorg och sedan gått därifrån utan att se till att fimpen varit ordentligt släckt. Jävla curlinggeneration. Skiter i allt. Tänker bara ”jag, jag, jag”. Bryr sig inte om att ta ansvar för sitt eget skolhus.

De studenter som i sin aningslöshet tuttat eld på sin egen arkitekturskola (?) får mig osökt att tänka på lärarkrisen i det svenska skolväsendet:

Nyligen konstaterade man i en tevedebatt att svenska studenter flyr lärarhögskolorna. Varför vill ingen bli lärare längre? Är det en lönefråga? En statusfråga? Kan lärarna hoppas på högre lön och högre status om grundskolan förstatligas igen? (Agenda, SVT den 1 maj 2011.)

Mycket längre än så kom man inte i diskussionen i tevestudion. Vilket var synd. Självklart är det inte i första hand en fråga om lönekuvertets tjocklek. De flesta som undervisar gör det för att de älskar ett visst ämne. Undervisandet blir ett sätt att inte bara kunna leva av utan också leva med sitt specialintresse (för franska språket, historia, arkitektur eller vad det nu kan vara). Om specialintresserade människor väljer att aktivt avstå från den fantastiska möjligheten att i en vital skolmiljö dagligdags leva med sitt specialintresse, då handlar det om något annat än exakt hur många hundralappar det ligger i det där lönekuvertet, då handlar det om något annat.

Dagens unga flyr lärarhögskolorna för att de inser (de var ju alldeles nyss själva elever på högstadium och gymnasium) att de som lärare inte skulle kunna ställa de krav som en självständig vuxen människa rimligtvis ställer på en dräglig arbetsmiljö nuförtiden: bara en sådan sak som att inte kunna säga åt dem man är satt att fostra att ta av sig jackan inomhus, ta av sig mössan, stänga av mobilen. Så kan man ju inte ha det som lärare.

Det är klart att dagens intelligenta unga vuxna vill ha makt över sina egna liv, det är de vana vid sedan dagis. Det är klart att de därför gör vad som helst för att slippa ställa sig framför en svensk högstadieklass – som ju i sin självupptagenhet och brist på mognad gör livet surt för alla lärare som inte längre vill eller kan hävda den (åtminstone symboliska) auktoritet och respekt som all fostran egentligen kräver. Lärarkrisen är en helt logisk konsekvens av lärarnas auktoritetsunderskott och utsatthet i våra dagars klassrum.

Och vad värre är, kravet (!) vi har på oss själva numera att i allt först och främst vara våra barns ”kompisar” – en infantiliserad vuxenroll, ett ideal med den vuxne i rollen som barnets lekkamrat först och främst – kan få ödesdigra konsekvenser också av andra skäl, som bekant: jämför till exempel höjdhoppsvärldsmästaren Patrik Sjöbergs självbiografi som nyligen rönt stor uppmärksamhet för den självutlämnande skildringen av hur en verkligt utsatt Patrik som tonåring blev sexuellt utnyttjad av sin idrottstränare. (Patrik Sjöberg, Markus Lutteman: Det du inte såg, Norstedts, Stockholm, 2011.) Omvärlden tog aldrig avstånd från att tränarmonstret inrett sin fyrarummare ”som en ungdomsgård” där Patrik och andra prebubertala pojkar ständigt kunde umgås med, leka med och sova över hos sin ”kompis” tränaren. Nej, snarare var det nog så att tränaren beundrades av andra vuxna för att han mer än någon av sina samtida i så hög grad levde upp till tidens ideal att i möjligaste mån vara ”kompis” med dem han var satt att fostra.

Men inte nog med det. Vi vuxna förväntas inte bara vara ”kompisar” med våra barn, vi vuxna förväntas i lika hög grad vara ”kompisar” också med varandra, med andra vuxna, vare sig vi vill det eller inte. Och det är lika illa.

Är du min jämlike eller min överordnade? Är du en kompis eller en ”kompis”? Falska ”kompisskap” gör oss vuxna illa i lika hög grad som de skadar våra barn. I ett arbetsliv där du bara godtas som fullvärdig medlem om du är allas ”kompis” vid fikabordet är du verkligt utsatt om du inte passar in: innan du vet ordet av är du utmobbad och långtidssjukskriven. Inte för att du skulle vara mer arbetsskygg än någon annan, utan för att du trängts ut, för att alla de andra vill slippa sitta och fika med ”monstret” varje dag.

Många av dem som idag är utestängda från arbetsmarknaden p.g.a. vad som av lättja brukar kallas ”social inkompetens” skulle ha klarat sig utmärkt på, säg, 1950-talet. Många av dem som har någon av de psykosociala diagnoser som florerar idag skulle ha haft det så mycket lättare på arbetsmarknaden före sextiotalets dureform. Intimiseringen av arbetslivet har gjort livet bekvämare för de socialt smidiga, visst: de kan gå till jobbet i t-shirt och foppatofflor och prata med jobbarkompisarna i samma tonfall som med sambon och de egna barnen kring frukostbordet – åh, så skönt! Så enkelt livet blivit! Men denna intimisering har samtidigt gjort arbetslivet outhärdligt för miffon och enstöringar för vilka en yrkesrelaterad diskurs på frukostbordsnivå (i synnerhet när man måste låtsas vara ”kompis” med sin chef eller sina underordnade) inte känns bekväm alls. Andelen miffon och enstöringar i befolkningen har naturligtvis inte blivit större sedan dureformen, det är istället arbetslivet som blivit mindre tolerant för dem som är udda. Det är våra dagars ”kompiskultur” som tillåter, rentav uppmuntrar, dina ”trevliga” arbetskamrater att mobba och frysa ut och att behandla dig som är litet udda som ett ”monster”.

Kraftigt förenklat: förr i tiden fanns tre sätt att förhålla sig till varandra i arbetslivet och/eller i det offentliga rummet: vänskap, fiendskap, samt ett läge mittemellan, ”korrekthet”. Det innebar att man inte nödvändigtvis måste vara ”glad” jämt i umgänget med kolleger eller okända människor på gator och torg, inte alltid uppträda som en ”kompis” – så länge man åtminstone uppträdde ”korrekt”. På arbetsplatsen tilltalades arbetskamrater med efternamn eller titel. Man undvek direkt tilltal helt och hållet (”Önskas det kaffe?”, ”Vill fröken vara så snäll och...”). Man intimiserade inte relationerna på arbetsplatsen i onödan. Då gick det nog även om man var halvt autistisk att jobba nästan var som helst och med nästan vad som helst. Det ingick i en god uppfostran att tolerera alla slags människor, också de blyga och försagda och lätt kufiska.

Idag, efter dureform och arbetslivets falska demokratisering (ett sken av jämlikhet mellan anställda och överordnade) finns bara två lägen kvar: ”kompis” eller fiende. Om du inte är min ”kompis” på jobbet måste jag dra slutsatsen att du är min fiende. Då måste du bort! Förtidspension! Om min lärare inte är min ”kompis”, då är han min fiende! Och så vidare.

Så blir bilden i tidningen av Arkitekturskolan som brinner en bild av själva livets skola som brinner. Snart återstår endast en pyrande hög av aska efter allas vår av ”korrekthet” genomsyrade och upprätthållna borgerliga offentlighet – intimiserad och infantiliserad till döds.

Det är skillnad på folk och folk. Det är till att börja med skillnad på barn och vuxna. Jag för min del vill inte vara dina barns kompis. Jag vill förmodligen inte heller vara din kompis förresten.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Jag är inte din kompis”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 13-juni 2011.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #13

Mer av Mikael Askergren om begreppet ”korrekthet” och den borgerliga offentlighetens förfall:
Jag är Vanessa Redgrave
This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us

<<