Ett stort genombrott

Stockholmarna har alltid varit mycket snabba på att protestera mot hus som hotar att bli för höga. Tänk bara på protesterna kring Tors torn uppe vid Norra station. Spaden har ännu inte satts i marken och Wolodarskis skyskrapedröm har redan hunnit bli en följetong på tidningarnas insändarsidor.

Men Stockholm Waterfront Building tog alla Stockholmare på sängen. När Fredrik von Feilitzen i DN 2011-06-30 föreslår att riva de översta våningarna på Stockholm Waterfront Building – som alltså redan är byggt – då är det så dags.

Hur kan det komma sig att stockholmarna, som brukar vara så på sin vakt mot alltför höga hus i sin innerstad, och som i god tid under planprocessen brukar protestera och tvinga byggherrarna att kapa flera våningar redan innan man bygger, denna gång så totalt missade tåget?

För att de var helt upptagna av att protestera mot ett annat projekt, den så kallade Badringen vid Norr Mälarstrand, det kransformade hotellet vid kajen i Riddarfjärden.

Samma slags närsynthet som måste ha förblindat von Feilitzen och hans likar då den gången tycker jag mig skönja i Fredrik von Feilitzens artikel i DN 2011-06-30 då han avfärdar mitt förslag att återuppliva stadsplanetanken med det så kallade Serafimergenombrottet – att förbinda Klarabergsgatan via Bolinders plan med Hantverkargatan och Norr Mälarstrand – som befängt, som bara ett sätt att bygga fler trafikleder i city. (Utförligt presenterat i tidskriften Arkitektur 8-2008 under rubriken Den felande länken.)

Och det trots att von Feilitzen också refererar till den artikel (Man skall avsluta det man påbörjat, Arkitektur 3-2009) i vilken jag argumenterar mot just en sådan närsynt läsning av mitt förslag. Jag tycker att jag i både ord och bild har visat att min idé till Serafimergenombrott inte alls behöver vara ett bilförslag utan snarare berikar Kungsholmen med en storslagen platsbildning – samtidigt som den sociala och funktionella infarkt som hela city lider av idag (p.g.a. den dåliga rumsliga anslutningen mellan city och hela västra Stockholm) botas i ett slag.

Städer har funnits mycket längre än det funnits bilar. Impulsen att knyta samman viktiga gator med varandra har aldrig handlat om bilar i första hand, det har alltid handlat om att göra städer bättre att leva och vistas i. Städer som är bra att leva och vistas i kännetecknas av ett generellt och finmaskigt gatunät i vilket stadens innevånare kan röra sig så fritt som möjligt i alla riktningar – inte minst fotgängare och stadsbor utan bil.

Redan i den kände arkitekten Erik Gunnar Asplunds förslag från 1919 till hur bangårdsmarken vid Klara sjö skulle kunna bebyggas om stambanan och Centralstationen flyttades bort från city (något som debatterades livligt på den tiden) har Klarabergsgatan förlängts väster- och söderut hela vägen till Norr Mälarstrand. Men ingen skulle kunna påstå att Asplunds förslag till Serafimergenombrott är ett bilförslag. Varken Klarabergsgatan eller dess förlängning breddades. Det behövdes ju inte då. 1919 fanns ju ingen bilism. Det var således inte för att bereda plats för fler bilar i city som Asplund 1919 ville knyta samman Norrmalms och Kungsholmens viktigaste affärsgator. Det handlade om något annat.

(Och Asplund var inte ensam om att drömma om Klarabergsgatans förlängning till Riddarfjärden. 1915 års Bangårdskommission skissade på liknande lösningar. Cyrillus Johansson och P. O. Hallman likaså. Och när det till slut bestämdes att Centralen trots allt skulle ligga kvar där den låg, då dröjde det inte länge förrän Albert Lilienberg i 1928 års generalplan presenterade idén att förlänga Klarabergsgatan västerut ändå, i form av en viadukt över järnvägsspåren. Så kom det också att bli. Men vid Bolinders plan gick luften ur projektet.)

Det är en platsbildning med flanörer och pensionärer som matar duvor lika väl som gott om plats för allmänna trafikmedel (och för all del privatbilism i den mån trafikkontoret släpper fram någon privatbilism just här) som jag ser framför mig. Mer Asplund 1919 än Cityplan 1967, således.

Men förslaget är inte så närsynt att det bara handlar om en gatstump på östra Kungsholmen, det handlar om hela Stockholm: Sergels torg kommer aldrig att bli en knutpunkt i staden i verklig mening förrän city länkas samman med Kungsholmen lika effektivt som med Norrmalm och Östermalm. Så länge Sergels torg förblir avskuret från västra Stockholm kommer Kulturhuset och Stadsteatern alltid att befinna sig i ett slags urbant bakvatten och Sergels torg alltid att förbli en död plats. Det är för hela Stockholms kvaliteter som stad vi behöver ett Serafimergenombrott!

Genombrottet skulle möjliggöra ett mer levande city, bland annat tack vare nya kollektivtrafiklösningar: buss från Hantverkargatan direkt till Centralen och Sergels Torg istället för omvägen via röriga Tegelbacken och trånga Fredsgatan till Norrmalmstorg. Spårvagn hela vägen från den nya bostadsbebyggelsen på nordvästra Kungsholmen via Centralstationen och Sergels Torg till de nya stadsdelar som planeras i södra Värtahamnen och på Loudden. Samt inte minst viktigt: ett präktigt flanörstråk som förenar innerstadens viktigaste parker och vattenrum hela vägen från Skansen och Gröna Lund i öst via Strandvägen och Norr Mälarstrand till Smedsudden och Rålambshov i väst utan att flanörerna behöver ge sig in i trafikspagettin under motorvägsviadukterna vid Tegelbacken.

von Feilitzen vill riva Stockholm Waterfront Building. Det är han i sin fulla rätt att föreslå. Men Västra city skulle inte bli mer levande för det. Rensa istället upp bland skjulen och barackerna i trakten kring Serafimerlasarettet och riv det anskrämliga äldreboendet i Klarabergsviaduktens fond, allt för att möjliggöra ett Serafimergenombrott och ett mer levande city i framtiden.