What System Will Save Us Now that Democracy Won’t?

Mikael Askergren © 2010

Det tog nästan tjugo år allt som allt, men det kom tillslut att bli en serie om hela fem filmer med Clint Eastwood i huvudrollen som den dödsföraktande snuten Harold Francis Callahan, eller Dirty Harry som han också kallas: alltid lika välklädd i skjorta slips och kostym, alltid lika oantastligt koafferad, alltid lika fåordig, orädd, målmedveten och bokstavligen livsfarlig med sin Magnum 44 – ”världens största och mest kraftfulla handeldvapen” får vi veta. [Fotnot: de 5 filmerna om Dirty Harry med Clint Eastwood i huvudrollen är i tur och ordning: Dirty Harry, Warner bros., USA, 1971; Magnum Force, 1973; The Enforcer, Hårdingen, 1976; Sudden Impact, 1983; The Dead Pool, Dödsspelet, 1988.]

I sin jakt på bovar och banditer i San Fransiscos undre värld levererar Harry Callahan flera berömda one-liners som grabbiga grabbar i alla åldrar älskat att citera sedan dess. Men samtidigt balanserar Callahan ständigt på gränsen till vad som är tillåtet i rättskipningens namn – därav tillnamnet ”Dirty”, sitt alltid prydliga och renskrubbade yttre till trots. Callahans ständiga övertramp som polis leder gång på gång till att de bevis han säkrat inte kan användas i domstol (på grund av någon ”juridisk teknikalitet” – polisbrutalitet, till exempel) och till att de skurkar och mördare som han med stor möda letat rätt på och tagit i förvar gång på gång åter försätts på fri fot. Vilket i sin tur leder till ursinniga gräl mellan Harry och Harrys chefer på polisstationen.

Den första gången som intrigen i en Dirty Harryfilm stannar upp för ett sådant gräl – om ett system för rättskipning som, i rättssäkerhetens namn, ständigt låter de verkligt fula fiskarna faktiskt komma undan – är man benägen att tro att grälet är något som pliktskyldigast stoppats in i handlingen som politiskt korrekt alibi för allt det blodiga underhållningsvåldet. Men efter hand, efter allt fler av dessa gräl, inser man att det i själva verket är tvärtom. Det är i själva verket alla dessa moralfilosofiska och rättspolitiska gräl mellan Harry och Harrys överordnade som mer än något annat (mer än Harrys vassa kostymlook, mer än alla hans många kända one-liners, mer än hans nästan löjligt stora pickadoll) är kännetecknande för de fem snutfilmerna om Dirty Harry. Skådisen Clint Eastwoods personliga motiv för att spela huvudrollen i filmserien kan man förstås bara spekulera i (för Eastwood personligen kan filmerna mycket väl ha handlat mest om pang-pang), men annars verkar Dirty Harryfilmerna snarast ha stoppats fulla med underhållningsvåld som alibi för att i en hel radda kommersiella Hollywoodproduktioner helhjärtat kunna ägna sig åt seriös samhällskritik och politisk filosofi.

Magnum Force (1973)

är den andra i serien om fem Dirty Harryfilmer. Handlingen i korta drag: ett hemligt medborgargarde tar lagen i egna händer när de tröttnat på rättsstatens impotens och oförmåga att komma åt San Fransiscos värsta förbrytare. De bildar en privatarmé på motorcykel som, utklädda till förtroendeingivande motorcykelpoliser, letar upp och sedan kallblodigt lynchar de grova brottslingar som rättssystemet, The System, inte lyckats få fast på laglig väg. Supersnuten Dirty Harry får i uppdrag av sina chefer, av Systemet, att sätta stopp för mc-ligans härjningar.

Mot slutet av filmen visar det sig (spoiler alert!) att ligans medlemmar faktiskt är riktiga mc-snutar. När de inser att deras poliskollega Harry Callahan är dem på spåren (och att slutet för deras privata, av lagen icke sanktionerade rättskipningsföretag därför obönhörligt närmar sig) erbjuder de honom helt fräckt att själv bli medlem i ligan: Harry är ju egentligen lika arg på Systemet som de är, också Harry avskyr ju att de värsta förbrytarna så ofta går fria, vill inte Harry hjälpa dem med att ha ihjäl de skurkar och banditer som Systemet inte lyckas få fast? Clints rollgestalt levererar då med sammanbitet ursinne följande nyckelreplik:

I hate the goddam System, but until someone comes along with some changes that make sense, I’ll stick with it.

Den politiska filosofi som Dirty Harry därmed, i en enda replik, ger koncentrerat uttryck för formulerades redan av Alexis de Tocqueville (1805-1859). Tocqueville ger uttryck för precis samma slags hatkärlek till demokratin som Harry Callahan. De inser båda att precis som det finns företeelser som diktaturer och teokratier varken vill eller kan åstadkomma så finns det tråkigt nog företeelser som demokratin som styrelseskick i praktiken varken vill eller kan åstadkomma. Varken demokratiseringen som process eller demokratin som styrelseskick och som system kan förse alla med allt – lika litet som diktaturer eller teokratier kan förväntas göra det. Det spelar således inte någon roll hur mycket man demokratiserar, det kommer ändå alltid att finnas aspekter hos demokratiska styren som många medborgare och väljare kommer att ogilla. Också majoritetsstyret och dess förtroendevalda representanter har ju visat sig kapabla att i det enskilda fallet välja att handla (eller avstå från att handla) på ett sådant sätt som av vissa kan anses skada intressen som Systemet egentligen är satt att skydda. Men trots det förlorar varken Tocqueville eller Callahan någonsin sin uppriktiga tro på att den representativa demokratin och rättsstatens byråkrati til syvende og sidst är den bästa lösningen på de allra flesta styrelseskicksproblem i den moderna staten – och det är vackert så.

Därför: hellre erkänna och underkasta sig polisväsendets och statens våldsmonopol, Systemets alla fel och brister till trots, än att som den skrupelfria mc-ligans medlemmar ta lagen i egna händer och börja avrätta folk åt höger och vänster efter eget godtycke, utan vare sig rättegång eller dom. Tycker Dirty Harry.

Filmen slutar med att Harry egenhändigt, med sin Magnum 44 i högsta hugg, oskadliggör hela mördarligan i en rafflande närkamp, i vilken Dirty Harry naturligtvis representerar alla de ”urdemokrater” som själva upplevt (den inte sällan blodiga) frihetskampen och som just därför instinktivt alltid och med stor kraft slår vakt om Systemet så fort något hot mot det uppträder – medan den mördande motorcykelligans medlemmar naturligtvis representerar urdemokraternas barn och barnbarn och barnbarns barn, så att säga: de generationer som fötts in i ett redan färdigt och moget demokratiskt system, som inte på samma vis som sina anfäder behövt kämpa för sina friheter, och som tenderar att ställa orimliga medborgarkrav på sina anfäders demokrati. Om det demokratiska system de fötts in i inte kan ge var och en vad han eller hon vill ha, eller ge allt till alla förresten, och det genast minsann, då börjar de knorra som bortskämda snorungar. Då revolterar de.

För den historiskt intresserade torde en sådan revolt knappast komma som någon överraskning: redan de gamla grekerna – som ju ”uppfunnit” demokratin (eller ett slags demokrati åtminstone) – förutspådde att också sanna demokrater förr eller senare kan förväntas revoltera mot sin egen demokrati. Redan de gamla grekerna övergav ju – mer eller mindre frivilligt – det demokratiska styre som de själva instiftat. Redan de gamla grekerna drog slutsatsen att den (demokratin) bara kan utgöra en historisk parentes, en tillfällig lösning på en stats styrelseskicksproblem.

Almstriden (1971)

Vi västerlänningar är inte vana att betrakta vår moderna representationsdemokrati som grekerna betraktade sin urgamla direktdemokrati – nämligen som en tillfällig lösning och med nödvändighet en historisk parentes – men faktum är att exemplet det moderna Sverige kan sägas bekräfta grekernas urgamla regel: Sveriges representativa demokrati är ju inte längre vad den en gång var. Man kan hävda att den sekelgamla svenska folkhemsdemokratin redan har passerat sitt bästföredatum, och att vi i Sverige redan lever i en postdemokrati. Man kan hävda att vi svenskar revolterade mot (och i allt väsentligt lyckades störta) vår egen representationsdemokrati redan 1971, då antidemokratiska strömningar i samtiden ledde till en häftig medborgarrevolt – den så kallade Almstriden – som utspelade sig i realtid framför tevekamerorna minsann, mitt i centrala Stockholm, närmare bestämt i Kungsträdgården.

Det kan i visst mått ha varit för utsiktens skull som man i Stockholm beslutat att såga ned Kungsträdgårdens almar (på stjärnarkitekten Peter Celsings inrådan i så fall, så att man från parken bättre kunde se Stockholms slott), men framförallt var det för att underlätta byggandet av den nya tunnelbanestationens biljetthall under parken. Det var av allt att döma ett beslut fattat i god demokratiskt ordning i en av västerlandets till dags dato mest genuina och avancerade representativa demokratier; ett beslut fattat av icke korrumperade folkvalda efter beredning av icke korrumperade tjänstemän tillsammans med kompetenta och i vida kretsar respekterade konsulter (nämnde Peter Celsing, till exempel).

Alternativ stad – en utomparlamentarisk och antidemokratisk sammanslutning – revolterade därför inte bara mot ett visst demokratiskt fattat beslut, man revolterade i praktiken mot Hjalmar Mehrs och andra folkvalda representanters mandat som sådant och mot legitimiteten hos en icke alls korrumperad, helt och hållet professionellt och hedervärt skött demokrati som sådan.

Finansborgarrådet och senare landshövdingen Hjalmar Mehrs försvar för nedsågningsbeslutet, var också i motsvarande grad naturligtvis inte så mycket ett försvar för ett enstaka nedsågningsbeslut, utan än mer ett försvar för den representativa demokratin som sådan. Det efterkrigstidens högmodernistiska Stockholm som Hjalmar Mehr och hans samtida var upphovsmän till, det ser ju inte ut som det gör för att planeringen sköttes ”odemokratiskt”, det ser ut som det gör just för att planeringsprocessen verkligen var genomdemokratiserad.

Demokratins döda stad

Vi enskilda medborgare har vunnit fantastiskt mycket på denna genomdemokratiserade plan- och byggprocess, det förstås. Men samtidigt anser nog många att våra städer fått betala ett högt pris för att vi sekulariserade västerlänningar skall få åtnjuta ett individualistiskt liv i relativ frihet och jämställdhet.

Undertecknad är benägen att i stort hålla med: en demokratisering kan ju som sagt inte förväntas ge allt till alla, och demokratin har som styrelseskick faktiskt visat sig helt oförmögen att vid nyexploatering och nybyggnation, likaväl som vid renovering av befintligt bebyggelsebestånd, åstadkomma verkligt urbana miljöer (i den borgerliga 1800-talsoffentlighetens mening). I en situation då valalternativen ställs direkt mot varandra väljer vi moderna, sekulariserade, individualiserade, politiskt medvetna medborgare til syvende og sidst alltid den ”döda” staden framför den ”levande”. Vi väljer alltid bort den ”levande” staden till förmån för den ”döda”.

(Parentes: det må så vara att det levs ett i allra högsta grad ”urbant” liv i flertalet av de västerländska demokratiernas större städer, men de städer i vilka detta ”urbana” liv levs har inte uttänkts och planerats av demokrater i en demokratiserad planprocess. I en demokratisk stat visas i förekommande fall 1800-talsstadens stadsmässighet och urbanitet endast en nostalgisk och turistisk hänsyn.)

De senaste hundra årens stadsplanering är definitionsmässigt tveklöst den mest demokratiserade någonsin. Det har i mänsklighetens historia aldrig funnits något stadsbyggande som varit mer demokratiserat (”demokratiserat” i betydelsen ”stadsbyggande präglat av folkets självstyre och av den representativa demokratin som styrelseskick”). Den typiska västerländska betongförorten (i Sveriges fall: det typiska miljonprogramsområdet) är inte något ”olycksfall i demokratiseringsarbetet”. Efterkrigstidens byggande ser inte ut som det gör för att demokraterna misslyckades med att åstadkomma ett verkligt demokratiserat byggande, utan för att de lyckades, för att de lyckades förverkliga exakt det slags bebyggelsestruktur de innerst inne ville åstadkomma. Att det i precis alla västerlandets demokratier under de senaste hundra åren har byggts betongförort efter betongförort är inte någon slump. Om man tycker illa om 1900-talets byggnadsskick (miljonprogrammet, säg) är det faktiskt 1900-talets globala demokratisering man egentligen kritiserar. Den sentida kritiken mot 1900-talets stadsplanerande är alltså i själva verket en kritik mot ett i allt högre grad demokratiserat stadsbyggande. Den som kritiserar det som byggts och planerats under 1900-talet måste försöka vänja sig vid tanken att sådana sentiment i grunden är antidemokratiska. Demokrati är inte stadsmässigt. Urbanitet är inte demokratiskt. Politisk demokrati är antiurbaniserande till sin karaktär. Demokrater vill innerst inne inte ha några verkligt urbana miljöer.

Frihet? Eller demokrati?

Så om man hör till dem som vill slå vakt om den traditionella stenstaden, vart skall man vända sig, vem skall man tro på? Vilket politiskt system skall rädda Europas traditionella stenstad från utarmning och trivialisering, från att ”dö” helt enkelt, nu när vi börjat inse att folkstyre och demokrati inte kommer att göra det, nu när vi börjar inse att demokratin som praktik inte kan förväntas ge oss allt vi vill ha? What system will save us now that democracy won’t? [Fotnot: jämför ur Truisms, 1977-79, av Jenny Holzer: What Urge Will Save Us Now that Sex Won’t?]

I våra dagars postdemokratiska Sverige (i Sverige efter Almstriden 1971) ger man visserligen från ansvarigt håll gärna sken av att det är den generation av medborgare som revolterade mot och avsatte högmodernisterna som kommer att ”rädda” stenstaden, att det är en ”mer levande, mer stadsmässig” stad som vi postdemokrater vill bygga i framtiden.

Men i själva verket är varje postdemokrat lika misstänksam som forna dagars högmodernister en gång var mot den oförutsägbarhet och brist på överblick och kontroll för de styrande som ”det urbana tillståndet” innebär. Också i en postdemokrati byggs ”döda” städer. Innerst inne vill inte heller postdemokraterna se några verkligt urbana miljöer förverkligade.

Det postdemokratiska Sveriges medborgare i gemen verkar inte ett dugg missnöjda med det som byggs nytt, eller missnöjda med någonting som helst förresten. De verkar tvärtom mycket nöjda med sitt nya, ideologiskt flexiblare, icke längre regelrätt representationsdemokratiska Sverige. Om inte annat för att flertalet svenskar idag förmodligen åtnjuter större ekonomiskt välstånd, mer jämlikhet och jämställdhet, samt många fler och större personliga friheter än de gjorde 1971: svensken i gemen har idag mer av allt än han eller hon hade då.

Hur sa? Kan medborgaren ha blivit allt ”friare” trots att det demokratiska systemet i icke oväsentlig utsträckning återbildats och blivit svagare? Och tvärtom, kan en människa i en regelrätt demokrati vara ”ofriare” än hon skulle vara i en diktatur eller teokrati eller postdemokrati?

Ja, rent principiellt och filosofiskt finns ingen motsättning i sådana antaganden. ”Demokrati” är inte samma sak som (inte synonymt med, inte ekvivalent med) ”frihet”. Till att börja med har de politiska filosoferna aldrig ens varit överens om vad ”frihet” är. Kan den enskilde alls vara ”fri” i ett samhälle där vi väljer (eller tvingas?) att leva med och dela livsrum med andra och ta hänsyn till andras anspråk på frihet? I hur hög grad är jag ”fri” att göra precis som jag själv vill på andras bekostnad? Om jag väljer att underkasta mig andras vilja (till exempel underkastar mig demokratiska majoritetsbeslut), gör mitt frivilliga val att underkasta mig mer ”fri” eller ”ofri”? Har någon av oss egentligen en verkligt ”fri” vilja, förresten? Och så vidare. På de frågorna finns lika många svar som det finns filosofiska skolor.

Men lika hopplöst som det är för filosoferna att komma överens om vad ”frihet” är, lika lätt är det för politiker att faktiskt komma överens om hur man inrättar ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati går att ta på, går att formulera i konstitutioner och i lagstiftningar. Det är därför fruktbart och tacksamt att hålla isär begreppen ”demokrati” (ett styrelseskick, en politisk praktik) och ”frihet” (ett ideal, en utopi). Begreppen följs åt och samexisterar ofta i det allmänna medvetandet, för att inte säga nästan alltid, det kan vi se i hela Västeuropa och Amerika plus Japan. Men begreppen är aldrig synonymer.

Det borde i sin tur betyda att våra dagars ”postdemokrati” inte heller kan anses vara synonymt med ”frihet”. Det betyder att vi egentligen inte alls har Almstriden, eller postdemokratin som sådan att tacka för våra dagars välstånd, jämställdhet och personliga friheter. Och vad värre är: den svenska postdemokrati som såg dagens ljus i Almstriden 1971 är på intet vis någon garanti för den enskildes välstånd eller friheter i framtiden. Eller någon garanti för någonting som helst egentligen. Postdemokratin bygger ju inte på fasta politiska principer, den är ju så ideologsikt flexibel och moraliskt böjlig att den ger efter så fort någon petar på den. Allt vi värdesätter kan således i en postdemokratisk samhällsordning när som helst tas ifrån oss, utan att medborgarna och väljarna längre kan utöva någon egentlig representativ folkstyrelseskicksmakt över skeendet. Vad snopna postdemokraterna skall bli när den dagen kommer. Skägget i brevlådan, liksom.

En öl med Hjalmar Mehr

När man som undertecknad ägnar en del tid åt att kontemplera vår samtids postdemokratiska arkitektur och stadsplanering [Fotnot: när man exempelvis talar om sentida stadsbyggnadsprojekt som Södra station eller S:t Eriksområdet eller för all del Kungsträdgården i Stockholm, då föredrar jag som genrebeteckning ”postdemokratism” framför ”postmodernism”.] är det inte utan att man så småningom blir benägen att börja dra paralleller (haltande förstås, men ändå) mellan den moraliskt depraverade motorcykelmördarligan i Dirty Harrys San Fransisco och Almstridens depraverade, antidemokratiska trädkramarliga i Hjalmar Mehrs Stockholm: Alternativ stads motiv för att krama träd var på sitt sätt lika grumliga som filmen motorcykelligas motiv att mörda knarkkungar.

Man blir också benägen att dra paralleller (lika drastiskt haltande) mellan San Fransiscos Dirty Harry – vars polismetoder man kan tycka vad man vill om, och Stockholms Hjalmar Mehr – vars stadsplaneringspolitik man kan tycka vad man vill om, men som alltid, när det verkligen gällde, med näbbar och klor, precis som Dirty Harry, försvarade demokratin: Stockholms Dirty Hjalmar var en av the good guys lika mycket som San Fransisicos Dirty Harry var det. Heder åt Hjalmar Mehr för det politiska motstånd han bjöd de utomparlamentariska trädkramarna 1971.

För övrigt anser jag (precis som Hjalmar) att Kungsans almar borde sågats ned. Bättre sent än aldrig: jag är övertygad om att Peter Celsings Kungsträdgårdsprojekt förverkligat, den demokratiska parken (utan almar) på sikt vore att föredra framför den postdemokratiska monstruositet (med almar) som är Kungsan av idag: den glädjelösa jippopark som Alternativ stad i allt väsentligt gjorde möjlig med sin utomparlamentariska revolt 1971, en park i vilken kommersiella jippon av tvivelaktigt socialt värde inhysta i risiga tält avlöser varandra på grusplanerna, och skräniga gratiskonserter av tvivelaktigt allmänintresse avlöser varandra på den stora utomhusscenen. Kungsan av idag är till salu till högstbjudande, de som betalar mest får hyra hela parken för att göra reklam för sig själva och för sina kommersiella produkter. Vulgärt och ledsamt. [Fotnot: parken hyrs ut av Kungsträdgården Park & Evenemang, ett av stockholms handelskammare helägt privat bolag. Borgarråd från båda politiska blocken sitter visserligen alltid i bolagsstyrelsen, men Stockholms stad får inte del av den vinst som bolaget gör på sin uthyrningsverksamhet. Stockholms stad upplåter således parken helt och hållet till ett privat evenemangsföretag (!) i utbyte mot att Stockholmarna slipper betala inträde till de jippon som arrangeras.]

Om jag finge visa runt Hjalmar Mehr (som jag aldrig träffat, och död sedan 1979) i den rassliga och genomkommersialiserade Kungsträdgården av idag, och om jag efter vår rundvandring finge bjuda Hjalmar på en öl, då skulle vi slå oss ned på det ledsamma T.G.I. Friday’s uteservering, beställa, ta ett par klunkar i godan ro och se ut över Kungsan under gemensam tystnad. Sedan skulle Hjalmar kanske torka ölmustaschen från överläppen och bryta tystnaden med ett tankfullt och litet sorgligt konstaterande: ”Så går det om man frångår demokratins principer och kommer utomparlamentarikerna till mötes. Ger man dem ett lillfinger tar de så småningom hela handen.” Sedan skulle vi sitta där helt tysta så länge som vi hade öl kvar i våra glas. Vi skulle förstås tillslut resa oss, ta farväl, skiljas åt, bege oss var och en till sitt, Hjalmar till sin himmel, jag hem till mig, för att aldrig mer återse varandra. Och vi skulle skiljas åt i tysthet, för att inget mer skulle behöva sägas i den saken.

Men jag ville ropa: Dirty Harry! Dirty Harry! Vi behöver dig! Vi hade behövt dina drastiska snutmetoder och din starka tro på representationsdemokratins okränkbarhet redan under medborgarrevolten i Kungsträdgården 1971! Kom hit, kom till oss i Stockholm, Dirty Harry! Och jag ville ropa: Hjalmar Mehr! Hjalmar Mehr! Vi i Stockholm behöver dig! Kom tillbaka, kom tillbaka till Stockholm, Hjalmar Mehr! Allt är förlåtet!


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”What System Will Save Us Now that Democracy Won’t?”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 9/10-september 2010.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #9/10

Illustration: Hjalmar Mehr (1910-1979) vid den superelliptiska fontänen på Sergels torg. Anonymt fotografi.

Mikael Askergren travesterar Jenny Holzers berömda Truisms (i det här fallet What Urge Will Save Us Now that Sex Won’t?) också i en text om dokusåpor, Robinsonvinnaren Martin Melin och den oefterhärmelige Rupert Pupkin: Survival of the Fattest

Mer av Mikael Askergren om demokrati och demokratisering:
Vem älskar finkulturen?
Ett Stockholm vid historiens slut
Problemet med bostadsområdet S:t Erik
Berlin: enväldets levande och demokratins döda stad

Ovanstående text är en av fem av Mikael Askergrens texter som av arkitekturtidskriften Kritiks redaktion valts ut att (under rubriken Dirty Harry och demokratin) ingå i Kritik 2008-2013: arkitektur och text, en antologi i pocketbokformat med 30 stycken texter från fem årgångar av tidskriften Kritik. Antologin utkom i juni 2013 med anledning av tidskriftens 5-årsjubileum. De övriga fyra texter av Mikael Askergren som ingår i antologin är:
De sista neurotikerna
Det inexaktistiska manifestet
Ett Stockholm vid historiens slut
Det finns ingen religiös arkitektur


askergren.com/demokrati.html

<<