Stenstadsekologi

Mikael Askergren © 2013

Stockholms innerstads taklandskap har blivit allt ”varmare”. Det byggs allt fler uppvärmda, inredda, bebodda vindsvåningar ovanpå Stockholms gamla innerstadshus (som tidigare ”bara” haft oinredda kallvindar), och det är dessa vindsvåningar och penthouse som förorsakar innerstadens glashala trottoarer och fallande istappar och isklumpar. De varma tak- och terrassytorna får snön att börja smälta för tidigt, när det fortfarande är minusgrader ute i luften, och smältvattnet fryser sedan till is igen så fort det når ouppvärmda trottoarer, stuprör och hängrännor.

Och även om man inte får en isklump i huvudet eller halkar omkull och bryter höften tvingas man som fotgängare (också som fotgängare med barnvagn eller rollator) allt oftare ut mitt i gatan vintertid, ut i den lortiga, brunskitiga snömodden, ut bland bilar och bussar, för att trottoarerna numera regelmässigt spärras av så fort det snöat litet – spärras av för att bereda plats för fastighetsägarna att i preventivt syfte skotta snö från taken ned på trottoarerna: om snön när det är minusgrader i luften får ligga kvar på dessa varma penthousevåningstak, så att snön närmast takplåten hinner börja smälta i större omfattning, då bildas ju strax istappar och isklumpar längs takfoten i den icke uppvärmda takrännan när smältvattnet strax fryser till is igen. (Eller så fryser smältvattnet till is på den ouppvärmda trottoaren och bildar en glashal iskana – i de fall hängränna och stuprör är uppvärmda med elslingor.)

Det är inte bara ett stort irritationsmoment för gångtrafiken, det där med att tvingas bort från trottoarerna ut i gatan så fort det snöat litet, det innebär förstås också stora problem för biltrafiken och busstrafiken att behöva konkurrera med gångtrafikanter och fotgängare om utrymmet i den söliga och snömoddiga körbanan. Totalt sett en livskvalitetssänkning – rentav en levnadsstandardsänkning – vintertid för alla stockholmare.

Stockholms stads policy

Stockholms stadsbyggnadskontor har i många år varit mycket positivt inställt till att innerstadsvindar inreds: ju fler som kan beredas bostad i innerstaden desto bättre, etc. Men man har inte insett att alla dessa nya vindsinredningar och takterrasser kommit att störa balansen i de finjusterade ”klimatsystem” som innerstadens korridorgator faktiskt utgör.

För att kontinentens rue-corridor skall fungera vintertid på våra breddgrader räcker det inte med hängrännor, stuprör och rännstenar. Stockholms innerstads vanligaste korridorgata, 18 meter bred med 18 meter höga hus längs med gatan, med allmänhetens och fotgängarnas trottoarer tätt utmed husens fasader, rakt under taksprång och hängrännor där olycksbådande istappar kan bildas, den korridorgatan fungerar i arktiskt eller nordiskt vinterklimat endast om snön som faller på taken vintertid inte börjar smälta i någon större omfattning i förtid.

De hus som byggdes under korridorgatans guldålder, under 1800-talet, i form av den ena stereotypiska hyreskasernen efter den andra längs osentimentalt, rationellt spikraka gator i räta vinklar, de husen hade i regel alltid en ouppvärmd kallvind högst upp. Kallvinden var i sin tur alltid täckt med ett ouppvärmt, väl ventilerat kallt tak av plåt. Så länge husen byggdes på det viset (och så länge det stod inskrivet i byggnadsstadgan att de skulle byggas på det viset – man fick i regel inte inreda vind ovanför takfot) uppstod inte några större problem med fallande istappar och isklumpar eller glashala trottoarer.

Så länge yttertaken är kalla blir det inget förtida smältvatten i någon större omfattning. Så länge yttertaken är kalla måste inte alla fastighetsägare så fort litet snö fallit överallt spärra av alla trottoarer samtidigt för att de genast måste ut och skotta snön från de varma taken i preventivt syfte (för att undvika smältvattenistappar). Så länge yttertaken är kalla kan fastighetsägarna lugnt vänta till det ansamlats riktigt mycket snö däruppe (trottoarerna spärras då inte heller alla av samtidigt, takskottandet sker efter hand och efter behov) – om det ens behöver skottas alls före våren.

När våren sedan kommer och det väl blir plusgrader i luften, då först börjar det rinna riktigt mycket smältvatten från snön på de kalla taken, via hängrännor och stuprör ned på trottoarerna, och vidare till gatornas rännstenar och regnvattenbrunnar, men utan att åter frysa till is på vägen.

Stockholms stads policy att inreda innerstadsgatornas kallvindar till bostäder har alltså kraftigt rubbat balansen i innerstadsgatornas klimatsystem vintertid. Och dessa känsliga klimatsystem påverkas bara mer och mer negativt ju fler vindar som inreds.

Ironiskt, inte sant: det fanns nog ursprungligen en vida spridd övertygelse bland dem som bestämmer att alla dessa nya vindsvåningsbostäder bara skulle göra innerstaden ”bättre”, de skulle motverka kontoriseringstrenden, de skulle ge oss en mer ”levande”, mer beboelig innerstad – men det lutar istället åt att stadens hittills mycket liberala policy för vindsinredningar tillslut kommer att göra innerstaden helt obeboelig och omöjlig att vistas i vintertid.

Istappsfrågan

Istappsfrågan verkar vara en rättsligt och politiskt död fråga. Det ivriga vindsinredandet i Stockholms stad har vad jag vet ännu inte problematiserats eller kritiserats av miljöskäl, varken av Boverket, eller av något enda politiskt parti (inte ens Miljöpartiet), eller av någon annan klimat- och miljöengagerad organisation. Inte Fältbiologerna. Och förstås inte av nya balla (tidigare alltid miljöengagerade) Centerpartiet.

[FOTNOT: Jämför nuvarande centerledarens mycket omskrivna julsemester i – Thailand, av alla ställen: snacka koldioxidutsläpp, snacka carbon footprint.]

I den mån stockholmare alls är klimat- och miljömedvetna verkar deras engagemang istället mest handla om privatbilismen. Men detta brinnande engagemang mot bilar gör kanske blind. Det finns risk för tunnelseende. Är man helt upptagen av bilarnas problem, då noterar man kanske inte ens istappen som dinglar olycksbådande över en när man kliver ut genom den egna porten en vintermorgon.

Så när innerstadens alla fastighetsägarna samtidigt (samtidigt!) stänger av innerstadens alla (alla!) trottoarer för att börja skotta snö från alla nya varma vindsvåningstak och takterrasser så fort det snöat minsta lilla (det blir ju som sagt strax av den förtida snösmältningen istappar som dinglar från hängrännorna om snön får ligga kvar på ett varmt tak), och man som gångtrafikant därför överallt samtidigt i hela innerstan tvingas ut bland bilarna i snömodden mitt i gatan, då borde man som klimat- och miljöengagerad stockholmare förslagsvis inte i första hand genast störa sig på bilarna man konkurrerar med om utrymmet mitt i gatan, utan snarare rikta sin indignation mot alla de fastighetsägare och entreprenörer som gjort sig en rejäl hacka på att inreda innerstadens kallvindar utan att de (fastighetsägarna och entreprenörerna) samtidigt tagit något som helst ansvar för de klimatproblem som deras vindsinredningsprojekt fört med sig för alla oss på gatan nedanför, rakt under deras fina penthousevåningars istappsprydda taksprång och hängrännor.

Kvarteret Guldfisken 18

Apropå vindsinredningar och istappar: det blir Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt som tillslut kommer att avgöra om byggentreprenören Oscar Properties och arkitekten John Pawson har rätt att bygga på f.d. Posthuset vid Nybrogatan på Östermalm med ett sprillans nytt penthouse i två våningar.

Länsstyrelsen i Stockholm beslutade i december 2012 att med omedelbar verkan upphäva bygglovet för Posthusets påbyggnad. Byggherren överklagade i sin tur i januari 2013 länsstyrelsens beslut till Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt.

Länsstyrelsen i Stockholms län kritiserade förresten redan i maj 2010 hur begreppet ”beräkningsgrundande fasad” i Boverkets allmänna råd kommit att användas.

[FOTNOT: Jämför av Johan Hjalmarsson: ”Angående byggnadshöjdsbegreppet i 9 § PBF”, länsstyrelsens PM 404-2010-6546, 2010-05-06.]

Men länsstyrelsens kritik hörsammades inte omedelbart av Stockholms stad: när John Pawsons penthouseprojekt beviljades bygglov i juli 2011, då var det fortfarande den av länsstyrelsen i maj 2010 kritiserade tolkningen av Boverkets allmänna råd som låg till grund för beslutet.

Emellertid, efter en artikel om Pawsons projekt i Svenska Dagbladet i januari 2012 deklarerade bygglovsavdelningen i mars samma år att man har bytt policy och sedan en tid redan har ”ställt sig bakom länsstyrelsens resonemang kring byggnadshöjdsbegreppet.”

[FOTNOT: Jämför av Stockholms stadsbyggnadskontor, bygglovsavdelningen: PM ”Byggnadshöjdsbegreppet i Plan- och byggförordningen”, 2012-03-05.]


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Stenstadsekologi”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 19-februari 2013.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #19

Mer läsning i ämnet Guldfisken 18:
John Pawson i Stockholms taklandskap
De sista neurotikerna

SVT:s nyhetssajt rapporterar den 17 oktober 2012 att det i fjol skadades 4.735 personer i Stockholmstrafiken. Av dem var drygt 1.500 gående som skadades i ”singelolyckor”, dvs halkade omkull på hala trottoarer, odyl. År 2008 kostade dessa ”singelolyckor” skattebetalarna en halv miljard (SEK 500.000.000) för sjukhusvård, sjukfrånvaro, och så vidare. En halv miljard delat med 1.500, det blir ... Oj! Varje ”singelolycka” kostar samhället i snitt mer än 300.000 spänn. Nästan en halv miljon (!) varje gång. Video:
Fotgängare drabbas värst i Stockholmstrafiken

Skylten som varnar för takras kommer från en av Hyresgästföreningens trycksaker 2011.

Tidningsnotisen om Stockholms stads ”istappstelefon” publicerades i lokaltidningen Mitt i Östermalm den 5 februari 2013.

<<