Fråga efter Kenneth

Mikael Askergren © 2018

När amerikanen Joel Garreau för några år sedan lät sig intervjuas i en svensk tidning1 om städer och om stadsliv, då berättade han bland annat att:

”Jag brukar tala om mine canaries, de kanariefåglar man skickade ner i gruvor för att se om de skulle överleva. [...] de små specialiserade butikerna och restaurangerna. Om de klarar sig finns det liv i staden.” (Mina kursiveringar.)

Fyndigt formulerat – och bestickande att använda förekomsten av specialiserade och mer eller mindre udda verksamheter i staden som ett slags mått på den mångfald som vi alla förknippar med genuin urbanitet. Jag håller numera alltid utkik efter mine canaries, utkik efter metaforiska gruvkanariefåglar när jag för första gången besöker en innerstads- eller förortsmiljö som intresserar mig som exempel på framgångsrik (eller som exempel på mindre framgångsrik) stadsplanering.

Kanariefåglarna i Övre Johanneberg

Övre Johanneberg är en stadsdel strax söder om Göteborgs stadskärna, uppe på höjden alldeles bakom Götaplatsen och Göteborgs konstmuseum, en renodlad och enhetlig funkismiljö uppförd efter en plan författad 1936 av funkislegenden och Göteborgs dåvarande förste stadsingenjör Uno Åhrén – vilket väl innebär att Övre Johanneberg arkitektur- och stadsbyggnadshistoriskt kan klassas som minst lika intressant som de samtida men mer kända enhetliga funkismiljöerna på Gärdet i Stockholm eller vid Ribersborg i Malmö.

När jag i april 2018 för allra första gången besöker Övre Johanneberg (märkligt egentligen att jag aldrig tidigare varit här) kan jag konstatera att det i Övre Johanneberg finns gott om verksamheter av de specialiserade, rent av udda slag som kännetecknar Garreaus mine canaries – och då inte bara längs huvudstråken Gibraltargatan och Viktor Rydbergsgatan, utan även vid tvär- och parallellgator. Bland mycket annat en liten djuraffär och en begravningsbyrå.

Plus ett flertal frisörer, pizzerior och närlivsbutiker. (Jag räknar visserligen varken närlivsbutiker, pizzerior eller frisörer till de genuina gruvkanariefåglarna, dessa verksamheter är till sina karaktärer inte tillräckligt specialiserade, inte tillräckligt udda, de befinner sig inte tillräckligt långt utanför vardagslivets mittfåra – men de tål att nämnas här i alla fall.)

För en gruvkanariefågeljägare i Övre Johanneberg skulle dock ett äkta traditionellt antikvariat smälla högre än mycket annat. Det skulle allt smaka fågel (i dubbel idiomatisk bemärkelse). Finns det i Övre Johanneberg månne även ett antikvariat? Javisst, bingo, i hörnet av Gibraltargatan och Eklandagatan ligger det ett, Antikvariat Pan.

Innehavaren berättar att han personligen visserligen är ganska ny i branschen men att själva antikvariatet legat på samma plats, i samma gathörn, i samma fastighet i decennier. Och att antikvariatet dessutom på senare år snarare har breddat sin verksamhet än krympt den. Numera säljer och köper man inte bara böcker utan även vinylskivor och mycket annat. (”Fråga efter Kenneth” lyder uppmaningen på antikvariatets dörr till alla som önskar handla i gamla mynt och sedlar.)

Urbanitetstalet u

Men att leta efter antikvariat är förstås en inte särskilt tillförlitlig metod att använda sig av när man skall till att bedöma och ranka en viss stadsdels urbana kvaliteter, i synnerhet inte när stadsdelen i fråga fortfarande befinner sig på planeringsstadiet och det ännu inte finns några hus för ett antikvariat att flytta in i. Finns det inte ett exaktare sätt att mäta, att rentav kvantifiera urbanitet? Finns det inget sätt att mäta urbanitet i siffror, kurvor och tabeller? Finns det ingen mätmetod som dessutom fungerar redan på planeringsstadiet, innan stadsdelen i fråga ens börjat byggas? Jovisst, det finns det ju, nämligen u-talet, urbanitetstalet u, det konkreta mått på urbanitet som jag i en artikel2 från 2016 har försökt lansera på bred front.

När man önskar mäta förutsättningarna för genuint stadsliv och hög stadslivskvalitet, då är ubanitetstalet u överlägset alla andra mått. Ingen annan mätmetod, ingen av de redan etablerade mätmetoderna är lika tillförlitlig när det gäller mätandet och kvantifierandet av urbana kvaliteter. Urbanitetstalet är exempelvis mycket effektivare och exaktare som urbanitetsmått än vad exploateringstalet är – det anser jag mig ha kunnat visa redan i min artikel från 2016. Men mitt urbanitetstal har ännu inte slagit igenom där ute i den stora vida världen, varken bland akademiker eller andra sakkunniga. Jag känner inte till någon enda sakkunnig i stadsbyggnadsfrågor som ännu börjat använda sig av detta mått.

Jag skulle kanske lyckas övertyga fler där ute om mitt urbanitetstals förträfflighet och fiffighet om det skulle visa sig finnas ett direkt kausalt samband mellan (1) det visserligen anekdotiska, men intuitivt tilltalande och bestickande begreppet mine canary, urban gruvkanariefågel å ena sidan och (2) det mer teknokratiska urbanitetstalet u å den andra. I så fall: i en stadsdel med höga urbanitetstal (u ≈ 1) borde det alltid gå att hitta ett antikvariat någonstans i faggorna, medan man i en stadsdel med låga urbanitetstal (u ≈ 0) knappast lär hitta något fungerande antikvariat.

Övre Johanneberg som räkneexempel

I Övre Johanneberg finns det som sagt ett antikvariat. Dessutom ett antikvariat med anor, som fungerat och överlevt i decennier. So far so good. För att finna stöd för min tes att förekomsten av antikvariat i en viss stadsdel motsvaras av höga urbanitetstal i samma stadsdel återstår endast att räkna ut urbanitetstalet u för kvarteret som Antikvariat Pan huserar i, och förhoppningsvis skall u-talet visa sig vara högt (u ≈ 1).

Allt som krävs för att kunna räkna ut ett urbanitetstal är en karta med alla tomt- och fastighetsgränser utritade. Sedan är det bara att sätta sig och med en linjal börja mäta hur lång var och en av alla dessa gränser är, sedan dela upp alla dessa samlade längdmått i två högar, sedan summera alla längdmåtten i varje hög för sig, till sist dividera de två resulterande summorna med varandra – jämför illustrationen här bredvid, en schematisk framställning av fastighetsindelningen i vårt antikvariatskvarter:

Summan av längderna i meter hos kvarterets ”inre” tomtgränser (markerade med blå färg) = 45m + 45m + 17m + 17m + 54m + 45m + 36m + 113m + 30m + 30m + 30m + 30m + 49m + 40m = 581m

Summan av längderna i meter hos kvarterets ”yttre” tomtgränser (markerade med rosa färg) = 49m + 37m + 6m + 271m + 21m + 9m + 186m + 21m + 10m + 30m + 46m + 43m + 31m + 6m + 6m + 31m = 803m

Kvarterets urbanitetstal u får man fram genom att dividera summan av längderna hos kvarterets ”inre” (blå) tomtgränser med summan av längderna hos kvarterets ”yttre” (rosa) tomtgränser:

∑tomtgränsinre / ∑tomtgränsyttre = 581m / 803m = 0,7

Som jämförelse kan nämnas att om antikvariatskvarteret i stället hade bestått av en enda fastighet, om summan av alla längdmått för kvarterets ”inre” (blå) tomtgränser därför hade varit lika med noll, då hade urbanitetstalet u för vårt antikvariatskvarter också varit lika med noll, eftersom 0m / 803m = 0. Eller om marken inte alls delats in i kvarter och hustomter, om all mark i Övre Johanneberg hade varit allmänning och parkmark, det vill säga om även summan av alla längdmått för kvarterets ”yttre” (rosa) tomtgränser hade varit lika med noll, i det fallet hade det varit meningslöst att försöka räkna ut urbanitetstalet, eftersom division med noll (även i specialfallet noll dividerat med noll) inom matematiken är odefinierat. Vilket rent intuitivt känns rimligt, det känns rimligt att inte räkna allmänningar och parker som i första hand urbana företeelser. Allmänningar och parker är visserligen något som förekommer här och där i städer, men fläckvis, mer som undantag än regel, och det verkar rimligt att det helt enkelt inte går att räkna ut urbanitetstal, att det helt enkelt inte går att definiera ”graden av urbanitet” för städers allmänningar och parker.

Men tillbaka till vårt räkneexempel. Varken summan av ”inre” eller summan av ”yttre” tomtgränser är ju lika med noll i vårt exempel. Övre Johanneberg är ju faktiskt indelat i konventionella kvarter, och antikvariatskvarteret i hörnet av Gibraltargatan och Eklandagatan har ju dessutom styckats i ett stort antal enskilda hustomter. Kvarteret visar sig därför ha ett tämligen högt urbanitetstal, u = 0,7. Vilket är ett ganska bra resultat för ett flerfamiljshusområde utanför den egentliga stadskärnan. Exemplet Övre Johanneberg ger således stöd åt min tes att förekomsten av antikvariat i en viss stadsdel motsvaras av höga urbanitetstal i samma stadsdel.

Detta relativt höga u-tal kan för en besökare utan tillgång till en detaljerad tomtkarta i förstone te sig förvånande, eftersom stadsdelen ju är en mycket stilenlig modernistisk förortsmiljö i genren isolerade-hus-utspridda-i-ett-böljande-parklandskap utan några som helst traditionella korridorgator. En första okulärbesiktning ger snarast vid handen att området aldrig styckats upp i hustomter och att urbanitetstalet därför borde vara riktigt lågt.

Men en stadsplanekarta med Övre Johannebergs alla kvarters- och fastighetsgränser utritade avslöjar att intrycket man först får, intrycket av allmän parkmark som inte någonstans underindelats i mindre enskilda tomter, att det intrycket är vilseledande. I själva verket är inte enbart huslängorna indelade i massor av förhållandevis små, självständiga fastigheter (som var och en bebyggts av olika byggherrar, som i sin tur anlitat olika arkitekter), även stadsdelens grönskande gräsmattor och ekbackar är indelade i hustomter. Mycket mindre av stadsdelens öppna landskap, mycket mindre än man först tror består i själva verket av allmän parkmark. Största delen av parklandskapet består av massor av småtomter efter varandra i långa rader, litet som villaträdgårdar i ett villaområde, ett litet stycke ”villatomt” för varje enskild husfastighet, det är bara staketen mellan ”villatomterna” som fattas.

Men det är ingen tillfällighet att man som besökare på plats kan luras att tro att all mark mellan huslängorna i övre Johanneberg är allmän parkmark. Det faktum att så inte är fallet har kamouflerats med avsikt av planförfattaren Uno Åhrén. Han hade faktiskt helst sett att man gjort all mark mellan husen i Övre Johanneberg till allmän park, ägd och förvaltad av Göteborgs stad. Uppdelningen av marken i enskilda hustomter påtvingades Åhrén uppifrån, fastighetsdirektören i Göteborg föredrog att stycka stadens mark och sälja av tomterna.3 Det är således inte tack vare, det är Uno Åhrén till trots som stadsdelen Övre Johanneberg i dag åtnjuter ett relativt högt u-tal.

Om Övre Johanneberg hade ritats och planerats långt senare, säg 1966 i stället för 1936, då hade samhällsutvecklingen hunnit ikapp Uno Åhréns vision av ett Övre Johannedal utan tomtstyckningar, 1960-talets förortsbebyggelser tenderar ju att ha större fastigheter och färre fastigheter per kvarter än 1930-talets förortsbebyggelser. Om området hade bebyggts först på 1960-talet, då hade kvarteret som Antikvariat Pan ligger i utgjorts av en enda sammanhängande fastighet och följaktligen haft ett urbanitetstal u = 0, inget snack om den saken. Vilket i allra högsta grad hade påverkat förutsättningarna för att bedriva affärsverksamhet i området negativt. Om området hade bebyggts först på 1960-talet hade det helt enkelt inte funnits alls lika många urbana gruvkanariefåglar i Övre Johanneberg som det gör i dag.

Det skall sägas att antalet gruvkanariefåglar i Övre Johanneberg naturligtvis påverkats positivt av det faktum att den relativt livliga Gibraltargatan kantar området. Det är ingen slump att de flesta av Övre Johannebergs affärsdrivande verksamheter (inklusive Antikvariat Pan) samlats längs detta stråk. De har naturligtvis samlats här för att Gibraltargatan är ett stråk längs vilket fler människor rör sig än längs Viktor Rydbergsgatan högre upp, högt uppe på höjden. Längs Gibraltargatan rör sig inte bara Johannebergsbor utan även alla slags göteborgare på väg till och från stadskärnan. Viktor Rydbergsgatan har inte alls samma volymer av genomfartstrafik, längs Viktor Rydbergsgatan rör sig mest bara Johannebergsbor. Desto mer anmärkningsvärt då att det faktiskt finns så många gruvkanariefågelverksamheter också längs Viktor Rydbergsgatan (fler än man generellt förväntar sig i en relativt isolerad förortsenklav högt uppe på en bergknalle). Och detta anmärkningsvärt påtagliga kvittrande av gruvkanariefåglar i hela Övre Johanneberg, inte bara längs Gibraltargatan, det är fastighetsindelningens förtjänst.

Det är fastighetsindelningen och ingenting annat som til syvende og sidst, when all is said and done faktiskt avgör hur ett stadslandskap fungerar, som faktiskt avgör hur människorna som befolkar stadslandskapet beter sig – socialt, kulturellt, juridiskt, finansiellt.

Om planförfattaren Uno Åhrén dessutom avstått från att krångla till Övre Johannebergs kvartersformer, om Åhrén i stället givit varje enskilt kvarter en enklare geometrisk planform som inte var så in i bängen krumbuktisk och joxigt komplicerad, då hade summan av alla längdmått för kvarterets ”yttre” (rosa) tomtgränser blivit mindre, då hade uträkningen givit ett högre urbanitetstal för vårt antikvariatskvarter – vilket är precis vad man förväntar sig av ett ändamålsenligt och tillförlitligt mått på urbanitet: förutsättningarna för en viss stadsdels affärs- och näringsliv påverkas nämligen i allra högsta grad av de geometriska mönster som tomtgränserna tecknar på en tomtkarta. Ju enklare och mer generella mönster, ju banalare gatu- och kvartersmönster, desto bättre stadslivsförutsättningar på lång sikt. Med enklare och mer generella kvartersplanformer i Övre Johanneberg – men med kvarteren fortfarande underindelade i minst lika många mindre enskilda fastigheter! – hade inte bara urbanitetstalen varit högre, det hade med ens rått bättre förutsättningarna för alla slags näringslivsverksamheter. Även för mer eller mindre udda kanariefåglar. Med enklare och mer generella kvartersplanformer hade det kanske rent av funnits underlag för fler antikvariat i Övre Johanneberg.

Effektivt & ineffektivt

Märk att kvartersstorleken i sig (eller tomtstorleken i sig) inte är avgörande för slutresultatet när man räknar ut urbanitetstal. Urbanitetstalet handlar inte om kvarterens och hustomternas absoluta mått, urbanitetstalet handlar om kvarters- och tomtstorlekars inbördes proportioner. Urbanitetstalet u är högt när det råder ett för stadslivet fördelaktigt inbördes proportionsförhållande mellan (1) kvarterens yttermått å ena sidan och (2) kvarterens underindelning i mindre fastigheter å den andra – oavsett om kvarteren i sig (eller tomterna i sig) är jättestora eller pyttesmå.

Det vore exempelvis ett misstag att tro att pyttesmå kvarter och jättetätt mellan gathörnen som någonting i sig, per automatik mycket positivt för stadslivet, bara för att en sådan gatumiljö kanske upplevs som pittoreskt ”småskalig”. Man måste visserligen alltid, i alla väder kunna nå varje enskild fastighet till fots, med utryckningsfordon, med el och vatten och avlopp och så vidare, men rent praktiskt räcker det att kunna nå varje fastighet från ett håll. Att göra kvarteren så pass små och gatunätet så pass finmaskigt att man från allmän gatumark kan nå varje fastighet från flera håll, kanske rent av från alla fyra håll (det vill säga endast en fastighet per kvarter och ett u = 0) är ineffektivt och dyrt. Det kostar pengar att anlägga och underhålla mer gatumark än vad som egentligen behövs, och de onödigt stora utgifterna för anläggandet och underhållet av för mycket gator går i förlängningen ut över fastighetsekonomin och ut över näringslivet (inklusive Garreaus gruvkanariefåglar), vilket i sin tur går ut över upplevelsen av en stadsdel som ”levande”.

Ett i onödan alltför tätt och ineffektivt, ”småskaligt” gatunät innebär även att gatulivet späs ut på en större yta, ett gatuliv som skulle upplevas som mer intensivt och dynamiskt om det vore koncentrerat på ett mindre antal gator och färre gathörn.

Nej, pittoreskt och ”småskaligt” är i sig inget recept på urbanitet – inte om fastigheterna i området inte är minst lika småskaliga som kvarteren är. Inte om fastigheterna är alltför stora i förhållande till de småskaliga kvarteren. Näringsliv och stadsliv främjas främst av ett på sikt både yt- och kostnadseffektivt system av kvartersbildningar och enskilda fastigheter, det vill säga en stadsplan där kvarteren inte är för små och fastigheterna för stora i förhållande till varandra. Och hur vet man som byggherre eller som arkitekt eller som stadsplanerare eller som folkvald att kvarteren inte är för små och fastigheterna för stora? Man räknar ut kvarterens och stadsdelens urbanitetstal. En stadsplan där kvarter och fastigheter har ett fördelaktigt inbördes proportionsförhållande kännetecknas ju händelsevis av ett högt urbanitetstal u.

Ingen annan mätmetod, ingen av de redan etablerade mätmetoderna betonar den avgörande betydelsen av just detta proportionsförhållande. Vilket förklarar varför urbanitetstalet överträffar alla andra mått när det gäller mätandet och kvantifierandet av urbana kvaliteter.

Alltnog. Ett högt urbanitetstal i en viss stadsdel innebär i vilket fall som helst goda förutsättningar för framväxten av det slags genuina urbanitet som bland annat innebär att inte bara den prosaiska dagligvaruhandeln utan även ett flertal högt specialiserade, mer eller mindre udda verksamheter av gruvkanariefågeltyp både kan etablera sig och överleva i stadsdelen. Ett lågt urbanitetstal innebär motsatsen. Helt enkelt.

Stort tack till Lars Marcus för tipset om intervjun med Joel Garreau i DN och för tipset om Garreaus begrepp mine canary. Tack till både Lars Marcus och Johan Johansson för att ni ville läsa mina första utkast till ovanstående artikeltext. Läs mer om urbanitetstalet u i den redan nämnda artikeln från 2016.

P.S.

Förresten, när jag då den där gången för ett par år sedan första gången lät publicera mina teser kring urbanitet och urbanitetstal, tillsammans med uträkningar av urbanitetstal för olika slags stadsmiljöer, då höll jag uteslutande till i Stockholm. Och jag nöjde mig med att räkna u-tal, jag dokumenterade då den gången inte förekomsten av eventuella mine canaries. (Garreaus fyndiga uttryck var fortfarande okänt för mig då den gången.) Finns det månne någon mine canary, någon urban gruvkanariefågel i något av de Stockholmskvarter som jag undersökte 2016? Det borde det göra, det har jag bestämda minnen av. Bland annat vill jag bestämt minnas att det fanns ett antikvariat i åtminstone ett av de fyra stadskvarter som jag då den gången använde som stadsbyggnadsexempel. Det vill jag i vilket fall som helst kolla upp och dokumentera nu så här i efterskott.

Jag börjar med att leta efter mine canaries i Skarpnäck och Skärholmen, närmare bestämt i kvarteret Ballongen i Skarpnäck och kvarteret Oxholmen i Skärholmen, och finner – ingenting. Inga metaforiska kanariefåglar som kvittrar. Vilket är föga förvånande, eftersom urbanitetstalet alltid är extremt lågt i dylika, relativt nybyggda områden. Yngre bebyggelse tenderar som sagt att ha ett lägre u-tal (större fastigheter och färre fastigheter per kvarter) än äldre bebyggelse, och mycket riktigt visade det sig ju 2016 att u-talet för kvarteret Ballongen i Skarpnäck och för kvarteret Oxholmen i Skärholmen i båda fallen var lika med noll (u = 0).

Jag fortsätter mitt letande i de båda stadskvarter som återstår i min exempelsamling från 2016, och som då den gången båda två visade sig ha ett riktigt högt urbanitetstal (u = 1,2), nämligen kvarteret Röda Rosen på Gärdet samt kvarteret Lägret på Östermalm. Och mycket riktigt, i kvarteret Röda Rosen på Gärdet ligger Aspingtons Antikvariat. Och i kvarteret Lägret på Östermalm finner man visserligen inget antikvariat, men väl andra slags mine canaries, som restaurangen Coco & Carmen, bakverksdesignern Ateljé Tårtan, samt Lars Blomkvists Tapetserarverkstad.


Appendix 1 av 2. Om den företagsamme men skoningslöse Louis Campanello

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Johan Johansson (som del i Johan Johanssons, Lars Marcus och min ständigt pågående informella mejlkonversation) författat följande kommentar, apropå Göteborg och Övre Johanneberg och urbanitetstalet som mätmetod. Så här skriver Johan Johansson i ett mejl den 5 juni 2018 om den företagsamme men samtidigt helt skoningslöse Louis Campanello, och om dennes gärning som ”stadsförnyare” i Göteborg under rekordåren:

Mejlet från Johan

När Albert Lilienberg och Uno Åhrén planerade sina respektive delar av Johanneberg var relativt höga u-tal ett lika naturligt inslag i nybyggda stadsdelar som motsatsen är idag. Mellankrigstidens produktionsvillkor resulterade nästan oundvikligen i en relativt småskalig fastighetsindelning, i både Övre och Nedre Johanneberg. Det skulle dröja några decennier innan ett stadsbyggande nästan helt utan u-tal kunde börja förverkligas i Göteborg, men då gick det å andra sidan mycket snabbt.

1960 tillträdde Louis Campanello som VD för det nybildade, halvkommunala aktiebolaget Göta Lejon, ett bolag med det politiskt formulerade uppdraget att ”inom vissa stadsdelar systematiskt förvärva det saneringsmogna fastighetsbeståndet”, och som för att kunna göra detta även skulle medverka vid framtagandet av de nya stadsplaner som skulle styra saneringen, ”direkt eller indirekt” medverka i evakueringen av hushåll och näringsverksamheter, och inte minst att upplåta mark i de stadsdelar som bedömdes som saneringsmogna till andra företag, som kunde ta ansvar för ”det fysiska genomförandet”.

Campanello hade rekryterats från Gävle, där han verkade under 50-talet och uppmärksammades för sina insatser i saneringar på stadsdelen Söder. Campanellos saneringsmetod gick ut på att genom uppköp förvärva samtliga fastigheter i ett kvarter för att kunna lägga samman dem till en enda kvartersstor enhet, och han var en omvittnat skicklig genomförare. Den byggnads- och förvaltningstekniska rationalitet som framhävdes vid omvandlingen av bebyggelsen på Söder uppnåddes genom att ta bort så många ”inre” fastighetsgränser som möjligt.

Kombinationen av tydlighet och handlingskraft tilltalade många kommunalpolitiker i Göteborg. Campanellos metod väckte förhoppningar om en snabb, rationell och definitiv lösning på problemen med den omoderna bebyggelsen i stadsdelar som Landala, Annedal, Gårda, Haga, Olskroken och Stigberget.

Göta Lejon fick tillgång till i det närmaste obegränsade resurser, och i början av 1964 hade bolaget förvärvat 311 saneringsfastigheter till en kostnad av 52 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. 1969 förvaltade Göta Lejon 648 fastigheter, förvärvade till en kostnad av drygt 146 miljoner. Uppköpen genomfördes många gånger i strid med de enskilda fastighetsägarnas önskemål, och med hjälp av expropriering, tvångsförvaltning och andra verktyg som vore svåra att använda i motsvarande situationer idag. Fastigheterna såldes till intressenter som hade skrivit under överenskommelser med kommunen om att förnya dem, i linje med det program som tagits fram av Göta Lejon. För att undvika spekulation delades stadsdelarna in i intressezoner, där även Göta Lejon medverkade.

Under Campanellos ledning genomförde Göta Lejon en serie stadsdelsomvandlingar som saknar motstycke i Sverige, i fråga om omfattning och effektivitet såväl som destruktivitet, en på sitt sätt fantastisk insats. Under knappt 15 år utplånades åtminstone fyra stadsdelar, och i flera andra var rivningarna och sammanläggningarna av enskilda fastigheter så omfattande att de förändrades på ett oåterkalleligt sätt; Haga och Majorna är kanske de mest kända exemplen på det senare.

Nybyggnationen tog ofta längre tid, bland annat beroende på protester som väcktes av de omfattande rivningarna, och på 1970-talets varvskris, lågkonjunktur och problem med tomma lägenheter i nybyggda stadsdelar. Det sanerade Landala stod färdigt 1973, Olskroken färdigställdes först tio år senare, 1983. I båda stadsdelarna är u-talet för de flesta nybyggda kvarteren noll.


Appendix 2 av 2. Om urbanitetstalet u som politisk barometer

Som en direkt följd av, och som ett direkt svar på mitt arbete med ovanstående artikel har Lars Marcus (som del i Lars Marcus, Johan Johanssons och min ständigt pågående informella mejlkonversation) författat följande kommentar, apropå Göteborg och Övre Johanneberg och urbanitetstalet som mätmetod. Så här skriver Lars Marcus i ett mejl den 6 juni 2018 om urbanitetstalet u som politisk barometer:

Mejlet från Lars

Urbanitetstalet u verkar fånga en synnerligen känslig punkt i samhället med ytterst sparsmakade medel; hur mycket ett samhälle är villigt att investera i å den ena sidan gränser mellan olika individuella aktörer och å den andra i gränser mellan individuella aktörer generellt och det kollektiva. Kvoten däremellan blir en slags vågskål som mäter hur långt ett samhälle driver individuella kontra kollektiva intressen, ett mycket vackert mått, ett slags samhällsvetenskapens E = mc2.

Men handlar det om urbanitet? (En frågeställning som jag var inne på i mitt appendix till din tidigare artikel.) Det förefaller mig som att u-talet fångar något mycket mer generellt, där det är avgörande i vilken skala man använder måttet. Se nedan bilden på gränslandet mellan Österrike och Slovakien, där det österrikiska jordbrukslandskapet karaktäriseras av en mångfald åkerlappar på det sätt som vi känner igen från hela västerlandet, medan vi i Slovakien ser ett av juridiska gränser obrutet landskap som endast delas upp av naturlandskapets element.

Är då Österrike som land mer urbant än Slovakien? I din tolkning är det förmodligen det – om vi tänker oss att samma mönster går igen i Slovakiens (tidigare Tjeckoslovakiens) städer. Men här på landet, skall vi kalla det urbant? Jag tror att u-talet snarare fångar något ännu mer generellt än bara ”urbaniteten” i städer, vilket (som jag skrev i mitt tidigare appendix) är en benämning som jag har lite svårt med. Snarare fångar u-talet något än mer grundläggande i våra samhällen: u-talet blir ett slags barometer som mäter hur mycket vi är benägna att främja individuella eller kollektiva intressen – politikens själva spelplan.

---

Så långt mejlet från Lars. Här följer mitt svar på frågorna som Lars ställer i sitt mejl:

Mitt svar till Lars

Du ställer flera intressanta frågor i ditt mejl, Lars. Finns det ”urbanitet” ute på landet? frågar du dig. Ja det finns det. Ja jag menar faktiskt (det var jag inne på redan i min förra artikel i ämnet) att i de fall ännu obebyggda marker i landsorten visar sig ha höga urbanitetstal kan den (landsorten) faktiskt anses besitta ett slags genuin ”urbanitet”. En landsbygdstrakt med privat markägande spritt på flera händer har ju juridiskt och finansiellt mer gemensamt med staden (den stad där markägandet också är spritt på flera händer) än med stora gods och lantegendomar (där markägandet är koncentrerat på ett sätt som liknar hur markägandet är koncentrerat i högmodernismens stads- och förortsbyggande). Den stora, verkligt viktiga skiljelinjen vad ”urbanitet” anbelangar går således inte i första hand mellan stad och land, den går mellan stad och stad (mellan stad med höga u-tal och stad med låga u-tal) respektive mellan land och land (mellan landsbygd med höga u-tal och landsbygd med låga u-tal). Urbanitetens essens (så som jag förstår den) får ett uttryck överallt där mark och fast egendom köps, säljs, styckas, slås samman, brukas eller exploateras – det gäller även åkerlappar (apropå flygbilden från gränstrakten mellan Österrike och Slovakien). Förr eller senare kommer ju de flesta åkerlappar att bebyggas, inte sant, när närliggande städer börjar expandera ut över åkrarna i omlandet, och jordbruksmark i ett slag och på ett mycket konkret vis ”urbaniseras” (det vill säga, ”styckas upp”). Jämför Londons West End, les faubourgs de Paris, Berlins Friedrichstadt, Stockholms malmar...

Men är det verkligen ”urbanitet” som u-talet mäter? frågar du dig också. Spännande frågeställning, absolut. Jag svarar dock preliminärt ja också på den frågan. Helt enkelt för att det mer än någon annan storhets essens är urbanitetens essens som det (u-talet) omedelbart och utan omsvep – samt, inte minst, till alla sina delar – fångar.

Det finns exempelvis en problematisk tidseftersläpning vad gäller förhållandet mellan den fysiska verkligheten å ena sidan och den gällande tidsandan och samhällsideologin å den andra. Låt oss testa u-talet som mått på individualism kontra kollektivism. Som jag redan nämnt ville Uno Åhrén redan 1936 helt skippa ett traditionellt tomtstyckningsförfarande i Övre Johanneberg. Han gav med sin intention klart uttryck för en för 1930-talet tidstypisk kollektivism i folkhemmets anda – men marken i Övre johanneberg kom att styckas på ”vanligt” vis, Åhréns och hans samtida meningsfränders klart kollektivistiska ideologi till trots. Därför ger oss u-talet knappast en till alla sina delar fullständig och korrekt bild av 1930-talets tidsanda. Det är inte 1930-talets tidsanda som u-talet fångar i exemplet Övre Johanneberg, det är i högre grad 1800-talets borgerliga liberalism som (fortfarande) sätter sin prägel på kvarters- och fastighetsstorlekarna i stadsdelen. Först på 1960-talet börjar den kollektivistiska tidsandan verka fullt ut på det nybyggdas u-tal – vilket Johan fångade så levande i sitt mejl om den företagsamme men helt skoningslöse Louis Campanello. Men samtidigt som Campanello far fram som värst, och en bit in på 1970-talet, börjar en reaktion mot instrumentalism och kollektivism anas, i form av postmodernism och en nyliberal nyindividualism. Det går alltså inte att förlita sig på u-talet helt och hållet för att mäta ”graden av kollektivism” under en viss era eller tidsepok, eftersom det mesta som en dominerande tidsanda tar sig uttryck i inte kan mätas i u-tal – på grund av den ideologiska tidseftersläpningen när man bygger. De urbana konsekvenserna av hur man bygger (oavsett gällande tidsanda), de kan dock alltid mätas – som u-tal.

Tack förresten för att du liknar mitt ”vackra” urbanitetstal vid ett samhällsvetenskapens E = mc2, det är naturligtvis mycket smickrande. Jag håller med!

---

Så långt mitt svar till Lars. På vilket Lars i sin tur i ett mejl den 8 juni 2018 svarar så här:

Replik från Lars

Jag är med dig, men tycker ändå att det kan bli lite märkligt att tala om mer eller mindre urbana granskogar. Det finns väl två vägar att gå då. Antingen funderar man på om det verkligen är ett urbanitetstal eller snarare något slags differentieringstal, ett d-tal. Vad som framför allt varierar i dina exempel är ju längden gräns mellan individuella eller enskilda intressen medan gränsen mellan enskilda och allmänna intressen varierar mindre. Vad måttet mäter är då graden av differentiering av enskilda intressen, vilket varierar över olika tider, mellan olika städer och mellan olika samhällen, vilket ju är något synnerligen karaktäristiskt och grundläggande för dem alla. Detta är ju kanske den mest grundläggande orsaken för människan att dra gränser, bygga murar eller skapa avskilda rum mer generellt; ett behov att differentiera, göra distinktioner mellan olika människor och olika ting. Man kan då gå i den andra riktningen på skalan och betrakta en så vardaglig sak som en byrå och se hur den beroende på dess antal lådor kan göra fler eller färre distinktioner även om den har samma volym. Här skulle man kunna tänka sig en kvot mellan byråns totala omslutande yta och den omslutande ytan för summan av de ingående lådornas volym. Ett slags betydligt mer vardagligt om än tredimensionellt u-tal. Men att säga att en viss byrå är mer urban än en annan börjar nu verkligen bli en aning absurt.

Den andra vägen att gå vore att istället brottas lite med urbanitetsbegreppet, vilket verkligen inte står så stadigt som det borde. När FN exempelvis säger att mer än hälften av världens befolkning i dag bor i städer är det egentligen tämligen oklart vad som menas. Går man till FN:s egen lista på definitionen på städer eller just urbana områden hittar man inte mindre än 101 definitioner, de flesta specifika för olika länder. Den svenska tätortsdefinitionen skulle exempelvis definiera hela Nederländerna som tätort, det vill säga som urbant (vid närmare eftertanke skulle kanske det nu utvidgade u-talet du beskriver också göra det). Urban används således ganska slarvigt i alla möjliga sammanhang där i princip allt som händer i vad som definieras som urbana miljöer beskrivs som urbana händelser; närmast alla samhällsvetenskaper har idag starkt växande underavdelningar med ordet urban som första ledord: urbansociologi, urbanekonomi, urbangeografi, vilka studerar dessa fälts vanliga materia men nu i städer. Ursprungligen (men här kan behövas djupare kunskaper än jag besitter) handlar ju ordet urban om den fysiska dimensionen av staden, väl uttryckt exempelvis av Isidorus av Sevilla som levde mellan 560-636:

”Med namnet urbs betecknas byggnadsverk, emedan civitas inte refererar till stenarna, utan till innevånarna.” (Etymologiarum XV, 2)

Om vi på detta sätt väljer att inte fastna i en distinktion mellan stad och land, vilken blir allt svårare att göra, utan istället skiljer mellan den rumsliga grunden för människors liv och verksamhet och dessa liv och verksamheter i sig, så framstår ju u-talet som mycket användbart även utanför det vi kallar städer. Det skulle också innebära att vi kan fortsätta kalla det u-tal och faktiskt beskriva granskogar som i varierande grad urbana. Men framför allt är vi på god väg att bättre förstå vad vi egentligen menar med urbanitet, att det inte så mycket handlar om storlek på bosättningar eller täthet i befolkning som en hög grad av differentiering med hjälp av fysiska eller juridiska gränser i rummet.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad (under rubriken ”Fråga efter Kenneth”) tillsammans med ovanstående två appendix i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 37-juli 2018.

Artikeltexten ovan utgör en kommentar till, och en fortsättning på en artikel av Mikael Askergren publicerad i Kritik nr 32-december 2016:
Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u

Illustrationer

• Kanariefågel. Fotograf okänd. Bildkälla: Bing

• Gruvarbetare med kanariefågel i bur. Fotograf okänd. Bildkälla: Bing

• Övre Johanneberg är en stadsdel strax söder om Göteborgs stadskärna, uppe på höjden alldeles bakom Götaplatsen och Göteborgs konstmuseum. Vy mot nordost. Flygfoto av Oskar Bladh. Bildkälla:
Arkitektur- och designcentrum

• Uno Åhrén, förste stadsingenjör i Göteborg och funkislegend. Foto: Jan de Meyere. Bildkälla: Stockholmskällan

• Vyer från parklandskapet längs Viktor Rydbergsgatan i Övre Johanneberg. Märk att stadsdelens parklandskap inte är ett parklandskap i egentlig mening, det är juridiskt och fastighetstekniskt uppdelat i enskilda tomter som alla tillhör en viss fastighet. Foto 2018 av Mikael Askergren.

• Exempel på urbana gruvkanariefåglar i Övre Johanneberg, Göteborg. Djuraffären Gibraltargatans Zoo vid Gibraltargatan samt den lilla begravningsbyrån Vila Begravning i hörnet av Richertsgatan och Olof Rudbecksgatan. Foto 2018 av Mikael Askergren.

• I hörnet av Gibraltargatan och Eklandagatan ligger Övre Johannebergs Antikvariat Pan. ”Fråga efter Kenneth” lyder uppmaningen på antikvariatets dörr till alla som önskar handla i gamla mynt och sedlar. Foto 2018 av Mikael Askergren.

• Montage vägmärken 2016 av Mikael Askergren. De fiktiva vägmärkena ”Urbanitet” och ”Urbanitet upphör” travesterar/parafraserar den svenska Transportstyrelsens helt äkta vägmärken ”Tättbebyggt område” och ”Tättbebyggt område upphör”. Bildkällor:
Bildkälla 1
Bildkälla 2

• Frihandsskiss 2016 av Mikael Askergren. Hur man räknar ut urbanitetstalet u. Skissens ”urbanitetsfaktor” döpte jag senare om till ”urbanitetstal”, i analogi med ordbildningen ”exploateringstal”.

• Montage 2018 av Mikael Askergren. Hur man räknar ut urbanitetstalet u för det kvarter i stadsdelen Övre Johanneberg i Göteborg som Antikvariat Pan ligger i. Förste stadsingenjör i Göteborg Uno Åhrén författade stadsplanen 1936. Ett kryss markerar läget för Antikvariat Pan.

• På jakt efter urbana gruvkanariefåglar i Stockholm. Kvarteret Ballongen vid Skarpnäcksparken i Skarpnäck i Stockholm, vy med ledsen lyktstolpe. Kvarteret Oxholmen vid Ekholmsvägen i Skärholmen i Stockholm, vy med för kvarteret typiska loftgångar. Aspingtons Antikvariat i kvarteret Röda Rosen vid Värtavägen på Gärdet i Stockholm, vy med butiksskylt. Lars Blomkvists Tapetserarverkstad i kvarteret Lägret vid Riddargatan på Östermalm i Stockholm, vy med butiksskylt. Foto 2018 av Mikael Askergren. Kartor med kvarters- och fastighetsgränser från Stockholms stads hemsida:
Stockholms stad

• Louis Campanello, anonymt porträttfoto. Bildkälla: Bing

• Gränslandet mellan Österrike och Slovakien. Det österrikiska jordbrukslandskapet karaktäriseras av en mångfald åkerlappar på det sätt som vi känner igen från hela västerlandet, medan vi i Slovakien ser ett av juridiska gränser obrutet landskap som endast delas upp av naturlandskapets element. Montage av Evgeniya Bobkova, doktorand i stadsbyggnad, arkitekturskolan vid CTH. Flygfoto: Google Maps. Bilden är beskuren.

Fotnoter

1 Bo Madestrand: ”Livet i utkanten”, Dagens Nyheter, Stockholm den 31 augusti 2006. Joel Garreau är annars mest känd i arkitektkretsar för den på sin tid mycket omtalade och omskrivna boken Edge City från 1991.

2 Mikael Askergren: Urbanitet, vad är det? eller Hur man räknar ut urbanitetstalet u, arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 32-december 2016.

3 Eva Rudberg: Uno Åhrén, Byggforskningsrådet, Stockholm 1981.

<<