Jag skall bygga mig ett slott

Modellbygget A House for Myself (skala 1:100) kom till efter en inbjudan 1999 att ställa ut på den årliga konstmässan i Berlin (Art Forum Berlin 1999). Inga ritningar ställdes ut tillsammans med modellen: den tänkta byggnadsvolymens mått gjorde pusslandet med en planlösning i vanlig mening överflödigt. Vad som helst får plats var som helst. Alla utrymmen gör sig lika bra för vilken aktivitet som helst. Det är min uppriktiga ambition att en dag bygga mig och bebo detta hus. Det är inte en villa, det är ett slott.

Jag har någonstans läst att författaren Jean Genet, som en gång i tiden hade levt som tiggare och tjuv, i en intervju tillfrågades varför han efter sina stora framgångar som författare fortfarande levde nomadliv och bodde på loppiga hotell bland knarkare och horor. Han lär ha svarat att han ingenting skulle ha emot en verkligt aristokratisk livsstil, men att han inte hade råd att köpa sig något slott, bokframgångarna till trots. Pengarna skulle på sin höjd räcka till att leva medelklassliv, och för Jean Genet var tanken att bli småborgare liktydigt med helvetet på jorden. Då avstod han hellre.

Ingen jämförelse i övrigt, men om arkitektur formulerar jag mig gärna i liknande ordalag. Medelklassarkitekters altruism är inte bara tråkig, den är ohälsosam:

Det finaste man kan göra som arkitekt är som bekant att rita bostäder, helst för vanligt folk. Då gör man mest nytta för så många som möjligt. Helt följdriktigt har den svenska arkitekturtidskriften MAMA (Magasin för Modern Arkitektur) för sitt tjocka extra fina avskedsnummer och för sin svanesång som papperstidning valt bostaden som tema (MAMA nr 27-2000).

Att bostäder ritas och bostadsområden planeras av arkitekter anses i arkitektkretsar vara jätteviktigt för att vanligt folk skall kunna bo bra. Sorry, men det är helt enkelt inte sant. Det är marknadskrafterna och konkurrerande vitvaruproducenter som gjort mest för att höja levnadsstandarden för vanligt folk, inte demokratismens arkitekter. Det är entreprenörer utan planeringsideologi som producerat de stads- och boendemiljöer vi helst bor i, inte aldrig så välmenande planarkitekter. Inom bostadssektorn är industrialisten och entreprenören mycket nyttigare än arkitekten.

Ironin är skoningslös: arkitekter sätter en ära i att ömma för de svaga mer än för de starka, men ju längre ned man kommer på den sociala rangskalan, desto större skada gör arkitekter. Till råga på allt har medelklassens altruistiska arkitekter mage att – efter att ha gjort livet surt för underklassen – känna sig olyckliga och missförstådda. Det klagas i arkitektkåren ständigt på oförstående beställare och ointresserade byggare. Och arkitekter får uselt betalt. Således har inte bara brukarna förlorat på ett altruistiskt ideal för arkitekturen – även arkitektkåren har gått på världens nit.