Lund Actually

Mikael Askergren © 2011

Hon är så vacker, och det är framförallt hennes leende, den förälskelse och absoluta lycka som hennes leende utstrålar som gör henne så vacker. Killen hon gifter sig med funkar också på film, men det är framförallt hans blivande brud som har utstrålning på vita duken. Alla glada bröllopsgäster är lika vackra som den blivande bruden är vacker, och Lunds mäktiga men gråtunga domkyrka har väl aldrig sett gladare och vackrare och mer inbjudande ut.

21 november 2011. Jag befinner mig (på denna publikations, tidskriften Kritiks uppdrag) på en pressvisning av det nya Domkyrkoforum i Lund. De inbjudna representanterna för pressen har just fått se den ”välkomstfilm” på 7 minuter och 40 sekunder som kommer att visas för alla besöksgrupper som bokar en rundvandring i domkyrkan med någon av domkyrkans egna guider: alla sådana gruppvisningar kommer att inledas med att man samlas i Domkyrkoforums hörsal för filmvisning innan man i samlad tropp under guidens ledning tar sig en titt på kyrkan i verkligheten.

Filmen är tänkt att förmedla samlade bilder och intryck från allt (underförstått: allt fantastiskt, allt underbart, allt vackert) som händer och sker i domkyrkan under ett helt år, sommar, höst, vinter och vår: gudstjänster förstås, konfirmationer, begravningar, dop och bröllop. Men i filmen förekommer även bilder från ett flertal av domkyrkans sekulära evenemang: konserter, universitetets årliga doktorspromoveringar. Domkyrkoförsamlingens representanter förklarar att:

”Alla turister som besöker vår kyrka har ju inte turen att se kyrkan när den är som finast, full med folk, under en stämningsfull gudstjänst eller vid festlig doktorspromovering. Ambitionen med välkomstfilmen är att i framtiden ge alla de tillfälliga besökare som inte kan vara med just då när något riktigt stort och fint utspelar sig i kyrkan en känsla av vad de går miste om, så att säga.” (Fritt citerat.)

Love Actually

Och välkomstfilmen är som sagt mycket påkostad. Man har inte snålat, inte fuskat någonstans:

Att engagera filmens crew för ett helt års arbete (till och från), sådant kostar pengar. Men man har fått valuta för pengarna. Filmarna har kunnat ta god tid på sig och alltid kunnat invänta perfekt väder för att alla kyrkoexteriörer (domkyrkan såväl i vinterskrud som inbäddad i vårskir, lummig grönska) skall bli så förföriska som möjligt. Och när man filmat inne i kyrkan har man inte heller nöjt sig med första, bästa bild. Man har inväntat varje tillfälle då kyrkan är som mest till sin fördel. Till exempel det faktum att man inte nöjt sig med att filma vilket bröllop som helst utan fått till en bröllopsscen som mycket väl kunde ha platsat i filmer som Fyra bröllop och en begravning eller Love Actually (Mike Newell/Richard Curtis, 1994, respektive Richard Curtis, 2003).

Jag frågar domkyrkoförsamlingens informatör Richard Bonnevier inte bara hur mycket filmen kostat att producera (och får svar! – i runda tal 1 miljon kronor) utan även om man anlitat skådespelare för att spela lyckligt brudpar. Nej, får jag veta, det är ett alldeles autentiskt bröllop och ett helt autentiskt brudpar. Jag tänker då att filmarna haft stor tur (eller visat prov på stor skicklighet och proffsighet: utmärkt casting) när man valt ut vilket bröllop man skulle filma. Den blivande bruden har nämligen en fantastisk förmåga att ”projicera” (tror jag facktermen lyder i skådespelarbranschen). Hon uttrycker sin lycka och förälskelse så väl med sitt leende och sina gester att jag som sagt till en början inte kan tro att det är ”på riktigt” utan att man för bröllopsscenen lejt skådespelare (som är tränade just i att ”projicera”, to ”project”).

Men inte nog med det, filmens montage av bilder från ett helt år i domkyrkan ackompanjeras från början till slut av specialkomponerad stämningsmusik, vilket också kostar pengar förstås. (Musiken i fråga är visserligen habilt komponerad och kompetent orkestrerad, men inte alls i min smak vill jag påpeka. Jag har verkligt, verkligt svårt både för genren i fråga – ”skärgårdsdoktornmusik” brukar jag kalla det (jämför den svenska teveserien Skärgårdsdoktorn med Samuel Fröler i titelrollen, SVT 1997-2000, musik: Stefan Nilsson) – och för filmer där man musiklägger precis varje filmruta och musiken kladdar in sig i varje vy. Men påkostat är det. Man har inte skytt några kostnader för att åstadkomma en musikalisk heltäckningsmatta utan skarvar.)

Det sätt på vilket filmarna vävt samman alla dessa förföriskt stämningsfulla filmbilder och all denna förföriska (nåja) stämningsmusik till en sammangjuten helhet får mig att associera till just Love Actually och till det klippmontage från avgångshallen (eller är det ankomsthallen) på Londons Heathrow som inleder (eller är det avslutar) denna vid det här laget redan klassiska feel-good-film: i Love Actually är alla resenärer på Heathrow vackra. Montaget som visar hur resenärer på Heathrow blir ledsna/blir glada när de skiljs från/återförenas med familj och vänner är mycket snyggt gjort. Alla ser snygga ut.

Ja i Love Actually är inte bara människorna vackra utan rentav själva Heathrows flygplats strålande vackert. Men alla som någon gång mellanlandat på Heathrow vet att det är en verkligt ocharmig plats och att det på Heathrow alltid är fullt med fula och otrevliga resenärer med en benägenhet att avge oangenäma kroppslukter och med outhärdligt skrikiga spädbarn i släptåg allesammans, inte sant. Men med snygg klippning, snygg musik och snygg regi har filmens regissör lyckats framställa Heathrow som lika vackert och magiskt inbjudande som, och alla resenärer på Heathrow som lika sympatiska och vackra som, hm, Lunds domkyrka och de lundensare som besöker den framstår i Domkyrkoforums sprillans nya välkomstfilm.

Lund Actually

Så det finns anledning att vara misstänksam mot – inte bara mot hur flygplatsen Heathrow och resenärerna på Heathrow skildras när man sitter uppe en sen kväll och tröstar sig med Love Actually på någon av teves många reklamfinansierade kanaler, utan även mot – all den visuella skönhet och alla de förföriska stämningar som väller över en när man ser på välkomstfilm i Domkyrkoforums hörsal. Det vet man ju att ett bröllop aldrig är som på film. Själv känner man sig antingen för uppklädd eller nedklädd, folk gör bort sig på löpande band, det hålls för många och långa tal, maten är redan kall när den väl serveras, osv.

Och aldrig är väl kyrkor lika andaktsfulla i verkligheten som på film. Det är alltid någon högljudd, respektlöst klädd, clueless turist som stör. Eller hela busslaster med högljudda, respektlöst klädda turister som stör, förresten: till Lunds domkyrka kommer 90 000 andakts- och gudstjänstbesökare per år – att jämföra med drygt 600 000 turister som besöker kyrkan under samma tidsrymd: det går 7 turister på varje gudstjänstbesökare! Inte stor chans till ro och andakt där inte, inte i verkligheten. Inte som på film. Inte i Lunds domkyrka.

Dessutom: när jag själv gör mig besväret att besöka en sevärdhet, och det visas film i samband med besöket, då förväntar jag mig en matnyttig bakgrund till det jag skall se eller just har sett. (Jämför Vasamuseets film om hur det gick till och hur det såg ut när skeppet Vasa lyftes upp från sjöbotten. Det är länge sedan jag var där, men den filmen visas väl fortfarande för alla besökare som vill? Jag älskade den filmen som liten.) Men i domkyrkoförsamlingens välkomstfilm nämns inte med ett enda ord katedralens tillkomsthistoria, eller dess danska ursprung, eller Helgo Zettervalls ambitiösa ombyggnad och hårdhänta restaurering på 1800-talet, ingenting sådant nämns. Istället bara en massa stämningsbilder och stämningsmusik. Helt meningslöst. ”Jaha där försvann sju minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka” tänker jag för mig själv när filmvisningen äntligen är över.

Är det verkligen så som domkyrkoförsamlingens informatörer försöker påskina, att filmen i första hand kommit till för alla tillfälliga besökares, för alla mer eller mindre intresserade turisters skull? ”Och det är tänkt så att filmen skall kunna visas för vilken besökskategori som helst, och att det istället är den guide som visar runt i själva kyrkan som skall berätta om kyrkans historia och så vidare, och som skall kunna anpassa sitt berättande efter vilket slags kategori besökare som visas runt” förklarar domkyrkoförsamlingens informatör. Jo, ja, jag förstår hur ni tänkt er det hela, svarar jag, en välkomstfilm som inte handlar om någonting ger utrymme för mer flexibilitet i själva guidandet. Men problemet är väl att en välkomstfilm som inte handlar om något tillslut bara blir ett irritationsmoment. Dödtid. Skulle man inte lika gärna kunna skippa filmvisningen helt och hållet i samband med gruppvisningarna?

Raison d’être

Det har alltså aldrig funnits några som helst ambitioner att med denna film (som alltså kostat Lunds domkyrkoråd i runda tal 1 miljon att producera) förmedla det slags information om byggnadens historia som den stora majoriteten besökare faktiskt efterfrågar. Om filmen verkligen är till i första hand för oss turister, har man inte kastat en väldigt stor hög med pengar rakt i sjön, i så fall?

Nja, så kan det kanske te sig i förstone. Men en psykoanalytiker skulle nog – efter ett visst mått av grävande i domkyrkoförsamlingens kollektiva undermedvetna – kunna blotta helt andra, och på sitt sätt fullt rationella motiv för att lägga så mycket pengar på en film av det här substanslösa (?) slaget. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om en psykoanalytiker skulle komma fram till att denna påkostade men meningslösa (?) välkomstfilm – är den Freudian slip som avslöjar inte bara den kostbara filmproduktionens, men hela det nya Domkyrkoforums verkliga raison d’être:

Vi pressvisningsdeltagare hamnar efter filmvisningen och den muntliga presentationen ute på det överljusbelysta ”torget” i byggnadens mitt. Här skall vem som helst, när som helst (inte bara grupper som föranmält sitt besök) kunna slå sig ned och ta en kopp kaffe, får vi veta. Ett ”vardagsrum” för alla slags besökare, heter det. Inte bara för främmande turister utan också för bekanta ansikten, för församlingsborna själva, förstås. Alla besökare kommer att här på ”torget” erbjudas kaffe på ett anspråkslöst (församlingshemsmässigt?) vis: en kaffebryggare som alltid är igång plus en enkel plåtburk alldeles bredvid att lägga några kronor i. Så är det tänkt. En handskriven skylt (föreställer jag mig) om att det går bra att förse sig med kaffe men att man gärna får lägga några kronor i burken, typ. That’s it. (Det kompletta, fullt rustade, kommersiellt drivna kafé som var så viktigt i planerna för huset för tio år sedan, det har man skippat helt nu.)

Och inte bara lekamlig spis skall erbjudas besökarna här ute på ”torget”: det sitter en rejält stor platt-tv på väggen. På den visas rörliga filmbilder nonstop – bilder som jag känner igen från välkomstfilmen vi nyss sett. Det är inte exakt samma film visserligen. Men bilderna förmedlar precis samma känsla och berättelse som den smörigt musiksatta välkomstfilm vi just sett inne i hörsalen: det fina brudparet är med också i denna omklippta, stumma version av välkomstfilmen.

När jag blir sittande i detta Domkyrkoforums ”vardagsrum” en stund (medan jag laddar mobilens batteri i ett eluttag) och hinner se det förtjusande bröllopsparet loopa förbi både två och tre gånger till, men på ”vardagsrummets” stora platt-tv den här gången istället för i hörsalen, då slås jag av tanken att en psykoanalytiker nog skulle kunna tänkas komma fram till att detta (på pappret sekundära, mindre iögonenfallande) medium för välkomstfilmen – en stum platt-tv på väggen – inte egentligen alls är den sekundära företeelse som man till en början kan tro.

Tycka turist trist

Att det i själva verket är tvärt om: det är välkomstfilm på teve i församlingsbornas eget ”vardagsrum” som är huvudnumret, inte välkomstfilm projicerad på väggen i hörsalen för främlingar och turister. Att församlingsborna själva skall få se filmen har hela tiden – undermedvetet – varit beställarens första prioritet. Filmen är (om än hittills aldrig uttalat) primärt till för församlingsborna själva. Att främlingar och turister skall få se den har – undermedvetet – i själva verket kommit i andra hand. Inte undra på att den är oduglig att välkomna främlingar och turister med: dess egentliga syfte har hela tiden varit ett annat.

Dess egentliga syfte och raison d’être är att upplevas och ses av församlingsborna själva, av alla de församlingsbor som i framtiden kommer att söka sig hit för litet fredagsmys och en fika framför platt-tv:n i församlingens ”vardagsrum”, alltid med alla församlingsbors absoluta favoritfilm loopad nonstop, om och om igen, på ”vardagsrumsteven”: filmen om församlingsbornas drömfantasiföreställning om sig själva.

För om man skall tro filmen, då är det för jämnan verkligen nästan obscent vackert, nästan obscent stämningsfullt i Lunds domkyrka, året om. Vart tog alla störande turister vägen? 610 000 delat med 365, det betyder nästan 1700 turister om dagen i genomsnitt! Men man får inte se en enda störande, brottarlinneklädd turist i hela filmen. Det är inte såhär domkyrkan upplevs i verkligheten, det är såhär församlingsborna önskar att den skulle upplevas.

Jag kan tänka mig att samma film som för oss utbölingar är helt meningslös, istället för församlingsborna i Lund är i allra högsta grad meningsfull, i det att den skickligt förmedlar en förförisk drömfantasi om ett religiöst liv så idylliskt och konfliktfritt och harmoniskt (utan dåliga eller oinspirerade predikningar, utan obekväma sittplatser, utan personliga konflikter församlingsmedlemmar eller präster emellan, utan störande turister) och inte minst så vackert, så vackert att något sådant religiöst liv aldrig funnits, vare sig i Lund eller någon annanstans.

Attraktionen i en sådan drömfantasi måste vara oemotståndlig för församlingsbon i gemen. Så om man som medlem i Lunds domkyrkoförsamling vill vara säker på att uppleva en verkligt andaktsfull eller festlig eller verkligt vacker kyrka, då skall man i fortsättningen inte längre bege sig till domkyrkan (!), då skall man gå till Domkyrkoforum istället, ta sig en kopp kaffe, bänka sig framför platt-tv:n och drömma sig bort till det perfekta kyrkobesöket, om och om igen. (Jämför en tänkt romcom-älskare om varför han eller hon ser om ”Love Actually” om och om igen: ”Just sådan är kärleken och förälskelsen, så vacker, så underbar... Visserligen har den aldrig varit så vacker och underbar för mig i mitt liv, men...”)

Domkyrkoforum kommer därför allt oftare bli den plats dit församlingsborna i första hand söker sig för sin kyrkliga gemenskap – kanske också för högmässa, för nattvard, med platt-tv:ns film om deras drömmars domkyrka och deras drömmars religiösa upplevelser som ”altartavla”!

Abandon Ship

Jag anser mig kunna förutspå en dylik framtid för Lunds domkyrkoförsamling tämligen kategoriskt, eftersom den för alla utomstående helt meningslösa välkomstfilmen om Lunds domkyrka bara är ett av flera tecken de senaste åren på en utveckling mot en tillslut helt katakombiserad religiositet i Lund: Domkyrkoforum har under de tio år som gått sedan arkitekttävlingen hölls kommit att utvecklas, policy- och funktionsmässigt, från en verkligt publik (icke församlingscentrerad) verksamhet till en högst intern (församlingscentrerad) angelägenhet. 2003 ville man bygga ett Besökscentrum med kafé och turistbyrå och toaletter och en hel mängd andra saker som ter sig nyttiga för utbölingar på besök i Lund, och därigenom – underförstått – avlasta själva kyrkan, det vill säga göra närvaron av turister mindre störande, eftersom man hoppades att de skulle tillbringa det mesta av sin tid i kyrkans Besökscentrum istället. Tack vare denna avlastning räknade man med att få domkyrkan att fungera bättre som andakts- och kultplats för församlingsborna än vad den faktiskt gjorde då, 2003.

Förra biskopen, Christina Odenberg, hon som allra först lanserade idén att bygga ett Besökscentrum här, hon ville just detta. Hon var enligt uppgift ”livrädd” för att det ”bara” skulle bli ett glorifierat församlingshem av alltsammans – och fick vad jag förstått under programskrivningen inför 2003 års arkitekttävling kämpa ganska hårt för att hålla undan för domkyrkorådets krav på kontor för domkyrkoförsamlingens personal inne i huset. Men efter hennes pensionering 2007 har det av allt att döma inte funnits någon i ansvarig position som ansett det verkligt viktigt att slå vakt om den förra biskopens vision för byggnaden. Och så gick det som det gick. Det bidde inget Besökscentrum öppet för allt och alla, det bidde verkligen ett glorifierat församlingshem. (Kontor för församlingens personal tar nu upp hela övervåningen.)

2011 har man således, efter många oförutsedda turer (bland annat ett biskopsbyte), äntligen fått huset byggt, men man har byggt sig ett Domkyrkoforum utan kafé, utan turistbyrå, nästan helt utan allt det som vi utbölingar skulle ha haft konkret nytta av. Inte ens den påkostade välkomstfilmen riktar sig till oss, som sagt.

Men det kommer å andra sidan, nu efter Domkyrkoforums invigning, samtidigt efterhand att bli desto mer utrymme för oss turister och utbölingar inne i själva domkyrkan när församlingsborna kommer att börja välja att uppsöka Domkyrkoforums avskildhet, ta en fika i ”vardagsrummet” och sätta sig att kolla på ett idealiserat Lunds domkyrka på platt-tv istället för att besöka kyrkan i verkligheten.

Det kanske förutsägbara (?) sättet att angripa problemet för tio år sedan (”flytta på turisterna”) ersätts i det färdigbyggda huset tio år senare således av en helt annan – kanske hos de ansvariga inte ens medvetet formulerad, men dock – strategi (”flytta på församlingsborna istället, överge domkyrkan, lämna kyrkan åt turisterna, vi skapar något nytt och modernt åt oss någon annanstans, lokaler som vi kommer att trivas mycket bättre med än med den stora, gråa, otidsenliga domkyrka som ändå aldrig kommer att kunna leva upp till vår fantasi om det ideala religiösa livet”).

Nu efter Domkyrkoforums officiella invigning den 26 november 2011 kan man således förvänta sig att råttorna ganska snart kommer att börja överge det sjunkande skeppet, och kvickt som attan tassa tvärs över det stenlagda torget till, och ta skydd i, nybygget istället; ta skydd inne i ett nybygge vars främsta kännetecken är den tunna kokong av mässing som svepts eller lindats kring en i det närmaste kärnvapenkrigföringssäker betonginteriör innanför vars tunga murar man tryggt kan söka skydd från ett hav av okänsliga och respektlösa turister.

Cocooning

Innerst inne i det nya huset, på ”torget”, kommer församlingsborna efter hand att upptäcka att de helt kan ägna sig åt församlingscentrerad cocooning samt (tack vare den loopade välkomstfilmen på platt-tv:n) om och om igen ge sig hän åt den drömfantasi om ett idealiskt religiöst liv i en domkyrka vars verklighet man hädanefter i allt högre grad kommer att avstå från att använda sig av och därför i praktiken lämnar åt turister och ateister.

2011 påstår man (intalar man sig?) visserligen fortfarande från ansvarigt håll att hörsalen och aktivitetsrummet för barn på entréplanet båda kommer att användas för att ta hand om besökande turistgrupper och skolklasser. Men det kommer inte att dröja länge (2012? 2013?) förrän man upphör med allt sådan verkligt utåtriktad verksamhet i huset. Både hörsal och aktivitetsrum kommer snart att endast användas av församlingens egna medlemmar (och deras barn) och bara för församlingsbornas egna behov.

Och toaletterna kan ju inte heller i längden hållas öppna för vem som helst. Visserligen är tillgång till toaletter det mest trängande och konkreta behov som alla bussturister har och som de faktiskt behöver något slags besökscentrum till för att kunna tillfredsställa. Men de toaletter som finns i det nya Domkyrkoforum är alldeles för fina och snygga och prydliga för att upplåtas till en massa störande och respektlöst klädda turister. I synnerhet med tanke på att turister har en benägenhet att avge oangenäma kroppslukter och resa med outhärdligt skrikiga spädbarn i släptåg, inte sant.

I en inte allt för avlägsen framtid (2012? 2013?) kommer man helt sonika att stänga toaletterna inne i Domkyrkoforum för icke församlingsbor och istället ordna en från Domkyrkoforum helt separat turisttoalett. (Och det enklaste sättet att ordna en sådan turisttoalett – med egen separat ingång, förstås – utan att behöva börja om med ny arkitekttävling och så vidare, det vore väl att förlägga den på bottenvåningen någonstans i ett befintligt hus i närheten, kanske i det så kallade Arkenhuset som ligger granne med, och är delvis sammanbyggt med Domkyrkoforum.)

Varken församlingsborna eller domkyrkorådet vill väl idag erkänna (är väl idag ens egentligen medvetna om?) att det är så som församlingsborna och domkyrkorådet faktiskt innerst inne kommer att vilja ha det: man kommer att insistera på att få ha sitt fredagsmys med fika framför platt-tv:n och favoritfilmen ifred.

Katakombisering

Märk! Domkyrkorådet har naturligtvis hela tiden varit i sin fulla rätt att efter arkitekttävlingen ändra policy för projektet. Det är trots allt deras egna pengar det handlar om. Lunds domkyrka (egen juridisk person) har faktiskt betalat hela kalaset. Inga kyrkoavgifter, inga skattemedel har gått åt till bygget. Och tomten som huset byggts på tillhörde redan sedan länge domkyrkan.

(När Sverige reformerades på 1500-talet och den katolska kyrkans alla egendomar drogs in till staten, då låg Lund fortfarande i Danmark. När danskarna så småningom genomförde samma slags reform, då hade Lund redan hunnit bli svenskt. Lunds domkyrka klarade sig undan då också. Det betyder att den juridiska personen Lunds domkyrka – styrelsen kallas domkyrkorådet – idag äger lika mycket mark som på medeltiden. Det är unikt i hela landet med en så rik kyrka. Man har i snart tusen år kontinuerligt uppburit avkastning från ett stort antal arrendatorer i grannskapet för kyrkobyggnadens underhåll. Inte undra på att man kunde kosta på sig en sådan omfattande ombyggnad och restaurering på 1800-talet. Inte undra på att domkyrkan idag är i så gott skick. Pengar har aldrig saknats till kyrkans underhåll, och de dryga 90 miljoner som byggandet av Domkyrkoforum och produktionen av Domkyrkoforums välkomstfilm tillsammans kostat, det har man haft egna pengar till.)

Vi skattebetalare har därför varken juridisk eller moralisk rätt att fördöma domkyrkorådet om de väljer att stänga sina toaletter för oss turister om något år eller två. (Om bygget betalats med kyrkoavgifter eller skattepengar, eller om tomten tillhört staden Lund, då hade det varit en annan femma. Men så är alltså inte fallet.) Det är domkyrkans tomt, domkyrkans hus, allt betalat med domkyrkans egna pengar. Domkyrkorådet bestämmer förstås själva vem som får gå på deras toaletter och vem de kan tänka sig att städa upp efter där inne.

Men frågan är om jag tycker att det är så mycket att bråka om att vi vanliga turister snart inte kommer att kunna gå på toaletten i Domkyrkoforum längre. Tvärtom, på det stora hela tycker jag att vi som inte är medlemmar i Lunds domkyrkoförsamling skall glädja oss åt att huset inte blev så öppet som Christina Odenberg tänkt sig. Församlingen kommer ju som sagt i framtiden förmodligen att välja att dra sig undan, välja att söka sig ned i katakomberna bildligt talat, välja att söka skydd innanför en från omvärlden skyddande mässings- och betongkokong, välja cocooning framför att i sitt Domkyrkoforum serva den stora allmänheten med prosaiskt espressokaffe, prosaiska ciabattamackor och vardaglig turistinformation.

Och det är helt okej. Församlingens längtan att dra sig undan och stänga ute den sekulära omvärlden innebär ju samtidigt att det i domkyrkan ges desto mer utrymme för oss sekulära, allmänt kulturintresserade turister, nu när de troende allt eftersom kommer att börja överge den.

Så när Christina Odenbergs efterträdare, biskop Antje Jackelén, i samband med den pressvisning jag bevistar i november 2011 understryker att Domkyrkoforum är ”en gåva till staden Lund”, då är det hon påstår samtidigt både sant och falskt.

Avkristning

För det är ju egentligen inte den mässingslindade kokongen söder om kyrkan som i längden kommer att upplevas som den verkligt stora gåvan till alla oss turister och utbölingar. (I synnerhet inte den dag när Domkyrkoforums toaletter stängs en gång för alla för alla som är som vi.) En direkt effekt av Domkyrkoforumets förverkligande, visserligen, men – den ”gåva” som vi alla kommer att uppskatta mycket, mycket mer än Domkyrkoforums tillkomst är förstås domkyrkans framtida avkristnande. Det är den från kulthandlingar och andakt efterhand befriade katedralen som utgör den verkligt stora gåvan till oss i framtiden.

När den församling som i nästan tusen år använt domkyrkan för kult och andakt väljer att överge den blir en avkristning förstås en naturlig konsekvens av församlingens val. Vilket vore en utveckling inte utan föregångare i historien: Istanbuls Hagia Sofia har varit både kyrka och moské men är idag museum. Schinkelmuseet i Berlin är inrymt i en avkristnad Schinkelkyrka. Skeppsholmskyrkan i Stockholm avkristnades för inte så länge sedan. Och av allt att döma står Lunds domkyrka på tur att avkristnas (och Lunds domkyrkoförsamling på tur att helt katakombiseras, så att säga). Och det är bara av godo, det är som det skall vara.

Tanken på en helt avkristnad tusenåra katedral mitt i Lund, och det inom en inte alls avlägsen framtid, det är inte alls så långsökt som det låter: domkyrkan ägs till att börja med inte av domkyrkoförsamlingen. Församlingen lånar (hyr?) kyrkan av den självständiga juridiska personen Lunds domkyrka. Församlingen skulle lika gärna kunna välja att husera någon helt annanstans. Och Lunds domkyrka skulle kunna välja att uppmana domkyrkoförsamlingen att lämna byggnaden.

Lunds katedral är magnifik (ja jag tycker att Helgo Zettervalls hårdhänta restaurering på det hela taget blev mycket lyckad: fint med bara ett par trubbiga pyramider högst uppe på kyrktornen, snyggt med en granitsockel runt hela kyrkan, den så kallade Zettervalls trottoar) och skulle kanske kunna bli ett fantastiskt museum istället. Ett tekniskt museum med bilar och med ubåtar som man kan krypa in i, och med flygplan och zeppelinare och rymdsatelliter upphängda under de höga valven. Eller konsertsal. Eller ölhall för svärdduellerande rollspelare och medeltidslajvare. Eller – lyxen av ett enda stort ekande tomt rum, utan stolar, utan religiösa attribut, utan ”mening”, utan ”funktion”, bara ren arkitektur, l’architecture pour l’architecture, arkitektur i sin absolut renaste form utan annat syfte än att upplevas förutsättningslöst (och naturligtvis helt gratis – avkastningen från den som sagt snuskigt rika domkyrkans stora lantegendomar betalar underhållet, entréavgift behövs inte heller i framtiden).

Gärna det där sista! Vilken fin present! En hel katedral fascinerande nog helt tömd på gammal otidsenlig mening, en monumentalbyggnad som bara ”är”, vilken enastående gåva till den sekulariserade folkmajoriteten! Stort tack, domkyrkorådet!

Avslutning

Domkyrkoforum kommer att fungera mycket bättre som bas för församlingens religiösa liv än vad domkyrkan någonsin har gjort. Domkyrkoforums loopade välkomstfilm erbjuder ju något som är mycket bättre och mycket mer värdefullt än verkligheten: Domkyrkoforum erbjuder en drömfantasi om domkyrkan åt vilken alla och envar kan ge sig hän, om och om igen (fredagsmys och platt-tv!). Ett besök i Domkyrkoforum kommer därför aldrig att göra församlingsborna besvikna på samma vis som ett besök i domkyrkan alltid gör på något plan. Verkligheten är ju alltid nedslående i jämförelse med en förförisk fantasi.

I en skickligt gestaltad drömfantasi kan verklig perfektion och precision ernås på ett sätt som aldrig är möjligt i verkligheten. Därför är det kanske inte så märkligt ändå att det uppenbarligen har varit viktigare för beställaren domkyrkorådet att välkomstfilmen jag beskrev tidigare blir en verkligt oklanderligt perfekt produkt än att den fysiskt uppbyggda verklighet som den (filmen) skall visas i blir det: om välkomstfilmen i alla avseenden är helt perfekt genomförd rent tekniskt, då är byggnaden som den skall visas i nämligen (men helt förväntat) präglad av typiskt svensk inexakticitet.


Appendix 2013: Domkyrkoforum tilldelas Kasper Salinpriset

Det har nu gått ett par år sedan ovanstående artikel trycktes. Kanske att min redaktör på arkitekturtidskriften Kritik när det begav sig hade förväntat sig en kortfattad och kärnfull arkitekturkritik, bara för att få sig levererad en utrymmeskrävande och minst sagt omständlig, 30 tusen tecken lång text som istället hade en i sammanhanget helt ovidkommande (?) ”välkomstfilm” som utgångspunkt.

Ovanstående text innehåller inte alls någon ”arkitekturkritik” i vanlig bemärkelse. Textens enda ”arkitekturkritik” i egentlig mening består av en enda glosa, består av det allra sista ordet i textens allra sista mening.

Det var naturligtvis ett mycket medvetet grepp från min sida, det där med att reducera mängden regelrätt arkitekturkritik i en 30 tusen tecken lång text för en arkitekturtidskrift till ett enda ord (”inexakticitet”). Jag tyckte att det räckte gott och väl med det. Jag hade ju redan tidigare på annan plats varit mycket utförlig med vad jag menar med detta begrepp. Och texten gick i tryck i alla fall, den totala avsaknaden av regelrätt ”arkitekturkritik” till trots (helt oavkortad, dessutom), i Kritik nr 15 december 2011.

Sedan går det en tid, och så meddelas det plötsligt att Domkyrkoforum går och vinner Kasper Salinpriset. Vilket föranleder arkitekturtidskriften Kritik att göra ett återbesök. Så för alla dem som saknar en mer detaljerad genomgång av Domkyrkoforums renodlat arkitektoniska förtjänster och brister än den jag erbjuder i texten ovan kan jag istället rekommendera Pär Eliaesons text i Kritik nr 19 januari 2013.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (rikt illustrerad, under rubriken ”Domkyrkoforum”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 15-december 2011.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #15

Illustrationer, stillbilder: (1) Exteriör Domkyrkoforum, fotograf artikelförfattaren. (2) En serie stillbilder från filmen Love Actually av Richard Curtis, 2003; det inledande bildmontaget från Heathrows ankomsthall respektive en bröllopsscen. (3) Interiör föreställande Domkyrkoforums ”innetorg”, fotograf Pär Eliaeson. Välkomstfilmens bröllopspar skymtar som bild-i-bilden, som rörlig ”altartavla” på den stora platteven – egentligen 4 stycken normalstora platteveskärmar som byggts ihop till en jättestor skärm att visa bilder och filmer på. (4) Exteriör Lunds domkyrka, fotograf okänd.

Dessutom två inbäddade videoklipp från YouTube: (1) Den kortare musiksatta välkomstsfilm som visas för alla besöksgrupper i hörsalen. (2) Det längre helt stumma bildspel som visas non-stop på den stora plattevens ”altartavla”.

Mer om Domkyrkoforums arkitekt: Carmen Izquierdo

Mer av Mikael Askergren om Freudian slips: One-off eller rip-off
Mer av Mikael Askergren om bröllop och bröllopspar:
Untitled (Woman in Wedding Dress)
Commissioned Double Portrait
The Upper and Lower Classes in Swedish Wedding Photographs

Mer om begreppet inexakticitet:
Det inexaktistiska manifestet
Inexakticiteten, del 2

Läs/ladda ned som PDF även uppföljaren till ovanstående text, Pär Eliaesons utförliga (och rikt illustrerade) arkitekturkritiska artikel om Domkyrkoforum och Kasper Salinpriset: Kritik #19

Mer om Domkyrkoforums Kasper Salinpris: Sveriges Arkitekter

<<