Pråmmönadd arrschiteckturrall

Det är fredagen den 21:a november 2014. Jag befinner mig i Umeå. Jag skall ta mig en titt på det nybyggda Kulturväven, eller Väven som huset också kallas. Jag tänker bege mig ut på promenade architecturale.

Det måste ju låta supertöntigt och superpretentiöst att jag säger det på franska, pråmmönadd arrschiteckturrall, istället för på svenska, arkitekturpromenad – men det finns skäl för att göra det:

Det var arkitekten Le Corbusier som på 1920-talet på franska parade ihop två företeelser, promenade och architecture, som tidigare inte hade ansetts ha särskilt mycket med varandra att göra. Därmed lanserade han faktiskt ett helt nytt sätt för arkitekter att föreställa sig vad en arkitekturupplevelse kunde vara. Hans nya terminologi fick stort genomslag och hans promenade architecturale blev så småningom ett internationellt vedertaget arkitekturbegrepp.

Märk att ordet promenade på franska inte betyder riktigt samma sak som promenad på svenska. Att promenera är någonting som vi svensktalande uteslutande gör till fots. Och för svensken kan en promenad handla om att i tofflor och morgonrock ta ett varv runt kvarteret med hunden. På franska kan man göra en promenade med cykel, bil eller tåg. Franskans promenade handlar mer om att göra en utflykt, att bege sig ut på äventyr.

Det är kanske så man bäst översätter Le Corbusiers begrepp till svenska: ett arkitektoniskt äventyr.

För Le Corbusier och hans samtida var det särskilt spännande att försöka sudda ut gränsen mellan natur och kultur, mellan utomhus och inomhus i arkitekturen. Ny byggnadsteknik (såsom armerad betong, icke bärande fasader och våningshöga glasväggar) gjorde det för första gången möjligt att göra gränsen mellan ute och inne, mellan natur och kultur verkligt ambivalent. Var börjar arkitekturen och var slutar den? Kan man göra gränsen helt osynlig, helt omärklig rentav? Kanske genom att använda mycket glas. Hur löser man detta tekniskt i så fall?

Så löd några av de frågeställningar som den tidens arkitekter ansåg vara oerhört spännande och som de gärna ägnade sig åt. Begreppet promenade architecturale uppstår och får fäste i detta helt nya och moderna arkitekturklimat.

Le Corbusier är särskilt känd för en villa från 1920-talet som heter Villa Savoye (uttalas savvo’a). Villan ligger i en förort utanför Paris och är idag ett välbesökt museum. Det är händelsevis just detta hus, ritat av Le Corbusier, som man särskilt kommit att förknippa med begreppet promenade architecturale.

Huset är egentligen en enplansvilla, men upplyft på pelare. På markplanet finns inte mycket mer än ett garage och en entré. Själva bostadsvåningen är en trappa upp. Eller kanske inte ändå: den primära förbindelsen mellan entrévåning och bostadsvåning består ju inte av någon trappa utan istället av en lång ramp. Vilket naturligtvis utgör ett mycket effektfullt och maffigt sätt att ta sig upp i ett hus: istället för att knalla upp för en mer eller mindre smal trappa kan man välja att skrida upp för den långa rampen.

Villans pråmmönadd fortsätter sedan ut på en utomhusterrass i direkt anslutning till (och i nivå med) bostadsvåningens stora salong/vardagsrum (terrassen är således också upplyft på pelare). En terrass som förresten nog kunde kallas för ett atrium, eftersom terrassen på alla sidor har våningshöga väggar: när man kliver ut på terrassen/ut i atriet, då är man liksom både utomhus och inomhus samtidigt och man upplever ett slags ambivalent, samtidigt både interiör och exteriör rumslighet.

Från terrassen kan man ta sig upp ytterligare en våning, också denna gång skridande upp för en effektfull ramp – men en ramp utomhus istället för inomhus den här gången.

Utomhusrampen landar uppe på den L-formade bostadsvåningens tak. Här högst upp, nära himlen och trädtopparna, finner besökaren en terrass till: ett solarium för solbad utan insyn.

Arkitekturutflykten inleds således inomhus i samma stund som man kliver in i entrén. Därifrån skrider man upp för inomhusrampen. Sedan liksom sipprar man ut på terrassen/ut i atriet. Slutligen upp för utomhusrampen till solariet.

Alltnog. Nu har jag tagit mig upp till Vävens södervända takterrass, en plats som man kan besöka – som man kan promenera till – när som helst på dygnet, utan att behöva passa någon öppettid och utan att behöva lösa biljett: trapporna hit upp löper utanpå huset, dem når man direkt från gatan.

Utsikten här uppifrån är milsvid. Men så slår det mig där jag står och blickar ut över älven, att jag i min roll som arkitekturkritiker förstås i första hand borde ägna själva huset min uppmärksamhet. Sagt och gjort, jag vänder mig om, vänder ryggen mot älven och studerar istället terrassens sätt att ansluta till fasaden. Då slås jag av något ganska oväntat. Fasaden ter sig helt sluten. Det finns ingenting som ens antyder att arkitekten skulle ha försökt skapa kontakt mellan husets utomhusterrass och husets inomhusverksamheter.

Bakom glasväggen finns nämligen – ingenting. Ingen verksamhet som söker kontakt med terrassen i alla fall: med undantag för en smal passage (egentligen inget mer än en utrymningsväg) alldeles utmed glasväggen är det bara tomma slutna väggar där bakom glaset. Vilket förklaras av att lokalerna på denna översta terrassvåning har upplåtits till – Folkets Bio. Det är biografer (!) inrymda i lokalerna som vetter mot terrassen, och biograflokaler har ju inga fönster förstås.

Hade det inte varit naturligare att vid denna exceptionella terrass inrymma något slags verksamhet som faktiskt kunde dra nytta av och ha glädje av kontakten med terrassen och utsikten? En restaurang, kanske?

Nej denna pråmmönadd upp för trapporna till Vävens takterrass, det är ingen pråmmönadd arrschiteckturrall i den tidige Le Corbusiers anda. Det finns ju ingen ansats till kontakt mellan ute och inne, mellan det som sker inne i byggnaden och det som sker utanför och ovanpå byggnaden.

Det är snarare fråga om ett exempel på det slags arkitekturpromenader som skulle komma att byggas efter andra världskriget, i efterkrigstidens speciella samhällsklimat, det vill säga ett slags pråmmönadd som präglas av ekonomisk-politisk hänsyn mer än av experiment med ambivalenta rumsligheter. Som präglas av överskridandet av gränsen mellan enskilt och allmänt, privat och offentligt snarare än av överskridandet av gränsen mellan ute och inne, natur och arkitektur.

Märk att Le Corbusiers villa visserligen är formgiven i en för 1920-talet helt ny stil, men sättet på vilket ägarfamiljen framlevde sina liv i villan var föga nytt. Arkitekten hade gjort allt för att sudda ut (eller åtminstone förskjuta) gränsen mellan ute och inne, mellan arkitektur och natur, men samtidigt ingenting alls för att sudda ut (eller åtminstone förskjuta) gränsen mellan behörig och obehörig, mellan rik och fattig, eller ens gränsen mellan herrskap och tjänstefolk: den familj som bebodde Villa Savoye gjorde lika stor skillnad på folk och folk som man tidigare gjort i vilket äldre patricierhushåll som helst.

På högborgerligt vis togs det sålunda för självklart att villans pråmmönadd arrschiteckturrall var en högst privat angelägenhet. Man kunde inte bege sig ut på upptäcksfärd på villans alla ramper och takterrasser om man inte var inbjuden, om man inte först hade blivit godkänd av familjen och insläppt i huset.

För Le Corbusier var det helt självklart att villans arkitekturpromenad inte var något som man prompt behövde bjuda in allmänheten till. Det fanns inte bland den tidiga modernismens arkitekter någon vedertagen föreställning om att en pråmmönadd arrschiteckturrall minsann var något man demokratiskt måste dela med sig av.

Men tiden går, sakernas tillstånd förändras, och idag är villan som sagt ett museum, och därmed är dess pråmmönadd faktiskt (äntligen) tillgänglig för allmänheten. (Man måste som besökare visserligen underkasta sig museets öppettider, och man måste lösa biljett, men det är idag möjligt för vem som helst att komma in i huset.)

Det kan man säga är ett resultat och en konsekvens av en under 1900-talet starkt förändrad inställning till arkitekturens och arkitektens roll i samhället:

Man kunde ju inte längre räkna med att kunna leva på att uteslutande rita hus åt de rika och mäktiga (som ju inte var så rika och mäktiga längre). Arkitekterna vände därför genast sina kappor: arkitektkåren reinvented itself som en kår av altruister istället, som en kår av massans och allmänhetens ödmjuka tjänare. Och i den mån det fortfarande var alls intressant att förse en byggnad med en prominent arkitekturpromenad hade det därför blivit viktigast att med en dylik pråmmönadd försöka överskrida socio-ekonomiska barriärer.

Kort sagt, efter kriget var den fråga som arkitekter ställde sig inte längre Hur förskjuter vi medelst nya byggnadstekniska lösningar gränserna för arkitekturen som rumslig upplevelse? utan istället Hur förskjuter vi medelst arkitekturen och stadsplaneringen gränserna som skiljer socialgrupp ett från socialgrupp tre? Det vill säga Hur förskjuter vi gränserna mellan enskilt och allmänt? Mellan privat och offentligt?

Och det låter ju väldigt demokratiskt och bra, inte sant. Men frågan är om den stora massan, om allmänheten faktiskt vunnit eller förlorat på denna förskjutning av arkitektrollen under 1900-talet – från att som arkitekt nästan uteslutande ha tjänat enskildas intressen till att i allt högre grad tjäna massans och det allmännas intressen.

Man skulle nämligen kunna hävda att allmänheten snarast har förlorat (!) på förändringen: att arkitekterna har varit bättre på att genom historien rita palats åt de rika och mäktiga än de (arkitekterna) har varit på att i modern tid rita och planera förorter för den såpass abstrakta och konturlösa kategori av medborgare som massan och allmänheten utgör.

Jag går här inte i detalj in på varför det alltid finns anledning att vara misstänksam mot arkitekters altruistiska pretentioner. Jag nöjer mig med att konstatera att sådana pretentioner i alla fall är mycket vanliga, särskilt som retorik när arkitekter hajpar sina egna projekt. Vilket nog i Kulturvävens fall kan förklara varför exteriörens gestaltning i så hög grad kommit att handla om att till varje pris se till att allmänheten alltid har tillträde till en takterrass med fin utsikt.

Men betänk: är det där med takterrasser som vem som helst när som helst kan besöka en särskilt bra idé egentligen? Om en arkitekt vill framstå som stor altruist, menar jag? Har offentliga takterrasser förresten någonsin, i någon som helst situation varit en bra idé? Vad säger oss erfarenheterna av tidigare övningar i genren?

Ett par kända föregångare i Stockholm har varit takterrasserna i Hötorgscity samt den så kallade Stockholmsterrassen vid Sergels torg (1960-tal). Och båda dessa exempel på altruistiskt motiverade takterrasser har händelsevis sedan länge varit avstängda för allmänheten.

Stockholmsterrassen är kanske det bästa exemplet av de tu att jämföra Vävens takterrass med: en långsträckt, långsmal terrass öppen i båda ändarna, precis som i fallet Väven. När den (Stockholmsterrassen) öppnades på 1960-talet, då kunde vem som helst gå dit när som helst på dygnet och flanera eller titta på blommorna eller bara sitta i solen. Men terrassen stängdes av så småningom, för att det började bli så att det mest var fel sorts människor som använde sig av den. Hederligt folk slutade att söka sig dit.

Samma sak med terrasserna i Hötorgscity. Med tiden tröttnade väl fastighetsägarna på kanyler och tomglas eller vad det nu kunde vara som fel sorts människor eller fel sorts allmänhet lämnat efter sig där uppe. Terrasserna stängdes av. Man rev till och med de trappor som från markplanet lett upp till terrasserna.

Och det går nog till slut för Väven som det gick för Stockholmsterrassen och Hötorgscity. Inte heller Vävens takterrass kommer i längden att hållas öppen och vara tillgänglig för allmänheten dygnet runt. Om bara något år eller två så kommer man att välja att stänga av hela terrassen – åtminstone nattetid. Man kommer till att börja med sätta upp grindar med kodlås så att obehöriga inte när som helst kan ta sig upp för de båda trappor som utanpå huset leder upp till utsiktsterrassen.

Övervakningskameror kommer också att sättas upp förstås. Och vad övervakningskamerorna då avslöjar kommer ofelbart att leda till att takterrassen och utomhustrapporna stängs av helt och hållet, dygnet runt, och för gott. Och då kommer varken de som hyr in sig i husets lokaler eller allmänheten att ha tillgång till terrassen längre.

Precis som så många andra föga framgångsrika offentliga takterrasser i historien kommer Vävens takterrass visa sig vara ett dyrt, ett inte särskilt lyckat, och inte heller ett i längden särskilt hållbart uttryck för arkitekters [dubiösa anspråk på] altruism.

Illustrationer