Häpp!

Mikael Askergren © 1997

Äter lunch med kamrater som, till skillnad från undertecknad, bygger hus (anställda på arkitektkontor respektive egen företagare): ”Det saknas kunskap om arkitektur och förståelse för arkitektarbetets värde bland såväl beställare som allmänhet. Det är därför det byggs så dåliga hus nuförtiden. Det var mycket bättre förr.” Den litanian har man ju hört fler än en gång, och den är alltid lika tröttsam. Det där med att ”det var bättre förr”: var arkitekter, makthavare och beställare i forna tider intelligentare, mer begåvade och välutbildade än idag? Naturligtvis inte.

Arkitektkåren har länge haft ett starkt drag av skråväsende: tyst och stolt, exklusivt, i de flesta länder med skyddad yrkeslegitimation, verkande utan att begära ”förståelse” av allmänhet eller makthavare, eftersom de tjänster man erbjudit fungerat och verkat på ett överdisciplinärt plan. (Jfr läkarkåren: som patient är man knappast intresserad av hur läkaren i detalj botar det onda. Det som räknas är det överdisciplinära målet: att rädda liv, att verka för samhällets och den enskildes fysiska och psykiska hälsa.) Men kåren har förlorat i exklusivitet. Arkitektkåren känner sig missförstådd och underskattad (men är den det?). Just här finns inte utrymme att i detalj utreda varför detta är en oundviklig utveckling – här handlar det snarare om missuppfattningen att ”förståelse” och ”kunskap” skall göra allt bra igen. Det finns inte någon förlorad kunskap, eller något förlorat förtroende som man med folkbildning, upprop och insändare skulle kunna återuprätta (ändå är receptet på vad som skall bota arkitektkårens frustration och kulturella isolering alltid detsamma: folkbildning). ”Det var bättre förr”, men det har aldrig – tvärtemot vad arkitekter och arkitekturintresserade intalar sig, varken i de århundraden som föregått vårt eget, eller i vår egen tid – i något samhälle, inte ens i faraonernas Egypten eller det kejserliga Rom, utanför arkitekternas egna led efterfrågats det som arkitektkåren av idag anser att begreppet ”arkitektur” inbegriper.

Det enda som i allt väsentligt skiljer oss från våra förfäder är vår tids brist på/underskott av/frigörelse och emancipation från en allomfattande princip som är större än vad någon enskild individ eller någon världslig stormakt kan omfatta (Gud). Så länge hela samhället bekänner sig till en dylik allomfattande princip, bedöms arkitekturen av såväl arkitekter som lekmän efter en och samma måttstock: i egenskap av uttryck för den allomfattande principen. Så länge denna princip existerar kommunicerar arkitekturen över klass-, yrkeskårs- och disciplinsgränser; så länge är storslagen arkitektur inte i första hand ”arkitektonisk”, utan ”gudomlig”. Påvar, kungar, köpmän och bönder alieneras ej, eftersom de kriterier efter vilka arkitekturen bedöms – och, inte minst viktigt, som arkitekterna själva väljer att underkasta sig i sitt arbete – är lika allmängiltiga som religionen, inte är exklusivt ”arkitektoniska”.

Men en tro har ett högt pris. Man kan dö av den. Man underkastar sig en vilja och makt som råder över liv och död, och inte bara den eviga saligheten, utan också det eviga straffet är en realitet. Man tror, men med livet, no less, som insats. Det är naturligtvis påfrestande att frukta Gud, att ständigt frukta den yttersta domen och Herrens vrede och straff. Och med tiden, till en början trevande men så småningom med allt större självkänsla, kastar människan av sig detta ok. (Det sker inte över en natt. Till en början ersätts en allomfattande princip med nya principer – tolerantare teologi, vetenskap, politik, l’art pour l’art, materialism, arkitektur – men med tiden kollapsar också dessa mindre stränga gudars välden.) Kvar finns bara frihet.

För att kunna regrediera tillbaka till en värld där lekmän och beställare åter hyser ”förståelse” för arkitekters arbete, skulle krävas ingenting mindre än att arkitekter åter underkastar sig ofriheten under andra kriterier för sin verksamhet än de inomdisciplinära, samt att alla (alla! även arkitekter) åter tar det gemensamma språnget in i okunnighet och vidskepelse, gudstro och gudsfruktan. (Man kan naturligtvis göra helt analoga och symmetriska beskrivningar av skönlitteraturen, konstmusiken, bildkonsten etc.) Häpp!

När jag precis skall till att sätta punkt fångar en rubrik i Svenska Dagbladet min blick: ”Svenska arkitekter en missförstådd kår”. Artikeln, eller kanske snarare notisen, införd den 19 februari 1997 och författad av Hedvig Hedqvist, är ett referat av en av allt att döma mycket skitnödig debatt på konstakademien den 17 februari om Kulturhusets [förestående] ombyggnad. Man har som sagt hört den förr, arkitekturens och arkitekternas svanesång, och det är egentligen bara helt naturligt att den klingar allt kraftlösare och att färre och färre tar någon notis över huvud taget. Ett dylikt referat har vid det här laget kommit att bli lika litet upphetsande eller engagerande som insändare och upprop om statskyrkans problem att fylla högmässorna.

Stockholm 1997-02-24


Krönika ursprungligen publicerad (under rubriken ”Häpp!”) i tidskriften Arkitektur, Stockholm, nr 3-1997. En nedkortad version av texten ovan publicerades efter inbjudan i antologin The Helhet, sammanställd av Futurniture, Stockholm, december 2001.

Ovanstånde krönika/artikeltext av Mikael Askergren, föranledde Fredrik Sundqvist att i tidskriften Arkitektur 5-1997 med artikeln ”Estetens pedagogiska mission” opponera sig mot Askergrens resonemang. Askergren svarade i sin tur på Fredrik Sundqvists artikel i en utförligare text på samma tema i Arkitektur nr 1-1998: Om Eurohus

Mikael Askergren har utvecklat resonemanget ovan också i en annan text, från 1998:
Att bo i Djursholm: Fredrik Lundberg, Jacob Palmstierna och arkitekturen
Mer om en arkitekternas "svanesång", i en text från 1999:
Arkitekturens död
Mikael Askergren fann anledning att – bland annat i polemik mot syftet med, och resultatet av, svenska statens ”arkitekturår” – återvända till samma tematik som i texten ovan så sent som 2004:
Submissiveness of Architecture – Submissiveness to Architecture

Den förestående ombyggnad av Kulturhuset som omnämns i texten resulterade i våra dagars [2008] batteri av rulltrappor genom husets alla våningsplan. Före ombyggnaden fanns, för kommunikation mellan våninsplanen i den uppglasade huskropp som vetter direkt mot torget, endast hissar – plus den karaktäristiskt skruvformade spindeltrappan i betong.

<<