De sista neurotikerna

Mikael Askergren © 2012

Kapitel I. Banalitetsskräck och originalitetsjäkt

Han frågar: När man av bottenlös rädsla för att vara konventionell drar till med nåt ”häftigt” eller ”spännande” och allting bara blir sämre. Vad kan man kalla det?

Jag svarar: Det finns absolut en vanlig sådan ”neuros” bland designers, rädslan för att vara ”banal” helt enkelt, en ”banalitetsneuros”.

Hans fråga triggar ett gammalt minne. Det är nu femton tjugo år sedan. En grupp studenter vid en större arkitekturskola hade av sina lärare fått i uppgift att designa ett flygledartorn vid en stor internationell flygplats. Studenterna arbetade i månader med sina torn: tjocka torn, smala torn, tunga torn, lätta torn, skulpturala torn, spänstiga torn, rationalistiska torn, hemlighetsfulla torn, minimalistiska torn, maximalistiska torn. En sådan mångfald! Inte ett enda torn var något av de andra likt.

Ja det var just det: inte en enda av studenterna (inte en enda!) hade ritat ett torn med en sådan där karaktäristisk glasbur högst upp som alla flygledartorn brukar ha, med jättestora glas som lutar brant utåt. De hade allesammans (utan undantag!) föreslagit vertikalt glas däruppe. Inte ett enda av förslagen ”såg ut som” ett flygledartorn.

I ett akademiskt skolprojekt skall det naturligtvis finnas utrymme för att pröva alla möjliga slags nyheter och originella lösningar. Det hade snarare varit konstigt om inte en enda av studenterna frångått den vedertagna, beprövade lösningen med utåtkragande glas. Man förväntar sig rentav att en viss procent av kursdeltagarna skall visa prov på experimentlusta. Det samlade slutresultatet blir tråkigt om ingen i gruppen försöker bryta mot konventionerna.

Men att pendeln där och då så helt och hållet slog åt andra hållet, att alla (precis alla!) till varje pris undvek den vedertagna, beprövade lösningen, det kunde inte förklaras rationellt, det kunde bara förklaras med en allas skräck för att inte ha åstadkommit en verkligt originell design, med en kollektiv rädsla för ”det banala” – ett slags masspsykos, en banalitets-skräcks-mass-psykos. (Eller -neuros, åtminstone.)

Tornprojekten hade således egentligen bara en sak det gemensamt: den i sammanhanget märkliga egenheten att de ingenting hade gemensamt. Och då brukar ju flygledartorn ändå likna varandra såpass mycket att de skulle kunna sammanställas i en sådan där typologisk matris av samma slag som de tyska fotograferna Bernd och Hilla Becher blivit så berömda för.

(Parentes: Mig veterligt har paret Becher aldrig rest runt och plåtat just flygledartorn på samma vis som de fotograferat andra renodlade byggnadstypologier: lador, vattentorn, gasklockor och så vidare. Men om de hade valt att plåta flygledartorn, då hade slutresultatet påmint om alla deras andra fotoserier.)

Märk! Jag hoppas verkligen att jag här och nu inte framstår som fördömande eller raljerande. Jag moraliserar inte. Absolut inte. Naturligtvis är det helt okej med vertikala glasrutor i ett flygledartorn om man ser till att lösa alla tekniska problem som detta i sammanhanget originella ”utseende” för med sig. Klart alla skall få göra precis som de vill, klart att alla skall få välja utseende helt ”fritt” när de designar. Att moralisera kring hur flygledartorn ”får” eller inte ”får” se ut vore mig mycket främmande.

Studentgruppens samlade originalitetsstress och banalitetsskräck gjorde mig där och då således varken upprörd eller indignerad. Snarare erfor jag vid anblicken av alla dessa torn ett visst mått av – upphetsning. En upphetsning kanske av samma slag, föreställer jag mig, som en forskare eller vetenskapsman erfar i samband med att ett noga kontrollerat laboratorieexperiment utfaller med ett så pass entydigt resultat att man kan våga sig på att formulera en hypotes om hela verklighetens beskaffenhet. I det här fallet: visst är situationen speciell när en grupp studenter isolerar sig från omvärlden i flera månader och ägnar hela sin tid åt att jämföra sig med alla andra på samma ritsal, visst måste den originalitetsjakt som uppstår i en sådan situation vara exceptionell – men berättar inte detta i specialfallet hundraprocentiga utfall (!) ändå något väsentligt om arkitekter och arkitekters banalitetsskräck i allmänhet?

Det banala och det triviala

Här bör man kanske, för att i görligast mån undvika begreppsförvirring, sticka emellan och försöka komma överens om en definition av vad ”banalitet” skall betyda i det här sammanhanget. Jag föreslår därför följande språkbruk: jag brukar göra skillnad mellan ”banal” och ”trivial” arkitektur. ”Banal arkitektur” har en positiv klang i mina öron. ”Trivial arkitektur” är bara trist.

En ”banal” stadsplan (en formalt enkel och okomplicerad stadsplan med geometriskt och juridiskt okomplicerade fastighetsbildningar) är något bra, är av godo.

En ”trivial” design är bara undermålig.

Avslutningsvis

Avslutningsvis, varifrån kommer i så fall den där banalitetsskräcken som vi så ofta ser tecken på i det som byggts och som byggs? Varför tycks designers förhållande till banalitet och originalitet vara så neurotiskt?

Det hänger förstås samman med att man som designer vill vara modern, lika modern som grannen minst, men samtidigt vill man inte bli anklagad för plagiat. En svår balansgång! Vilken stress!

När modernisterna för hundra år sedan gjorde upp med alla historiserande stilar och började förändra världen med funkislådor, platta tak, hus i park och grannskapsplanering, då handlade det nog inte bara om altruistisk världsförbättrariver, då handlade det nog lika mycket om att till vilket pris som helst vara ”originell”, att till varje pris som helst inte framstå som gammaldags och fantasilös. Ja jag tror att det kan finnas ett sådant samband: altruism och världsförbättrariver hänger (på gott och ont) samman med/är på ett djupt psykologiskt, mer eller mindre omedvetet eller undermedvetet plan (på gott och ont) kopplat till banalitetsskräck och originalitetsjäkt. Om man vill förändra och förbättra världen, då måste man ju tillföra den (världen) något nytt, något originellt, något som ingen sett förut. Annars har man ju inte förändrat något. Att tillföra världen mer av det som redan finns där förändrar ju ingenting. Det förbättrar ju ingenting. Och så vidare.

Mer om arkitekters och designers minst sagt neurotiska förhållande till begrepp som altruism och världsförbättrariver i nästa kapitel:

Kapitel II. Altruism och världsförbättrariver

I nummer 15 av tidskriften Kritik (december 2011), i en artikel av Peter Hallén med rubriken ”John Pawson i Stockholms taklandskap”, presenteras med ett stort antal av arkitektens alla ritningar och frihandsskisser det speciella och luxuösa penthouse som fastighetsägaren och byggfirman Oscar Properties vill bygga ovanpå f.d. Posthuset vid Nybrogatan i Stockholm.

Det är fråga om ett oerhört exklusivt slags boende: uppskattningsvis kanske tre- fyrahundra kvadratmeter golvyta, allt i ett plan, och med riktigt högt i tak, faktiskt dubbel takhöjd inomhus. Alltsammans avsett för ”en designintresserad ung man av yppersta börd”, som det heter i artikeltexten. En ungkarlslya således, en ganska maffig sådan. Och vad skall ”yppersta” börd betyda, förresten? Det torde väl betyda ”kunglig”, det är väl den kungliga börden som är ”ypperst” av alla sorters börder. Hur många ensamstående designintresserade kungabarn av hankön finns det i Sverige? You do the math.

I samma bygglovsansökan som den för Pawsons lyxiga penthouseanläggning ingår också en total ombyggnad till mer ”normala” bostadsrätter av alla det gamla Posthusets befintliga fem kontorsvåningar, plus en befintlig vindsvåning med f.d. personalbostäder (totalt sex befintliga våningsplan). Hela fastigheten skall alltså byggas om samtidigt som den byggs på. För en läsare av Halléns artikel framgår det dock inte klart att John Pawson faktiskt inte är arkitekten bakom ombyggnaden av fastighetens sex befintliga våningsplan. En svensk arkitekt (den inte alls lika namnkunnige Andreas Martin-Löf) ritar alla de nya bostadsrätterna på våningarna 1-6. John Pawson ritar endast penthouset högst upp, ovanpå den redan befintliga vindsvåningen.

Upstairs Downstairs

Det tycker jag är en intressant indelning. Trots att det är fråga om en enda fastighet med en enda fastighetsägare som ansökt om ett enda bygglov för att vid ett och samma tillfälle bygga om och bygga på ett och samma hus så har designansvaret för det hela delats i två.

Det tjusiga penthouseprojektet, med sitt för stockholmska förhållanden ovanligt exklusiva ungkarlsboende, för det har byggherren anlitat en världskänd (och förmodat svindyr) arkitekt minsann. Resten av ombyggnaden, som består av storleksmässigt och standardmässigt för Stockholms innerstad tämligen ordinära bostadsrätter, har en mindre namnkunnig (och förmodat inte alls lika dyr) arkitekt fått ta hand om.

Pawsons penthouse (på de nya våningsplanen 7-8 högst upp i huset) framstår i tidskriftspresentationen som generöst i alla avseenden, designen är ambitiös och av hög kvalitet. Resten av bygglovet är en helt annan femma. Martin-Löfs bostadsrätter (på de befintliga våningsplanen 1-6) präglas av snålhet, fantasilöshet och undermålig planlösningskonst.

Med andra ord: för den rike ungkarlen högst upp i huset har inga som helst resurser sparats (inte heller konstnärliga, designmässiga resurser har sparats), alla inblandade har velat åstadkomma något verkligt förstklassigt där uppe. För resten av bostadsrätterna i huset – bostadsrätterna för ”vanligt” folk, för ”vanliga” bostadsrättsköpare på den ”vanliga” bostadsrättsmarknaden – där har ambitionsnivån (i synnerhet den arkitektoniska ambitionsnivån) varit mycket lägre.

Den indelningen, den klyvningen finner jag intressant. Jag finner tudelningen som sådan, den mellan ett ”upstairs” och ett ”downstairs”, inom ramen för ett och samma bygglov och byggprojekt, faktiskt mer intressant än den arkitektoniska gestaltningen som sådan. Den indelningen känns osvensk på något vis, i förhållande till vad vi i decennier varit vana vid i vårt land.

Enten – Eller

Det är väl så att vad arkitekter anbelangar är det antingen-eller, byggherrar är antingen good guys: ”Så bra bostäder som möjligt för pengarna. Goda planlösningar är ett måste. Och gärna hög arkitektonisk kvalitet!”

Eller bad guys: ”Skinna de jävlarna. Det spelar ingen roll om det egentligen ens får plats någon säng i det där trekantiga s.k. sovrummet. Det spelar ingen roll om toadörren vetter rakt mot matplats och vardagsrum, det finns alltid desperata typer att sälja skiten till!”

Men i fallet gamla Posthuset vid Nybrogatan, där får vi se att en och samme byggherre i ett och samma byggprojekt agerar både som good guy, med stor generositet och med höga ambitioner, just precis så som arkitekter önskar att alla byggherrar alltid skulle agera överallt: ”Högklassig arkitektur till varje pris högst upp i huset. Kosta vad det kosta vill!”

Och samtidigt som bad guy, det vill säga som en påfallande krass aktör på Stockholms desperata bostadsmarknad: ”Skinna de jävlarna på alla de andra våningsplanen. Sälj vilken skit som helst till dem som inte har lika mycket pengar som han den där jeppen högst upp!”

Ka-ching!

Det känns osvenskt på något vis (och därför intressant) med en byggherre som agerar såpass schizofrent i ett och samma projekt, som både good guy och bad guy samtidigt. Posthusets framtida lägenhetsinnehavare har ju redan från början delats in i, å ena sidan, en enstaka högt prioriterad köpare högst upp i huset som är värd alla ansträngningar och allt engagemang man kan tänka sig (inte minst värd allt arkitektoniskt engagemang man kan tänka sig) – och, å andra sidan, hm, eh, ”resten”/en lägre prioriterad kundkategori längre ned i huset: ”Smäll upp en köksuppställning längs ena väggen i vardagsrummet och kalla det för kombinerat vardagsrum-kök, vet jag. Det spelar ingen roll att man inte får plats med både soffa och matbord där. Vi kan ta betalt för ett kombinerat vardagsrum-kök trots att det inte finns plats för ett matbord. Ingen tänker på sådant när de är desperata. Ka-ching!”

Klasskillnaderna har väl aldrig varit helt utplånade i vårt land, i synnerhet inte klasskillnaderna i boendet: det har alltid funnits ett slags bostadsmarknad för de besuttna och ett helt annat slags bostadsmarknad för dem som inte har pengar.

Men när man har byggt nya bostäder i Sverige har man sedan decennier ändå alltid tagit för givet att en enrummare och en femrummare i ett och samma hus har ungefär samma standard på ytskikt och så vidare. Singelhushållet i enrummaren eller tvårummaren har vanligtvis lika högt i tak och samma sorts porslin i badrummet och samma slags diskbänk i köket och samma slags fiskbensparkett i vardagsrummet som familjerna i fyra- och femrummarna i samma hus. Enda skillnaden mellan stort och smått brukar i princip bara vara – antalet sovrum.

En och samme arkitekt har då förstås ritat alla enrummare och trerummare och femrummare i huset, och man har tagit för givet, inte sant, att arkitekten i fråga lagt lika stor möda på en- och tvårummarens planlösningar som han lagt på fyra- och femrummaren – om inte mer möda på de små lägenheterna, rentav, där varje kvadratmeter för lägenhetsinnehavaren anses vara så mycket dyrbarare och viktigare att använda effektivt. Det har ansetts ”fint” bland arkitekter att lägga särskilt stor möda på små lägenheters kvaliteter.

Kort sagt, man har sedan länge i vårt land alltid hittills tagit för givet, inte sant, att arkitekten inom sig skall känna, och i sitt arkitektarbete ge uttryck för, en altruistisk vilja att jobba särskilt hårt och lägga särskilt många timmar vid ritbordet på att alla som bor trångt skall få det riktigt bra där de bor.

Men någonting har hänt. Det kan man se överallt där det byggs nytt i vårt land. Här i Stockholmstrakten kan man stapla exempel på detta nya såväl i Södra Hammarbyhamnen som i Annedal. Men ingenstans i vårt land illustreras detta nya någonting väl bättre än med Posthusprojektet på Nybrogatan.

Detta nya som vi inte riktigt lärt oss känna igen ännu, och inte riktigt lärt oss att kalla vid sitt rätta namn ännu, det handlar om att någonting har hänt med världsförbättraridealet i arkitektkåren. Kort sagt: altruisten är på väg ut och den i första hand med uppdragsgivaren lojale arkitekten, den arkitekt som i århundraden var alla furstars och påvars lojale och okritiske lakej, han är på väg tillbaka.

Den nya tidens arkitektkår tar av allt att döma inget gemensamt ansvar längre för att se till att den resurssvages enrummare på nedre botten över gården gestaltas med samma omsorg och samma engagemang som den rika ungkarlens penthouse högst upp i gathuset. Du kan inte längre räkna med att arkitektkårens medlemmar gemensamt (såväl privatpraktiserande som offentliganställda) tar ansvar för att ägna din enrummare lika mycket tid och möda i designarbetet som för en ny direktörsvilla i Saltsjöbaden, du måste nästan räkna med numera att toadörren i din nyproducerade, svårmöblerade trea kommer att vetta direkt mot matplatsen: ingen tar sig tid längre tid att knåda planlösningen för att bespara dig en sådan sak om du ”bara” är en vanlig bostadsrättsköpare eller hyresrättsinnehavare vem-som-helst: ”Vem bryr sig?”

Slutet på den egennyttige lakejens och början på den altruistiske arkitektens tidsålder

Här kan det finnas anledning att påminna om att den ”altruistiske” arkitekten är en tämligen ny företeelse.

(Parentes: ”altruism” är ett dubiöst och ofta missförstått begrepp som borde sättas mellan citattecken hela vägen i texten som följer – med tanke på hur lätt det är att ifrågasätta motiven bakom alla de handlingar som påstås vara altruistiska. Altruism tenderar att bottna i egennytta så fort man skrapar på ytan. Men det skulle bli alltför många visuellt störande citattecken i den löpande texten. Läsaren kan dock utgå ifrån att från och med nu är citattecken underförstådda i texten så fort begreppen ”altruism” eller ”altruist” används.)

Före den franska revolutionen hade det nog inte fallit någon av alla de europeiska furstehovens arkitekter in att sadla om och istället bara leva för att rita oglamorösa arbetsbostäder. Furstehovens arkitekter och konstnärer hade i århundraden förstås haft alla chanser i världen att bli altruister om de så hade önskat, men så länge det fanns furstliga och kyrkliga uppdrag med dignitet föll det inga arkitekter in att bli världsförbättrare. Vanligt folk fick klara sig bäst de kunde, de fick bygga sig sina egna hus och sina egna lador – utan hjälp eller engagemang från konstnärer eller arkitekter.

Men det var inte egentligen franska revolutionens politiska budskap (”frihet, jämlikhet, broderskap”) som gjorde att alla arkitekter och konstnärer med ens fick så bråttom att demokratisera sina ideal. Det handlade nog mer om skräckväldets bokstavliga dödshot. Dödshotet riktades ju även mot vanligt folk i den mån man inte tog klart avstånd från den forna härskarklassen. En ”omvändelse under galgen” med andra ord – eller rättare sagt under giljotinen.

För som bekant är en arkitekt beredd till vilka kompromisser, eftergifter och förödmjukelser som helst – bara för att få fortsätta rita. Mer var det alltså inte bevänt med den nyfunna altruismen – arkitektkårens filantropi var intet mer än en till medmänsklighet förklädd egoism, en demokratism.

”Vän eller fiende?”

Märk! Det är lätt att, såhär långt kommen i historieskrivningen, förfalla till att inta en oreserverat politiskt korrekt position och börja raljera över århundraden av bristande altruism bland arkitekter och konstnärer före modernismen.

Men arkitekters impuls att i århundraden i första hand inte odla ett altruistiskt ideal, att faktiskt aktivt söka sig bort från underklassen och istället närma sig furstehov och påvehov för att få rita och designa fina hus och monument, det har egentligen alltid varit en sund, rationell och mentalt hälsosam impuls. Att bygga är dyrt, och om man utan förbehåll underkastar sig uppdragsgivarens vilja när man ritar hus åt denne, då finns alla förutsättningar för ett okomplicerat och hälsosamt oneurotiskt förhållande mellan byggherre och arkitekt: ”Me employer. You employee.”

(Parentes: en sådan arkitektroll – som ju förutsätter en uppriktig underkastelse och ett lojalt och okritiskt lakejskap från arkitektens sida, den är förstås inte alls särskilt heroisk, men den erbjuder åtminstone en intellektuellt hederlig relation till byggherren, en relation utan förställning, utan ohälsosamt politiskt dubbelspel.)

Emedan om man lyder ryggmärgsreflexen att i ett revolutionärt skräckväldespräglat Europa i rena förskräckelsen backa baklänges ut ur giljotinens skugga, in i ett antagonistiskt förhållande till alla furstar och påvar (och i förlängningen antagonistiskt förhållande till alla uppdragsgivare och byggherrar) – det vill säga, om man i sin yrkesroll som arkitekt eller samhällsplanerare börja identifiera sig främst med den resurssvaga underklassen (om än bara som intellektuell pose), och i förlängningen, antingen aktivt och öppet, eller dolt under bordet som en mer eller mindre hidden agenda, ständigt motarbetar uppdragsgivarens och byggherrens (”fiendens”) intressen, det är en osund, irrationell och mentalt ohälsosam reflex.

När arkitekten bara ”låtsas” sin lojalitet med en uppdragsgivare (emedan han eller hon intalar sig att arkitektens första och starkaste lojalitet inte ”får” vila hos uppdragsgivaren/”fienden”, utan ”måste” vila hos folket/den anonyma massan/allas gemensamma bästa) – men samtidigt (i det politiska dubbelspel som med automatik följer av den altruistiske arkitektens kluvenhet inför de partslojaliteter som avkrävs honom) tvingas svälja förtreten med faktisk underkastelse, för att uppdragsgivaren alls skall betala arkitektarvodet, och för att man alls skall få något byggt, det leder förstås förr eller senare till ett emotionellt komplicerat och ohälsosamt neurotiskt förhållande mellan byggherre och arkitekt: altruistneurosen.

Slutet på den altruistiske arkitektens tidsålder och den egennyttige lakejens återkomst

Men stopp ett tag. Betyder det att allt är bara bra om arkitektkåren nu i det begynnande 2000-talet, efter gott och väl ett sekel (hela 1900-talet) av aggressivt världsförbättrande, helt ger upp alla (neurotiskt) altruistiska ideal och (åter) nöjer sig med en (oneurotiskt) defensiv och en vad gäller samhällets politiska struktur okritisk lakejroll?

Hm, jo, ja för folkhälsan bland arkitekter är denna utveckling naturligtvis ett framsteg. Färre arkitekter kommer att känna sig frustrerade och desillusionerade i framtiden, färre arkitekter kommer att ägna sig åt destabiliserande självbedrägerier, som det där med att man ”egentligen” tjänar folket/massan/allmänintresset, trots att ”fienden”/en resursstark uppdragsgivare betalar ens lön.

Färre självbedrägerier, färre altruistneuroser, då är ju allt bra igen! Eller?

Mjae, visst är det bra om privatpraktiserande arkitekter och byggherrar kan slappna av mer i fortsättningen, så att de slipper dansa runt i den ständiga ”Är du vän eller fiende?”-valsen. Men alla arkitekter och samhällsbyggare och planerare och politiker kan inte gå i säng med resursstarka (och kortsiktigt ekonomiskt motiverade) byggherrar. Alla arkitekter och planerare kan inte vara enskilda resursstarka särintressens defensiva och okritiska lakejer, då överlever inte det civila samhället.

Alla civiliserade samhällen har spärrar och mekanismer som är avsedda att skydda de resurssvaga från de resursstarka, skydda minoriteten från ”majoritetens diktatur”: det är inte självklart att 51 procent av en befolkning alltid skall kunna rösta igenom lagar som tvingar övriga 49 procent att göra sådant som de övriga 49 procenten inte vill. Det är till exempel inte självklart att majoriteten skall kunna rösta igenom lagförslag som gör att minoriteten blir livegen och måste arbeta som slavar åt majoriteten: i en civiliserad rättsstat finns det spärrar i grundlagen eller i konstitutionen eller i den allmänna rättskänslan som gör exempelvis allt slavarbete omöjligt att legalisera och legitimisera, vad än en (godtycklig) majoritet får för sig att rösta igenom. Och så vidare.

I ett civiliserat samhälle måste det finnas motvikter, finnas instanser som är avsedda att balansera avigsidorna med att resursstarka särintressen ständigt, om det inte finns någon eller något som bjuder motstånd, tar sig friheter på den enskildes, den inte lika resursstarkes, bekostnad.

Allt fler vindsinredningar och takterrasser skapar i Stockholm problem med nedfallande istappar och glashala trottoarer

Historien har lärt oss att vi inte kan förlita oss på att enskilda resursstarka aktörer med stora egenintressen skall ta ansvar för allas gemensamma bästa. Se bara vad som händer i Stockholm med stadens gator och torg när allt fler enskilda fastighetsägare tar chansen att inreda sina kallvindar till penthousevåningar och bygga takterrasser högst upp i sina hus. Verry najs för dem som flyttar in i en sådan vindsvåning, visst, de har inte sällan milsvid utsikt över stadens alla tinnar och torn och slipper insyn när de grillar eller lapar sol på takterrasserna. Men har stockholmaren i gemen vunnit eller förlorat på denna utveckling?

Anledningen till att vi i Stockholm om vintrarna de senaste åren haft så mycket olyckor med fallande istappar (som bekant tyvärr ibland med dödlig utgång) är förstås att vi i Stockholm systematiskt börjat inreda kallvindar till uppvärmda bostäder. Varma yttertak och varma terrassbjälklag ger ökad snösmältning – närmare bestämt ger snösmältning också när det annars råder minusgrader och snön på taken inte borde börja smälta ännu – och när smältvattnet når de inte alls uppvärmda hängrännorna fryser det till igen och skapar en massa farliga istappar.

(I de fall hängrännor och stuprör försetts med värmande elslingor slipper man visserligen isbildning just där, just i hängrännor och stuprör, men vattnet fryser istället till is igen när det rinner ut på marken; det bildar tjocka och glashala iskanor på icke uppvärmda trottoarer.)

Förr i tiden var vindarna i innerstan nästan alltid oinredda (och takterrasser i innerstan något mycket sällsynt) och istappsproblemet därför mindre.

Om vi skall få bukt med istapps- och istrottoarsproblemet i Stockholm måste man från Stockholms stads sida i framtiden visa större skepsis mot – och kanske rentav ta aktiv ställning mot – vindsinredningar och vindspåbyggnader. Vi kan nämligen inte räkna med att de enskilda fastighetsägarna (och deras lojala arkitekter) skall agera ”självsanerande” vad avser vindsinredningar och takterrasser. Egenintresset gör blind. Stockholms stad måste ta ansvaret för att något sker. En god början vore om Stockholms stad bjöd större motstånd och inte rutinmässigt godkände bygglovsansökningar om vindsinredningar och penthouseanläggningar.

Avslutningsvis

Avslutningsvis vill jag bara göra klart att jag naturligtvis ingenting har emot att John Pawson designar exklusiva bostäder i Sverige och i Stockholm. Jag moraliserar inte heller kring att en singelkille skall bebo penthousets tre- fyrahundra kvadratmeter alldeles ensam: att bygga är dyrt, att bygga är per definition en exklusiv verksamhet som det är ett fåtal resursstarka aktörer förunnat att alls ägna sig åt (ett fåtal rika individer, rika företag och rika offentliga institutioner), det hör till byggandets natur. Om någon faktiskt har råd att betala för detta stora mått av elitism och exklusivitet (och pengarna inte kommer från droghandel och human trafficking, typ), alright, låt gå för det.

Men jag hade varit mer imponerad av Oscar Properties projekt vid Nybrogatan om man inte anlitat John Pawson för att rita bara ett exklusivt penthouse högst upp i huset, utan faktiskt låtit honom designa alla nya bostadsrätter i hela huset, också bostadsrätterna på våningsplanen 1-6.

Det luktar litet illa, det luktar dåligt trolleritrick, det luktar tjuv- och rackarspel: kan det möjligen ha varit så att man varit beredd att betala för en starchitects tjänster bara (!) i den delen av projektet som sticker upp ovanför (den sedan 1937 gällande) detaljplanens höjdbegränsningar, med förhoppningen att ”högklassig arkitektur” av ett världsnamn skulle hjälpa till att få igenom den kontroversiella delen av bygglovet (delen utanför gällande detaljplan)? Anlitades Pawson ”bara” för att Oscar Properties hoppades att folk skulle tycka att det vore ”kul” med litet Pawson i Stockholm, och att de skulle få igenom de tveksamma hushöjderna i bygglovet på det viset?

Jag hade varit mer imponerad om Oscar Properties varit litet mer altruistiska liksom och helt avstått från att överskrida innerstadens byggnadshöjdsbestämmelser, helt avstått från att bygga på Posthuset på ett sådant vis att grannarna i kvarteret får sin sol och sin utsikt mot himlen kraftigt begränsad, och jag hade varit mer imponerad om Oscar Properties helt avstått från att förse innerstaden med ännu fler problematiskt varma yttertak och varma terrassbjälklag, låtit kallvinden och det kalla yttertaket vara, och istället nöjt sig med att ”bara” inreda nya bostäder på de befintliga våningsplanen 1-6.

I så fall hade jag förstås varit den förste att applådera om ett världsnamn som John Pawson fått uppdraget att designa alla dessa nya bostadsrätter i hela det gamla kontorshuset. Wow, vilken grej det hade varit! Ett helt hus fullt med loftlägenheter designade av John Pawson, det ni!


Artikeltext av Mikael Askergren. Kapitel I + II ursprungligen publicerade tillsammans (under rubriken ”Matris för svensk arkitektur”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 18-november 2012.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #18

De studentprojekt (flygledartorn, Arlanda) som omnämns i denna texts inledning presenterades när det begav sig utförligt i arkitekturtidskriften MaMA (Magasin för Modern Arkitektur, Stockholm) nr 5-1993.

Bygglovet för om- och påbyggnaden av f.d. Posthuset på Nybrogatan beviljades i juli 2011. Projektet har överklagats till länsstyrelsen av flera parter. Ärendet hos länsstyrelsen är i skrivande stund (november 2012) ännu inte avgjort. Mer i ämnet på Mikael Askergrens blogg:
Tak över huvudet
Skandal! (Prins Carl Philips byggplaner)
Death by Icicle (uppföljning)

Läs Peter Halléns artikel i Kritik nr 15 som PDF på nätet:
John Pawson i Stockholms taklandskap

Seriehunden ROCKY av Martin Kellerman publiceras på denna sajt med benäget tillstånd av Kartago förlag, Stockholm. Just denna strip, ur samlingsvolym nr 23 (2012), refererar förstås till debatten kring om- och påbyggnaden av Posthuset vid Nybrogatan i Stockholm.

Bilden föreställande f.d. Posthuset vid Nybrogatan 57 kommer från Stockholms stads bildarkiv på nätet Stockholmskällan. Fotograf: N.E. Grundén (1961).

Ovanstående text är en av fem av Mikael Askergrens texter som av arkitekturtidskriften Kritiks redaktion valts ut att ingå i Kritik 2008-2013: arkitektur och text, en antologi i pocketbokformat med 30 stycken texter från fem årgångar av tidskriften Kritik. Antologin utkom i juni 2013 med anledning av tidskriftens femårsjubileum. De övriga fyra texter av Mikael Askergren som ingår i antologin är:
Det finns ingen religiös arkitektur
Ett Stockholm vid historiens slut
Det inexaktistiska manifestet
What System Will Save Us Now that Democracy Won’t?

<<