Hur man än vänder sig har man ändan bak

Mikael Askergren © 2023

Man hade bjudit in självaste Léonie Lola Geisendorf minsann. Studenterna på arkitekturskolan vid KTH hade hösten 1983 ägnat en hel termin åt att rita en restaurang, friliggande, mitt i det lummiga parklandskapet vid pittoreska Djurgårdsbrunnsviken – ett nybygge avsett att ersätta det kluster med enkla och risiga baracker från 1930-talet som vid denna tid fortfarande utgjorde Källhagens värdshus.1

illustration

Jag tillhörde en annan årskurs, jag ingick inte själv i studentgruppen som ritat restaurang, men Geisendorf var alltid fantastisk som gästkritiker – alltid lika skräckinjagande som inspirerande – så jag tog en paus i mitt eget arbete för att gå dit och lyssna.

Väl där var det dags för en student att presentera ett projekt vars mest påtagliga egenskap, som jag minns det, var att den friliggande restaurangpaviljongen hade en strikt triangulär planform (ja bokstavligen triangulär, med släta sidor och vassa hörn). Förslaget var väl presenterat med snygga ritningar, och förslagets författare talade väl för sin sak i den muntliga presentationen. Så blev det så dags för Léonie – Lola. Jag minns förstås inte exakt hur orden föll, men hon var mycket kortfattad och avfärdade omedelbart hela projektet med bara några få ord: Varuintag och sophämtning precis bredvid värdshusgästernas entré, gästerna kommer att behöva snava över tomma kartonger och sopsäckar på väg in att äta en dyr middag – oacceptabelt! Ingen idé att ägna mer tid åt detta förslag, låt oss fortsätta vidare till nästa projekt.

Den stackars studenten bara gapade. Jamen, ... stammade han, jag, ... jag har ju arbetat med det här förslaget en hel termin, kan jag inte få litet kritik på resten av huset? På byggnadens arkitektoniska kvaliteter i övrigt? Volymsbehandlingen? Fasaderna? Interiörernas rumsliga kvaliteter? Snälla? ...

Nej, svarade Geisendorf torrt, redan på väg till nästa projektpresentation uppsatt på väggen i en helt annan del av salen.

Lacansk lakun

Jag får fortfarande ofta anledning att dra mig denna anekdot till minnes: tänk att hon så lättvindigt kunde avfärda så mycket nedlagd tid och så mycket nedlagt arbete av en uppenbarligen inte alls obegåvad student – bara för det där med inlastningen och sophämtningen. Men det där bara var å andra sidan av allt att döma en i hennes mening helt avgörande aspekt av upplevelsen att som betalande gäst gå på restaurang – ett sine qua non rentav. Inte så konstigt i så fall att hon satte ned foten, att hon vägrade vara trevlig och snäll.

Förresten, väldigt lacanskt att avbryta så abrupt, inte sant (Vi slutar där för idag, adjö): om jag förstått saken rätt är själva poängen med att i lacansk tradition, på lacanskt vis abrupt avbryta en terapisession, att som terapeut vägra fortsätta sitta och lyssna till analysandens fria associationer hela terapitimmen ut (men ändå ta betalt för hela timmen, får man förmoda), det handlar om att uppmuntra, hjälpa, tvinga analysanden att verkligen reflektera över vad som just sagts (Vad var det jag sa som fick min terapeut att avbryta samtalet precis just nu?). Om Lola bara pratat på och pratat på (hon hade säkert haft massor att säga även om resten av studentens arbete), då hade det där med sophämtningen bara blivit en bisats på vägen, något som alla närvarande snart glömt bort, inklusive förslagställaren själv. I synnerhet om denne därefter bara fått en massa bekräftande beröm för andra aspekter i projektet.

Det är förstås alltid beskäftigt att ha åsikter om vad någon annan behöver eller inte behöver – men vad studenten ifråga behövde allra mest just där och just då var kanske inte bekräftande beröm för de aspekter av att rita hus som han uppenbarligen redan behärskade ganska väl och var duktig på? Det var hur som helst något som vi som satt i publiken och lyssnade, som iallafall jag behövde höra, som jag behövde få mycket entydigt påpekat och understruket för mig. Det är förmodligen tack vare den drastiska Lola och hennes mycket lacanska lakun då den där gången – en retorisk, pedagogisk, didaktisk käftsmäll och aha-upplevelse – som jag själv än idag i alla slags arkitektur- och stadsbyggnadsprojekt ofta finner de planmässiga och/eller arkitektoniska lösningarna för varuleveranser och sophämtning, finner husens (bokstavliga) baksidor riktigt angelägna att studera, ja ofta nog rentav viktigare än mycket annat av allt det estetiserande utanverk som arkitekter tenderar att förlora sig i: Javisst, snygg fönstersättning – men vad med avfallet?

Paviljongsystemet

Ingenstans blir väl problemet med byggnaders ovälkomna baksidor så tydligt som när det på gator och torg och i parker skall till att byggas pittoreska paviljonger. Och många paviljonger blir det – så fort folkopinionen menar att något behöver göras åt miljön på städers gator och torg kan man räkna med att en massa välmenande (eller kanske snarare publikfriande) politiker och/eller planarkitekter genast föreslår att det skall byggas en café- och/eller restaurangpaviljong, för promenadvänlighetens och trivselns skull som det heter. Men varje gång det ploppar upp och duttas ut en massa sådana lösryckta nytillskott ute på sta’n hör jag Geisendorfs torrt kategoriska Nej! åter eka inom mig. Människor producerar avfall, och avfall tar plats, och nånstans måste avfallet ta vägen – men det tycks inte dessa välmenande (?) paviljongbyggare vilja inse, inte vilja ta itu med, det tycks de varje gång mer eller mindre med avsikt förtränga: Jamen, vad med alla tomma plastbackar och regnvåta banankartonger? frågar jag mig.

illustration
illustration

Som jämförelse: när en friliggande paviljong i en park endast består av pelare och/eller väggar och ett tak – ett lusthus eller folly, som Hagaparkens ekotempel, eller det s.k. Dianas tempel i parken vid Karlbergs slott (bådas arkitekt: Carl Christoffer Gjörwell d.y., 1790-tal) – då tål ju paviljongen ifråga alltid att upplevas och uppskattas och avnjutas från alla håll. Men så fort en friliggande paviljong är tänkt att tjäna som serveringslokal uppstår problemet med avfallet: vilken sida av byggnaden skall man låta tjäna som baksida, med varuintag och sophämtning? Hur skall man hindra förbipasserande att närma sig paviljongen från fel håll? – osv. Om man inte redan från början fixat angöringen på baksidan, vad med framsidan? Spelar framsidans alla kvaliteter då alls längre någon roll?

Låt mig lista ett antal lika nedslående som avskräckande exempel på företeelsen paviljong-avsedd-att-skapa-trivsel-men-med-nedslående-trist-baksida som åtminstone alla stockholmare redan lär vara väl bekanta med:

Var gång man i Stockholm sneddar diagonalt över Norrmalmstorg, på väg till fots från Stureplan via Smålandsgatan bort till köpkvarteren kring Hamngatan, är det inte den generöst och glitzigt uppglasade framsidan på restaurang Vau de ville (f.d. Palmhuset), det är restaurangpaviljongens slutna och dystra, skräpiga och trista baksida man behöver ta sig förbi.2

illustration
illustration

Och väl framme på Hamngatan, hur nedslagen blir man inte av att behöva beskåda allt skräp som staplas i höga travar vid resturang TGI Friday’s (f.d. Sju sekel) i Kungsträdgården, vars varuintag-avfallshämtning olyckligtvis hamnat alldeles i hörnet Hamngatan-Kungsträdgårdsgatan, det vill säga alldeles i det mest trafikerade hörnet i parken, ett hörn som de allra flesta flanörer under Kungsträdgårdens lindar passerar under sin promenad.3

Eller tag det nya Källhagens värdshus som så småningom uppfördes på samma tomt vid Djurgårdsbrunnsviken som studenterna haft som övningsuppgift på KTH några år tidigare. Det första som slår en när man som matgäst anländer till det nya kvasi-idylliserande värdshus-schabraket (sedermera omdöpt till Villa Källhagen Hotel & Restaurants gubevars) är inte den pastorala lummigheten under de stora fullvuxna lövträden, det är istället den iögonenfallande rassligheten och skräpigheten kring byggnadens huvudentré. Det nya Källhagens arkitekt valde alltså – ödesdigert nog, precis som i ett visst studentprojekt några år tidigare – att placera dörrar för inlastning och sopor helt nära matgästernas entré. Att de utrymmen som avsatts för avfallshantering inomhus emellertid med tiden skulle visa sig otillräckliga och att sopor och rassel med tiden skulle komma att ta relativt stora ytor även utanför husväggarna i anspråk, det var alltså en utveckling som Lola Geisendorf förutsåg och varnade alla inblandade för redan då den där gången på KTH.4

illustration

Märk väl! att alla mina tre exempel på stockholmska friliggande restauranger byggts på prestigetomter i centrala staden, att de alla tre har ritats av etablerade och namnkunniga arkitekter – ändå har de alla tre det gemensamt att husens baksidor av respektive arkitekt inte ägnats vidare stor omsorg, rentav ignorerats. Oacceptabelt! hör jag Léonis/Lolas röst åter eka inom mig var gång jag flanerar över Norrmalmstorg, genom Kungsan eller längs Djurgårdsbrunnsviken. Det är hög tid att ifrågasätta alla planerares och arkitekters reflexmässiga impuls att överallt på gator och torg dutta ut kiosker och paviljonger. Låt stadsborna istället hålla tillgodo med vattenhål och näringsställen i hus byggda på kvartersmark, hus med både framsida (längs gatan) och baksida (åt gården): när det gäller avfall och skräp tas allt sådant bättre om hand i hus med bakgårdar, det vill säga med särskilda utrymmen för tomma kartonger och emballage utom synhåll för förbipasserande.

Bakgårdar är en välsignelse. Städer vars hus har bakgårdar, vars hus har både framsidor och baksidor, de städerna fungerar i just detta avseenden bättre än öppna parkstadslandskap med friliggande husvolymer helt utan bakgårdar: så oerhört praktiskt med egen bakgård där man får ha ej enbart sin privata egendom utan även sitt eget skräp ifred. Att inte reflexmässigt överallt dutta ut alltfler jäkla paviljonger, att istället gå in för en policy som går ut på att alla framtida café- och restaurangägare i första hand skall hyra in sig på bottenplanet i hus längs gator och vid torg (istället för att bygga sig diverse mer eller mindre rassliga schabrak trottoarer eller torg), det vore alltså en god början för att bli av med mycken skräpighet och samtidigt åstadkomma mer av den promenadvänlighet och trivsel på gator och torg som allmänheten efterfrågar.

Undantaget som bekräftar regeln

Inte långt från Norrmalmstorgs och Kungsträdgårdens mindre lyckade paviljonger finner man dock det i detta sammanhang anmärkningsvärda enda undantaget från regeln om stockholmska paviljongers skräpiga baksidor, nämligen den lilla röda restaurangpaviljong som ingår som del i den nyligen färdigställda omdaningen av trakten kring f.d. SE-bankens hus vid den östra sidan av Sergels torg, en prismatiskt flersidig liten volym, en liten röd stuga liksom inkilad mellan Malmskillnadsgatan och trafikplatsen.5

illustration

Angöringen sköts i detta undantagsfall helt och hållet under mark, djupt under både Malmskillnadsgatan och Sergels torg, via en av de underjordiska tunnlar (s.k. far) som hela denna del av sta’n begåvades med under cityomdaningen. Varuintag och soprum har skuffats undan långt därnere i underjorden och nås från själva restaurangen med hiss. Den nya lilla röda paviljongens matgäster slipper därför på gatorna ikring då och då snubbla fram bland åbäkiga varutransporter och stinkande sopbilar.

Med andra ord krävdes det väldiga rivningar och gigantiska riksgropar och superdyra tunnelbyggen för att vi i Stockholms city skulle lyckas få oss åtminstone en (en enda!) friliggande restaurangpaviljong utan trist baksida. Men den kakan har kostat bra mycket mer än den idag smakar, eller hur. Man kan verkligen fråga sig om man skall behöva riva en hel stadsdel bara för att Stockholms planerar- och arkitektkår på ett enda ställe i sta’n (ett enda!) tillslut skall lyckas förverkliga sin ständigt återkommande fantasi, för en gångs skull skall lyckas förverkliga den-pittoreska-men-samtidigt-fikavänliga-paviljongen-med-enbart-framsidor. Som om allt det nedrivande och återuppbyggande och kapitalförstörande och nyinvesterande som kännetecknade cityomdaningen handlade om att tillslut, äntligen lyckas åstadkomma detta unikum, denna enstaka perfekta idyll (?) för fikapauser mitt i sta’n. En ansamling åtaganden och åtgärder som inte rimligen kan anses stå i någon som helst proportion till slutprodukten i så fall. Antingen är det fel på fantasin. Eller så är det fel på stadsplanerandet. Eller både och?

Chicago Boston San Fransisco

För att närmare ta itu med just den frågeställningen finns det anledning att jämföra dessa stockholmska paviljongsituationer med en serie utländska exempel på stadsbyggande som uppvisar en bra mycket mindre neurotisk, mer rationell, och inte minst mer hållbar (sustainable) attityd till hur man som planerare och/eller arkitekt kan/bör förhålla sig till det faktum att vi alla, hur vi än krumbuktar och beter oss, hur vi än vänder oss alltid har ändan bak, så att säga.

Det handlar om en egenskap hos många av de stadsplaner som drogs upp i Förenta staterna redan för ett par hundra år sedan, när de forna kolonierna väl blivit självständiga och helt nya städer behövde anläggas. Man gjorde nämligen i dessa på den amerikanska kontinenten helt nyanlagda städer redan från början en stor sak av att hålla isär nytta och representativitet, skilja det ohygieniska från det hygieniska, skilja det osnygga från det snygga – men man gick på den tiden, för flera hundra år sedan, förstås inte så långt att man överallt började gräva särskilda tunnlar för varutransporter och sophantering (som man senare kom att göra i Stockholms city), man nöjde sig med att skilja mellan, nöjde sig med att göra en tydlig distinktion mellan två olika kategorier av gator i staden:

Å ena sidan de egentliga gatorna – breda, representativa, ofta nog lummiga och trädplanterade. Å den andra bakgatorna, gränderna – mycket smalare, inte bredare än vad som krävdes för varutransporter och sophämtning. Dessa gränder drogs rätt genom de stora rektangulära kvarter som bildades av de bredare egentliga gatorna. Varje enskild fastighet tilldelades på det viset, redan från början, redan på planerarens tomtkarta, både ett stycke tomtgräns längs en av de breda egentliga gatorna och ett stycke tomtgräns åt andra hållet, åt gränden och bakgatan till. Längs de egentliga gatorna uppfördes representativa, palatsliknande hus, i gränderna återfanns köksentréer, eventuella stall för hästar, sedermera bilgarage, lastkajer för varutransporter och sophantering, osv.

illustration

Såväl i Chicago som i Boston och San Fransisco har de flesta kvarter i stadskärnan i alla tider på detta vis varit genomkorsade av gränder, alleys, som betjänat särskilt nyttotrafiken. De planförfattare som drog upp de ursprungliga tomtkartorna för just dessa amerikanska städer tog alltså redan från början hänsyn till det faktum att all mänsklig aktivitet har en stökig, kanske smutsig, i vilket fall inte särskilt representativ sida, har en baksida som man som stadsplanerare självklart måste ta ansvar för att ta hand om på ett eller annat vis.

(Jämför, ovan, den allra första kartan från 1830 över de centrala delarna av Chicago respektive, nedan, detalj av karta från 1937 över stadsdelen Back Bay i Boston.)

Märk väl! att det endast är dessa båda gatukategoriers breddmått som egentligen rent tekniskt och juridiskt skiljer dem åt. Såväl de bredare huvudgatorna som de smalare bakgatorna har i dessa stadsplaner anlagts på allmän, offentlig gatumark. Bakgatorna ifråga löper inte som servitut över privatägd fastighetsmark, deras förvaltning och skötsel (ev. snöskottning och så vidare) finansieras med skattemedel, och om någon enskild fastighetsägare skulle få för sig att med diverse bråte annektera och blockera gränden ifråga är det bara att ringa polisen.

illustration

En typisk sådan offentlig bakgata (public alley) är i stadsdelen Back Bay i Boston bara 16' (16ft) bred, vilket motsvarar knappt 5m – således trångt, men 5m räcker trots allt till för att två häst- eller motordrivna fordon faktiskt med nöd och näppe skall kunna mötas och passera förbi varandra. Back Bays bredare, mer representativa gator är 60' (60ft), vilket motsvarar ganska precis 18m, dvs. samma breddmått som hos de flesta gator på Stockholms malmar.

Aha, lika breda gator i Bostons Back Bay som på Stockholms malmar: en liknande distinktion, att under utbyggnaden på Stockholms malmar överallt skilja mellan kategorin egentliga gator och kategorin bakgator, hade alltså – vad gators mått och bebyggelsens dimensionering anbelangar – inte varit alls omöjligt att genomföra om man så velat. Om svenska planförfattare varit lika förutseende som sina kolleger i de amerikanska f.d. kolonierna och redan från början sett till att i nybebyggelsen på Stockholms malmar, särskilt i Klarakvarteren dela in kvarteren i långsmala hustomter som kunde nås både från bredare huvudgator och från smalare bakgator som löpte parallellt med huvudgatorna, då hade 1900-talets stora rivningsvåg förmodligen helt kunnat undvikas, då hade kanske inte välfärdsstatens och folkhemmets renhets- och hygienismivrare känt sig tvingade att insistera på att riva hela kvarter, att gräva djupa tunnlar eller att bygga underjordiska far för nyttotrafiken under hela Nedre Norrmalm. Då hade vi stockholmare kanske sluppit hela Klaraomvandlingen.

Hollywood går köksvägen

Alltnog. Fler än jag har säkert genom åren lagt märke till att just detta slags mycket särpräglade, smala, trånga bakgator ofta figurerar och rentav spelar en särskild roll i amerikanska Hollywoodfilmer: betänk hur många gånger på bio Bruce Waynes/Batmans föräldrar rånats och kallblodigt mördats i en dylik gränd (Batman Begins, 2005; Joker, 2019).

Filmerna om Batman utspelar sig visserligen alltid i den fiktiva staden Gotham City, och den trånga bakgata där rånmordet ageras ut på bio är förstås alltid ett studiobygge – men trånga bakgator och gränder av detta slag är alltså inte ett dystopiskt hittepå uttänkt av lugubra amerikanska filmscenografer när man på film behöver en hotfull miljö till en läskig scen med mord och rån, denna typ av bakgator finns alltså i verkligheten överallt i amerikanska städer.6

Och det är inte heller enbart i läskiga filmer som bakgator och gränder av detta slag figurerar på bio, de syns lika ofta i gladlynta amerikanska filmmusikaler, i synnerhet då dessa utspelar sig i teatermiljö: det är ju på film alltid i dylika gränder och sidopassager som man finner teatrarnas sceningångar framför vilka utspelar sig positivit laddade scener med, exempelvis, klungor av hoppfulla autografjägare eller en berömd scenartists diskreta tätatät på tumanhand med en hundögd beundrare. Det dansas och det sjungs där (Kiss Me Kate, 1953; Funny Girl, 1968).

Även i dessa gladlynta fall är det fråga om studiobyggen förstås, och inte heller i fallet med gladlynta musikaler är dylika sidoordnade, i gatunätet sekundära bakgator något scenografiskt hittepå, sådana gränder finns på riktigt i många amerikanska storstäders teaterdistrikt.

Claude Lane

Men när Alfred Hitchcock behövde en dylik trång gränd till en viss scen i sin film Vertigo (1958) valde han att iscensätta skeendet på en trång bakgata som faktiskt finns i verkligheten – jag tänker på den mycket säregna sekvens i vilken den mystiska kvinna som en förbryllad privatdetektiv åtagit sig att skugga plötsligt med sin bil gör en tvär vänstersväng, bort från den breda, egentliga butiksgatan in i en smal gränd (alley) som är såpass trång att bilen hennes knappt får plats. Hon stannar med bilen vid en oansenlig dörr som hon strax försvinner in genom – den dörren visar sig vara en bakdörr som leder in till en tjusig och lyxig butik bakvägen.

illustration
illustration
illustration

Filmen utspelar sig som bekant i San Fransisco, en stad som händelsevis har en sajt som är generös med nedladdningsbart kartmaterial. Se exempelvis, här bredvid, ett kartblad från 1935 med fastighetsindelningen av stadskvarter nummer 287 i Downtown San Fransisco, ett kvarter som genomkorsas av ett antal alleys varav en, Claude Lane, råkar vara just den trånga och smala gränd som användes som inspelningsplats för scenen med den mystiska bilburna kvinnan i Hitchcocks Vertigo.7

Låt oss ta en närgången titt på kartbladet och på ritningsmanéret – låt oss göra en kalligrafisk okulärbesiktning och bedömning av upphovspersonens skicklighet som kartritare:

Hm, låt mig se – en visuellt raffinerad, helt abstrakt men likväl grafiskt effektfull geometrisk komposition av olikstora rektanglar med känsligt tecknade konturer och med akvarellering i varm ockraton lika känsligt applicerad som vore det fråga om en oskattbar miniatyr utförd av den store Piet Mondrian eller kanske Bauhausmästaren Paul Klee minsann.

illustration

Nej jag bara skojar. Egentligen ser det mer ut som en barnteckning, inte sant: linjerna är litet darriga, inte riktigt raka. Rödfärgen flyter här och där ut utanför tomtgränserna, som om tomtkartan färglagts av ett barn som inte lärt sig att i sin amerikanska coloring book (målarbok) hålla sig innanför tomtgränsernas konturer. Det är inte utan att man är benägen att förmoda att en och annan San Fransiscobo genom åren, vid åsynen av detta slags taffligt producerade plankarta, hörts häpet utbrista: It’s as if a child made this! A child could have drawn this! Och det är precis det som är min poäng, that’s exactly my point.

Att dra upp stadsplaner och tomtkartor för livaktiga, ekonomiskt och kulturellt framgångsrika, dynamiska städer handlar inte om konstnärligt geni och känsla för målerisk komposition av, säg, Paul Klees kaliber, utan om att etablera en nästan barnsligt enkel, simpel, simplistisk geometri som rentav tål att man spiller och stänker färg när man färglägger tomtkartor. Din femåring hade kunnat både rita och färglägga den där tomtkartan – ja faktiskt, och det är just därför som staden San Fransisco kommit att bli en av världens mest dynamiska och kreativa städer: San Fransisco är en exceptionellt dynamisk och kreativ stad just för att att ett barn kunde ha utformat stadsplanen. Det är just när en stadsplan till sin struktur är lika barnsligt enkel som en barnteckning som den över tid fungerar som allra bäst. En dylik barnslig enkelhet gör planen mer generell, vilket betyder att den fungerar även när tiderna förändras och helt nya, tidigare oförutsedda krav på stadens fastigheter och gatunät uppstår.

En stad utan baksidor

Man kan jämföra med Hötorgscity i Stockholm som präglas bland annat av juridiskt komplicerade servitutsrätter på höjden och bredden och tvären (ingenting din femåring hade kunnat tota ihop kontraktsmässigt och juridiskt) samt, slående nog, apropå bakgator och gränder, av ett lika avancerat som komplicerat system av underjordiska garage och lastkajer – ett tunnelsystem som dock med tiden visat sig utgöra en alltför rigid och inflexibel anläggning för att kunna tillfredsställa den moderna handelns krav: takhöjden i Hötorgscitys underjordiska biltunnlar är enligt uppgift för låg för moderna lastbilar och sopbilar. Det lär vara därför som det stycke av Sveavägen som löper närmast Hötorgscity numera tenderar att korkas igen av stora, stillastående, på- och avlastande varutransportbilar. I höjd med Hötorgscity har paradgatan Sveavägen i praktiken reducerats till lastgata.

Om planen för Hötorgscity hade gjorts lika barnsligt enkel som rutnätsplanen för San Fransisco, utan tunnlar, men med särskilda sidogator främst för nyttotrafik för sig, då hade man inte stått där med skägget i brevlådan några år senare, med underjordiska lastkajer som fortfarande kostar pengar och måste underhållas men som inte går att använda som det var tänkt.

Ah, minns visionen av detta nya, moderna Hötorgscity, en glittrande stadsdel med enbart framsidor, helt utan baksidor, uteslutande befolkad av människor utan några som helst skamliga synder att bekänna, utan konstiga eller rentav perversa begär, moraliskt rena och obefläckade människor i rena och obefläckade kläder med rena och obefläckade tankar. Ingenting att dölja, därför behövs inga bakgårdar och inga baksidor! Gräv ned alla varutransporter och sopor! Vi, framtidens människor skall inte behöva konfronteras med vårt eget avfall! Gräv ned alla oborstade lastbilschaffisar och lortiga sopgubbar under mark så att vi slipper se dem!

Men vi stockholmare av idag, vi som växt upp med denna folkhemmets vision av framtidens överallt rena stad och framtidens i alla avseenden obefläckade och rena människor, vi förväntas – ironiskt nog – sedan en tid inte bara manuellt sortera utan sedan även för egen maskin trava iväg med våra egna restprodukter i föga eleganta soppåsar till ett sophus ute på gården eller liknande, eller ut till återvinningsstationen ett stycke längre bort. De futuristiska och tekniskt avancerade sopsugarna har stängts av, hyreshusens praktiska sopnedkast har låsts. Ständigt detta klirrande av klart respektive färgat glas som deponeras i återvinningsstationernas containrar. Stackars alla dem som bor granne med en glasåtervinningscontainer, detta ständiga klirrande av glas som krossas, dag som natt.

illustration

Arkitekter har inte sällan ambitionen att gestaltningsmässigt och visuellt styra och kontrollera allt i den fysiska miljö som omger oss, inte sant. Men det är främst framsidorna man vill lägga tid och kraft på att gestalta, inte baksidorna: med litet tur går det ju att gräva ned alla förfulande lastkajer och sopkylrum under mark – se där de sanna förutsättningen för en perfekt idyll mitt inne i sta’n! Men alla dessa otympliga, föga eleganta och framförallt glasklirrande återvinningsstationer som numera belamrar våra gator och torg och parker (alla nedgrävda garage och lastkajer till trots) har ju visat på att drömmen om en helt obefläckad, en arkitektoniskt och visuellt helt ren stadsmiljö, utan baksidor, att den är en ohållbar fantasi. Avfallet, smutsen, orenheterna hinner alltid ikapp tillslut: i skrivande stund förfulas inte sällan huvudstadens mest ikoniska och namnkunniga arkitektur av anskrämliga återvinningsstationer alldeles intill.

Jämför, nedan, en serie snapshots föreställande ikonisk arkitektur i Stockholm, i samtliga fall med en förfulande återvinningsstation i förgrunden:

illustration
1 av 7.
Carl Westman: Stockholms rådhus (1915).
Sven Wallander: bostadsrättsföreningen Kungsklippan (1934).
Återvinningsstation nr 10114, Kungsklippan 6.
illustration
2 av 7.
Isak Gustaf Clason: Timmermansorden (1915-27).
Gustaf Clason & Wolter Gahn: bostadshus, kv. Eriksberg 2 (1934).
Återvinningsstation nr 10268 bredvid miljöstation för farligt avfall, Eriksbergsplan.
illustration
3 av 7.
Fredrik Liljekvist: Kungliga Dramatiska Teatern (1906).
Återvinningsstation nr 15758, Väpnargatan.
illustration
4 av 7.
Erik Lallerstedt: postkontoret Stockholm 5 (1937).
Återvinningsstation nr 99228, Nybrogatan 57.
illustration
5 av 7.
Ragnar Östberg: Östra Real (1910).
Återvinningsstation nr 14435, Östermalmsgatan 88.
illustration
6 av 7.
Paul Hedqvist & David Dahl: Katarina Real (1932).
Återvinningsstation nr 10143, Älvsborgsgatan 6.
illustration
7 av 7.
Paul Hedqvist: Åsö gymnasium (1968).
Henning Larsen: Söder torn (1997).
Återvinningsstation nr 10081, Tjurbergsgatan.

Teatergatan

Avslutningsvis, för kännedom: i Sverige finner man vad jag vet (rätta mig om jag har fel) exempel på kvarters- och tomtstruktur av ovan diskuterade anglosaxiska typ endast i Göteborg, närmare bestämt i det kvarter vid Kungsportsavenyn (representativ framsida) som i norr begränsas av Storgatan, i syd av Vasagatan samt – vilket främst intresserar oss här och nu – i väst av Teatergatan (pragmatiskt ordnad baksida).

illustration
illustration

På en tomtkarta kan vi se att just detta göteborgska innerstadskvarter har samma slags randiga underindelning och tomtstyckning som vi sett i många amerikanska städer: långsmala, kvartersdjupa hustomter som allihop vänder en representativ framsida åt Avenyn samtidigt som de allihop vänder en mer utilitaristisk, alls icke lika präktig baksida åt Teatergatan till. Den gatan kan visserligen inte klassas som samma slags bakgata (alley) som i de amerikanska/anglosaxiska exempel som jag redan nämnt, Teatergatan är ju lika bred som alla andra gator runtikring – men fastighetsindelningen i kombination med den prosaiska bakgårdsarkitektur som kännetecknar husen (rucklen!) längs den ena sidan av just denna korta snutt av Teatergatan (och ingen annan del av samma gata) har gjort att gatstumpen ändå starkt påminner om en londonsk mews eller friscosk alley på ett sätt som man mig veterligt inte finner någon annanstans i hela Sverige. Jag gillar verkligen denna snutt av Teatergatan.

Appendix 2024. Malmö & Trelleborg

En av mina läsare8 har haft den stora vänligheten att höra av sig och i efterskott, efter den ursprungliga publiceringen av ovanstående artikeltext, tipsa mig om två skånska exempel på samma slags sekundära bakgator som i fallet med den korta snutt av Teatergatan i Göteborg som jag mot slutet av artikeltexten särskilt anmärkte på. Med andra ord: mitt göteborgska exempel är alltså inte helt unikt för Sverige.

Exempel 1 av 2. Malmö, Källargränd på Kirseberg (Backarna på malmöitiska), PL1524 i Malmö stad. Se hur soptunnorna står uppradade längs med denna back alley, en kommunal gata i Malmö stads regi utan några husnummer.

illustration
Källargränd, Malmö. Google Street View (2024).
illustration
Kirseberg (Backarna), Malmö. Källargränd löper mellan kv. Svärdet och kv. Spjutet. Fastigheterna i dessa båda kvarter kan nås likaväl från stadsdelens bredare huvudgator (med representativa entréfasader) som från andra sidan kvarteret, bakifrån så att säga, via den avsevärt mycket smalare Källargränd. Min karta, Lantmäteriet (2024).

Exempel 2 av 2. Östra Trelleborg. Från sekelskiftet 1900 och under mellankrigstiden lades småhusbebyggelse ut med bakgator såsom Garvaregränd, Skräddaregränd, Slaktaregränd, Bagaregränd och Kuskgränd. Här och där längs dessa smalare gränder vidgades bakgatorna något, så att ett antal mindre baksidestorg bildades – för uppställning av sådant som skall transporteras bort (sopor) eller för avlastning av sådant som skall transporteras in till tomterna/husen bakvägen (vitvaror, byggmaterial till renoveringar, etc.).

illustration
Östra Trelleborg. Flera av de smalare bakgatorna/gränderna mynnar i särskilda platsbildningar för uppställning av sådant som skall transporteras bort (sopor) eller för avlastning av sådant som skall transporteras in till tomterna/husen bakvägen (vitvaror, byggmaterial till renoveringar, etc.). Karta: Trelleborgs kommun (2024).

Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken Hur man än vänder sig har man ändan bak) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 55-december 2023.

Mer av Mikael Askergren om Leonie Geisendorf:
Är människan djurshomare?

Illustrationer

Margaretha Wiking om Källhagens värdshus och om några förslag av arkitekurstudenter vid KTH till ny restaurang på värdshusets tomt, Svenska Dagbladet den 21 januari 1984.

Friliggande lusthuspaviljonger i parklandskap:
Ekotemplet, Hagaparken, Solna. Foto: anonym (ca 1960). Solna stads bildarkiv.
Dianas tempel, Karlbergs slott, Solna. Foto: anonym (ca 1912). Armémuseum.

Friliggande restaurangpaviljonger i stadsmiljö:
• Restaurang Vau de ville (f.d. Palmhuset), Norrmalmstorg, Stockholm. Foto: Apple Maps (2023).
• Restaurang TGI Friday’s (f.d. Sju sekel), Kungsträdgården, Stockholm. Foto: Apple Maps (2023).
• Restaurang Villa Källhagen (f.d. Källhagens värdshus), Djurgården, Stockholm. Foto: M. Askergren (2023).
• Restaurang Röda huset, Sergels torg, Stockholm. Foto: M. Askergren (2021).

Thompson’s Plat of Chicago (1830). Den allra första kartan av den trakt kring Chicago Rivers mynning som med tiden kom att bli denna storstads hektiska Downtown. Wikimedia Commons.

Sanborn Fire Insurance Map of Boston (1937). Stadsdelen Back Bay. Massachusetts Institute of Technology (MIT).

Alfred Hitchcock: Vertigo (1958). Stillbilder ur filmen. En förbryllad privatdetektiv (James Stewart) skuggar en mystisk kvinna som med sin stora lyxiga gröna sedan plötsligt tar av från den breda butiksgatan och svänger in i en trång gränd. Filminspelningsplatser: Grant Avenue respektive Claude Lane, San Fransisco.

San Fransisco Department of City Planning Block Book (1935). Kvarter nr 287, San Fransisco. En smal gränd (Claude Lane, 17,5ft/5,3m bred) som delar kvarteret användes som inspelningsplats för filmen Vertigo (1958) av Alfred Hitchcock.

Avfallshantering som konst (filmkonst): en äldre kvinna, ledbruten och krum, tycks vara i kast med att på en gata någonstans i Paris försöka deponera en enstaka glasflaska i en groteskt svullen, nästan obscent stor och bullig glasåtervinningsbehållare. Stillbild ur filmen Trois Couleurs : Bleu (svensk titel Frihet – den blå filmen, Krzysztof Kieślowski, 1993).

Snapshots (7 stycken) föreställande ikonisk arkitektur i Stockholm, i samtliga fall med en förfulande återvinningsstation i förgrunden, foto: M. Askergren (2023).

Teatergatan, Göteborg. Samma fastigheter äger mer representativa och imposanta fasader längs Kungsportsavenyn på andra sidan kvarteret. Foto: Lars Marcus (2023).

Kvarter nr 46, Göteborg, inskjutet mellan Kungsportsavenyn (representativa fasader) och Teatergatan (prosaiska baksidor). Min karta, Lantmäteriet (2023).

Gatuvy samt flygfoto och karta med kvarters- och tomtgränser inritade, tillsammans avsedda att illustrera de båda skånska exemplen på stadsdelar med back alleys som omnämns och beskrivs i Appendix 2024.

Fotnoter

1 Ett värdshus har funnits på tomten sedan 1810. Med undantag för ett litet rött trähus i två våningar revs hela det vid det laget tämligen nedgångna värdshuset för att ge plats åt Stockholmsutställningen 1930. Arkitekten Torsten Tibelius ritade de enplanslängor kring Röda huset som efter utställningen ersatte det rivna värdshuset, och som fortfarande var i bruk när studenterna år 1983 ritade förslag till nybygge. Jämför SvD den 21 januari 1984 om studenternas restaurangprojekt.

2 Den första, prismatiska, mer renodlat modernistiskt utformade versionen av paviljongen ritades av arkitekt Gunnar Lené och stod klar 1972. Det klunsiga pagodtaket à la chinoise från 1993 har arkitekt Per Kallstenius som upphovsman.

3 En restaurang kallad Sju sekel, eller 7 sekel, ritad av arkitekt Erik Glemme, uppfördes år 1953 i all hast i norra änden av Kungsträdgården, vid Hamngatan, med anledning av Stockholms stads officiella 700-årsjubileum. Provisoriet revs så småningom och ersattes 1982 av dagens bra mycket klunsigare byggnad ritad av arkitekterna Backström & Reinius.

4 Arkitekt: Krister Bjurström (1990). Jämför projektpresentationen i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 9-1990.

5 Jämför av Johan Johansson: Den svenska stugan, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 50-september 2022.

6 Det brukar heta att Gotham City egentligen bara är ett annat namn på New York City, men Manhattans rutnätsplan saknar det slags public alleys som beskrivits här. Det där hemska rånmordet i gränden bevisar att Gotham City lånat drag även från andra amerikanska storstäder och därför utgör ett slags composite character i Batmans universum.

7 Genom att mitt i sekvensen klippa in en närbild av den förbryllade privatdetektiven döljer regissören det faktum att man fuskat med San Fransiscos stadsgeografi: den smala gränd som den gröna bilen på Grant Avenue syns svänga in i är inte Claude Lane. Men det är i Claude Lane som den mystiska kvinnan efter den inklippta närbilden kliver ur sin bil.

8 Läsaren ifråga önskar förbli anonym, men han har godkänt att jag i detta appendix använder mig av den information och av det illustrationsmaterial som han mejlade till mig/tipsade mig om i januari 2024.


Föregående | Hem