Arkitekturens död

Mikael Askergren © 1999

När en stjärna i universum explosionsartat växer och förvandlas till en gigantisk, mycket ljusstark jättestjärna (en så kallad röd jätte, detsamma kommer en dag att ske med vår egen sol) kollapsar den snart, slocknar och dör bort. Storlek och ljusstyrka är inte bevis på jättestjärnans potens eller livskraft utan istället ett säkert tecken på att slutet är nära. Det magnifika uppblossandet är himlakroppens lika grandiosa som förbrukande och dödsbringande svanesång.

Arkitekturen som akademisk disciplin har under nittonhundratalet åtnjutit en i numerär och volym aldrig tidigare skådad succé. Före franska och amerikanska revolutionerna fanns på sin höjd någon enstaka arkitekt vid de kungliga och furstliga hoven. De ägnade sig under sin livstid åt en handfull objekt – kanske en katedral och några palats. Vanligt folk byggde sina lantgårdar och städer helt utan inblanding av arkitekter. Man byggde som man alltid byggt, i enlighet med byggnadstraditionen.

Sjuttonhundratalets revolutioner och egalitära ideal ställde allt på huvudet. Arkitekterna såg snabbt till att vara i fas med utvecklingen. Man vände i ett slag sina gamla uppdragsgivare och årtusenden av ”odemokratiska” tempel, katedraler och palats ryggen. Man ägnade sig i fortsättningen helt åt ”demokratiskt” massbostadsbyggande och dylikt. Arkitekters kunskaper och tjänster kom därmed att efterfrågas allt oftare, och allt fler arkitekter utbildades. Denna utveckling accelererade och blev explosionsartad kring förra sekelskiftet: det utexaminerades endast två (2) arkitekter i hela Sverige år 1897. Hundra år senare, 1997, antogs till arkitektskolorna vid KTH, CTH och LTH totalt 238 elever! Aldrig tidigare har det funnits lika många arkitekter som idag. Antalet byggnader som arkitekter ritat utgör en större andel av det totala byggnadsbeståndet än någonsin förut. Siffror som ju bevisar att arkitekter aldrig varit viktigare, och att arkitekturen som disciplin aldrig varit mer ”levande”, eller hur?

Men varför gnälls det ständigt i så fall, både bland allmänheten (”Modern arkitektur är ful.”) och i arkitekternas egna led? Arkitekterna själva gnäller faktiskt mest: de får inte rita som de vill, eller bygga det de vill bygga, och får de bygga något alls blir det aldrig ”som det var tänkt”. Allt fler struntar i att anlita arkitekter, också när man bygger sig någonting så personligt som en egen villa. Man köper hellre ett anonymt, prefabricerat, icke arkitektritat kataloghus. Det gäller även för välutbildad, kultiverad och rik överklass som bygger sig hus i exklusiva Djursholm. Fabriker, kontor och hotellrumsmoduler kan idag köpas från katalogföretag. När arkitekter anlitas för att rita bostadsområden har stadsarkitekten redan bestämt husens färg, var de skall stå, och om de skall ha spröjsade fönster. Arkitekter blir mindre och mindre viktiga för byggandet.

Det har gått så långt att kulturdepartementet känt sig manat att formulera ett åtgärdspaket för att slå vakt om ”god” (läs: arkitektritad) arkitektur. Det är således något som haltar i antagandet att antalet arkitekter och arkitektritade byggnader skulle vara en säker indikator på arkitektkårens relativa viktighet och framgång.

Deklasseringen

”Arkitektkåren håller på att bli en kår av kulturarbetare.” (Sagt av Ola Andersson, arkitekt och skribent, i ett informellt samtal.) Precis så! Om arkitekturen vore en verkligt vital del av samhällslivet behövdes inga åtgärdspaket. Arkitektkårens position i samhället har förskjutits; från en majestätisk frontposition (byggandet av folkhemmet, miljonprogrammet, etc.) till, ja till vadå? Från närande, produktiv och nyttig, till tärande, improduktiv och oförmögen att längre föra sin egen talan. Statliga åtgärdsprogram ger inte någon knuff framåt/uppåt. De bekräftar bara en deklassering och knuff snett bakåt/nedåt. Arkitektkårens framtid bär i sitt sköte lika låg status som hos andra redan helt marginaliserade kategorier av ”kulturarbetare”. Arkitekter går från att producera mervärde i byggnadsindustrin till att leva på bidrag; går från att vara byggare till att – som plåster på såren för den förlorade samhällspositionen – på sin höjd tilldelas en lagstadgad procent av den totala byggkostnaden för ”arkitektonisk utsmyckning” (jämför bildkonsten); går från att skriva in sig på arbetsförmedlingen till att (vilket är en avsevärd skillnad) skriva in sig på kulturarbetarförmedlingen.

Altruism eller egoism?

Därmed inte sagt att det är ”fel” att arkitekter marginaliseras. Det är en i grunden sund och nödvändig företeelse. Arkitektkårens marginalisering var ett faktum redan 1789 (franska revolutionen). Arkitekturens död som ändamålsenlig verksamhet var ett faktum långt före modernismens alla ”framgångar”:

Arkitektkårens ideologiska kovändning i revolutionernas och giljotinens sjuttonhundratal har utmålats som ett moraliskt och estetiskt jättekliv framåt/uppåt.

Kårens explosionsartade tillväxt därefter har setts som ett kvitto på den nya ideologins framgång. I själva verket kan både måttet av framgång och det moraliskt överlägsna ifrågasättas. Reformationen var i själva verket en defensiv undanmanöver, en reformvilja under hot, en överlevnadsstrategi i giljotinens skugga. Arkitekterna – det vill säga forna feodalherrars och despoters lojala lakejer – fick bråttom att demokratisera sina ideal då giljotinen hotade, eller åtminstone arbetslöshet och sysslolöshet. För det vet ju alla som umgås med arkitekter: en arkitekt är beredd till vilka kompromisser, eftergifter och förödmjukelser som helst – bara för att få fortsätta rita. Mer var det alltså inte bevänt med den nyfunna altruismen – modernismen var en i demokratisering förklädd egoism, en demokratism.

Anfall är bästa försvar

Inför hotet om kårens utplåning gick man längre än till att bara låta anpassa sig. Anfall är bästa försvar, och den skräckslagna arkitektkåren hade så mycket eld i baken efter 1789 att man av bara farten såg till att också bli aggressiva missionärer för sin nyfunna sak. Man gjorde anspråk på att överträffa allt som tidigare byggts. Man hävdade rent av att arkitekter var nödvändiga för att utvecklingen alls skulle gå framåt.

Makthavarna köpte arkitektkårens argument. I årtusenden, så länge det fanns rika furstar att arbeta för, hade arkitekterna gett blanka fan i vanligt folk och de miljöer i vilka deras vardag framlevdes. Plötsligt var det alla dessa miljöer man sade sig ömma för, och demokratisterna inte bara slapp giljotinen, de fick det avgörande ansvaret för samhällsplanerandet. Nu skulle allt ritas och planeras. Arkitekterna blev allt fler och de fick bygga allt mer.

Trendbrottet

Men i seklets sista timmar har denna trend brutits. Det växer en misstro mot arkitektkårens förmåga att leva upp till pretentionerna. Seklet är snart till ända, arkitekter har ritat och byggt fler hus än någonsin tidigare i världshistorien, men arkitektkåren har ändå inte lyckats övertyga om att arkitektur kan vara ”demokratisk”, eller ens om att arkitekter är ”nyttiga”. Arkitekter kvider skuldmedvetet, skyller zonerade förorter (demokratismens storverk par excellence) på giriga byggföretag, ont om tid och för lite pengar, samt hävdar att det för bättre resultat i framtiden krävs folkbildning och en bildad allmänhet med finsmakare bland beställare och brukare som vet att uppskatta ”god” (läs: arkitektritad) arkitektur.

Men demokratistismen har i sekler tagit avstånd från lyx, och arkitekterna har förlorat förmågan att rita något verkligt exklusivt om så skulle efterfrågas. Om demokratismens (förorts-)miljöer inte går att leva i, och om varje försök till exklusiv arkitektur blir tafatt och omöjlig för ”finsmakaren” att skilja från det demokratistiska, vad skall man då ha arkitekter till? Inga pengar eller folkbildningsprojekt i världen kommer att ge arkitekter fler jobb i framtiden. Också finsmakarna har vänt arkitekterna ryggen.

Det stora bedrägeriet

Såväl för forna dagars despotlakejer som för vår tids demokratister har arkitektur först som sist handlat om samma egoistiska driftsuppfyllelse – att till varje pris få fortsätta rita. Arkitekturens demokratisering var således redan från början ett stort (själv-) bedrägeri. Arkitektur hade sedan tidernas begynnelse varit ägnat offret, kulten och det bortomvärldsliga. Arkitekturen hade arkitekturaliserat och ritualiserat döden. Demokratismen ville ”levandegöra” och ”demokratisera” men förmådde endast arkitekturalisera och ritualisera vardagen. Den fyllde levande städer med samma höga halt av arkitekturalitet och dödhet som arkitekter tidigare bara skänkt åt monument och katedraler. Det arkitektritade förblev ”odemokratiskt” också i demokratismen. Så länge arkitektkåren insisterar på den kollektiva lögnen (självbedrägeriet) att arkitektur kan vara ”demokratisk” och ”levande” kan samhället i övrigt endast reagera på ett sätt: arkitektkårens marginalisering.

De gamla grekerna trodde att svanar sjunger vackrast då de vet att de skall dö. En skalds sista verk kallas svanesång. Demokratismens och modernismens arkitekturverk bjuder stora skönhetsupplevelser, inte tu tal om annat, men utgör likväl arkitekturdisciplinens svanesång (en död i skönhet). Den stora ansvällningen i numerär och produktion berodde aldrig av att arkitekterna i och med demokratismen ingjutit ”nytt liv” i arkitekturen, utan kan liknas vid den eruptiva ansvällningen hos en jättestjärna som redan gjort sitt, snart kollapsar och slocknar trött.


Artikeltexten ”Arkitekturens död” skrevs av Mikael Askergren efter inbjudan att i nättidningen kritik.com nr 3-1999, i en pågående artikelserie om olika konstarters ”död”, skriva något på just temat arkitekturens ”död”. Nättidningen kritik.com är nedlagd sedan länge, men artikeln i fråga har sparats av: Internet Archive

Illustrationer: Ludvig XVI:s död i samtida avbildningar.

Den liknelse från astronomins värld som resonemanget i texten kretsar kring använde Mikael Askergren sig av första gången 1998:
Att bo i Djursholm: Fredrik Lundberg, Jacob Palmstierna och arkitekturen
Mikael Askergren skrev om en arkitekternas ”svanesång” första gången 1997: Häpp!
Arkitekturens metafysik och inneboende ”dödhet” har för övrigt varit ett genomgående tema i Mikael Askergrens arbeten alltsedan 1996:
Villa Spies

<<