Dagbok från Umeå

Mikael Askergren © 2010

Hösten 2009 antogs den första årskullen med studenter (60 stycken) till den nya arkitekthögskolan vid Umeå universitet, UMA. Utbildningen bedrevs hela det första året i provisoriska lokaler. Hösten 2010 antogs ytterligare 60 studenter till det femåriga programmet, och man kunde dessutom flytta in sitt sprillans nya hus vid Umeälvens strand (arkitekt: Henning Larsen Architects/White Umeå). Umeås inflytelserika och mäktiga fastighetsbolag Balticgruppen har byggt huset och äger det. Universitet hyr arkitekthögskolans hus av Balticgruppen. Bygget föregicks inte av någon arkitekttävlan. Balticgruppen utsåg på egen hand arkitekthögskolans arkitekt.

Umeå onsdagen den 17 november 2010

Efter incheckning på hotellet beger jag mig direkt till UMA. Träder in från den sida av huset som vetter mot älven, rakt in i den stora hall med dubbel takhöjd som kallas Torget. Rör mig upp för breda trappor i en spiralrörelse genom husets alla plan. Jag kan se allt och alla överallt samtidigt. Och alla kan se mig. Vår tids version av Jeremy Benthams berömda Panoptikon, tänker jag: du bevakar mig, men du är ständigt själv lika bevakad.

Just denna onsdagseftermiddag pågår ett styrelsemöte: knappt ett tiotal personer deltar i mötet, ungefär lika många damer som herrar. Det vet jag – trots att varken jag eller någon av skolans studenter har tillträde till själva mötet – eftersom det finns ett rejält hål i bjälklaget i just det av byggnadens fyra hörn som rymmer skolledningens sammanträdesrum. Allt som sker i det två våningar höga sammanträdesrummet blir helt synligt från studenternas ritsalar i våningen ovanför. Vem som helst som råkar vistas i skolans lokaler kan ställa sig och från studenternas ritsalsvåning se ned på (alltså rent faktiskt, fysiskt titta ned på) allt som sker i våningen under.

Jag trycker mig mot glasrutan (ja det finns åtminstone glas från golv till tak mellan dem och mig, så jag kan inte höra vad som sägs, men i alla fall) och börjar fotografera styrelsemötet och dess deltagare ovanifrån. Någon vid sammanträdesbordet noterar detta och ser upp mot mig, möter min blick, klart besvärad. Fler mötesdeltagare noterar efterhand min närvaro. Jag låter mig till en början inte alls generas, jag fortsätter att fotografera (det har jag fått tillstånd till att göra i hela huset), men efter en stund, när allt fler där nere noterat min närvaro, då känner jag mig lika besvärad själv av att vara iakttagen och går därifrån.

Om jag vore rektor eller prefekt på en arkitekthögskola, skulle jag vilja ha det så på min arbetsplats? Gagnar detta slag av ”öppenhet” överallt i huskroppen verkligen skolarbetet? Skulle jag gilla att en vilt främmande besökare (som jag själv) kan knalla rakt in i skolan från Umeälvens strandpromenad och sedan ställa sig med sin mobilkamera och fotografera allt som sker i styrelserummet?

Lärare och lektorer sitter precis som studenterna i öppna ritsals-/kontorslandskap. Det finns faktiskt inte ett enda rum i hela huset där man verkligen kan stänga om sig och säkert veta att man kan sitta ostört och prata helt i fred: ”Än så länge har vi bara toaletterna att tillgå om man behöver en miljö för samtal i verklig avskildhet”, får jag veta. Vilket är ganska anmärkningsvärt: ibland behöver man slutna och avskilda rum för att deltagarna i en konversation skall kunna ”öppna” sig. Ofta nog motverkar en alltför ”öppen” arkitektur verkligt ”öppna” samtal mellan människor. Förtrolighet och öppenhet mellan människor kräver ofta nog avskildhet och slutna rum. Lärare och lektorer behöver ibland tala med varandra utan att andra lyssnar. En studievägledare behöver ibland tala med en student om känsliga saker utan att andra hör på.

Exempel på fler offer (?) på ”öppenhetens” altare i Umeå: det finns anmärkningsvärt nog bara en enda egentlig föreläsningssal i hela huset. I programmet fanns det, får jag veta, från början flera stycken föreläsningssalar och seminarierum specificerade, men dessa rums kvadratmetrar har av arkitekten helt sonika adderats till det öppna rumssammanhang i flera våningar som präglar hela interiören. Av programmets seminarierum och föreläsningssalar har det i den byggda verkligheten ”bara” blivit generösare entréhallar och helt öppna, helt vägglösa umgängesytor.

Visserligen är byggnaden än så länge ganska folktom (endast två årskullar med studenter har antagits hittills), men om några år kommer skolan att användas dagligen av åtminstone 300 studenter fördelade på fem årskurser, alla med olika studieplaner och föreläsningsscheman: varje morgon kommer alla fem årskurser att konkurrera om tillgång till en och samma föreläsningssal. Det kommer inte att fungera.

Alltnog. Jag står en stund senare vid ett räcke som vetter mot det stora tomma rumsschaktet mitt i huskroppen och låter blicken vandra. Då får jag rakt fram, på andra sidan av denna tomma slits som skär genom huskroppen, på våningen snett under mig syn på siluetten av en gestalt som ägnar sig åt en kryptisk aktivitet av svåridentifierat slag. Vad håller mänskan på med? Jag förstår först inte alls vad som pågår därborta. Men så ser jag. Jag tar några voyeuristiska bilder på avstånd med min mobilkamera också av denna åsyn och hoppas att det jag fått syn på skall fastna på bilderna:

Någon i städpersonalen lutar sig dubbelvikt över ett räcke och försöker med golvmopp och sopborste göra rent en svårstädad, flera kvadratmeter stor avsats under en av trapporna. Avsatsen/dammfällan har inget eget räcke, så det vore med risk för liv och lem som en städare skulle klättra över räcket ut till avsatsen: man riskerar att falla två våningar till en säker död, eller åtminstone en säker lårbens-/höftbensfraktur.

När städaren givit upp sina städförsök tar jag och letar mig fram till den dammsamlande avsatsen under trappan och inspekterar den på nära håll. Och mycket riktigt, där på avsatsen ligger en prydlig liten hög med skit kvar som han eller hon sopat ihop men inte lyckats få upp med moppen eller sopborsten.

Det visar sig sedan, ironiskt nog, att det under den dammsamlande avsatsen ”bara” finns ett prosaiskt kontorsmaterialförråd (det hör till administrationsavdelningen). Borde man inte ha kunnat finna någon bättre plats för en sådan skrubb, en plats utan svårstädad dammfälla på taket?

Kontorsmaterialskrubben med dammfälla som tak är helt uppenbart en nödlösning, något som tillkommit i ett sent skede av projekteringen, något som klämts in med skohorn i huset, något som inte var tänkt att vara där från början, något som till att börja med rubbar och stör interiörens komposition av fritt svävande volymer i ett öppet samband, men som dessutom gör huset mer svårunderhållet än det hade behövt vara. Borde inte en sådan uppenbar miss i arkitektarbetet egentligen ha diskvalificerat projektet från att föräras den hedrande platsen på både tidskriften Arkitekturs och tidskriften A10:s omslag nyligen?

Hm. Nu börjar jag bli grinig, märker jag. Och anledningen till att jag efter min första dag på besök i arkitekthögskolans nya hus är så grinig är nog främst det oerhört stora glappet mellan å ena sidan allt som denna arkitekthögskolas lärare och studenter verkligen kommer att behöva i framtiden (rum för enskilda samtal, fler föreläsningssalar), och å andra sidan det som arkitekten och byggherren faktiskt utrustat det nya huset med (bara en massa ”öppenhet” – för öppenhetens egen skull?). Och det där malplacerade kontorsmaterialförrådet med den svårstädade, dammsamlande avsatsen på taket stör jag mig av någon anledning extra mycket på: det är fusk och arkitektfusk och arkitekturfusk!

Men det är en dag imorgon också. Jag beslutar mig för att göra ett andra besök imorgon torsdag och tala med fler som arbetar i huset. Vi får se om dag två i Umeå får mig att i något avseende ändra uppfattning om huset?

Umeå torsdagen den 18 november 2010

På hotellet fanns bara DN att tillgå under frukosten. När jag senare på dagen frågar efter SvD i en specialbutik (tidskrifter, tidningar) får jag som svar att ”Nej den har inte vi, och vet du, det finns faktiskt ingen i hela Umeå som säljer Svenskan.”

Umeå har som bekant utnämnts till Kulturhuvudstad i Europa 2014. Det blir nog bra med det – men så länge det inte hos någon tidningsförsäljare i hela Umeå går att få tag på Stockholms båda stora kulturbärande morgontidningar kommer det att vara svårt att leva upp till en sådan utnämning.

Alltnog. Tillbaka till UMA, och till fler möten med dem som undervisar och arbetar i huset. När jag för dem nämner att det varken finns tillräckligt med föreläsningssalar, eller tillräckligt med lokaler för samtal i avskildhet, då får jag hela tiden samma svar: ”Inga problem, det kan vi lösa.” Ingen jag talar mig tycks misströsta för att huset visar upp sådana påtagliga brister rent funktionellt. Och jag rycks snart med i deras optimism: ”Det här fixar vi.”

Och av en ren händelse skall lärarkårens alla arkitekter, inredare, byggnadsingenjörer och konstvetare just denna torsdag då jag gör mitt andra besök i huset faktiskt hålla ett stormöte om hur man skall lösa vissa omedelbara lokalproblem. Men ingen hänger läpp. Det verkar som alla går till mötet med gott humör, och det goda humöret smittar av sig på mig.

Jag tar farväl samtidigt som ombyggnadsmötet skall börja. Dags för mig att ta mig till flygplatsen. På planet hem till Stockholm tänker jag att det naturligtvis är en välsignelse att arkitekten faktiskt struntat i programskrivarens intentioner och istället inkorporerat nästan alla programmets småposter (”seminarierum” m.m.) i entréhallens och Torgets stora öppna generösa rumsvolym. Om man hade byggt seminarierum och föreläsningslokaler helt efter programmet, som slutna rumsenheter med täta väggar, då hade det inte blivit mycket ”öppenhet” kvar, och nästan inga gemensamma umgängesytor alls i hela skolbyggnaden. Och rejält med umgängesytor inomhus (mer umgängesytor inomhus än som skrivits in i det från början tämligen snåla rumsprogrammet), det behövs nog i kalla och mörka Umeå. Man kommer att i framtiden uppskatta husets ”inre öppna landskap” mer och mer ju fler studenter som antas till skolan och ju fler studenter som dagligdags trängs ihop inne i skolbyggnaden. Så mycket paus- och gemensamhetsutrymmen i värmen inomhus hade man aldrig fått till stånd om arkitekten varit ”lydig” och följt programmet till punkt och pricka.

Men man har som sagt betalat ett pris för ”öppenheten”: i dagsläget finns det ingenstans att ta vägen om man av ett eller annat skäl behöver vara ifred, och inte heller tillräckligt med föreläsningssalar och seminarierum för framtida behov. I framtiden kommer man således att behöva begära mer pengar från fastighetsägaren och/eller universitetets förvaltning till att iordningställa sådana salar och rum som det idag råder brist på. (Under en övergångsperiod kommer man säkert att kunna låna föreläsningssalar av de närliggande konst- och designhögskolorna, men som permanent lösning håller det inte att vara beroende av andra skolors välvilja.)

Om man inte får pengar till dylika om- och tillbyggnader måste skolan förr eller senare stänga, eller flytta p.g.a. undermåliga lokaler. (Ett helt nybyggt hus! Vilket resursslöseri det vore!) Pengar till om- och tillbyggnader kommer därför med allra största säkerhet att tilldelas verksamheten i huset, det kan man nog kallt räkna med.

Jag tror därför att Larsens kub om tio, tjugo år inte står att känna igen. Fasaden kommer förmodligen att vara utbytt, den kubiska grundformen förmodligen stukad, deformerad, och muterad – på grund av en hel serie om- och tillbyggnader som rymmer de föreläsningssalar, seminarie- och sammanträdesrum som skolan så väl kommer att behöva i framtiden:

Som bäst när det skaver litet

Vi brukar väl alla till mans (vi som är intresserade av hus och byggnation) tycka att det är litet tråkigt när ett hus redan som nyinvigt visar sig vara mer eller mindre oanvändbart för brukarna. Vi brukar sucka och tycka att dylika brister i funktionalitet är besvärande för alla parter som på ansvarig nivå varit inblandade i projekteringen.

Men i fallet UMA tänker jag att glappet mellan å ena sidan brukarnas behov och å den andra det hus som faktiskt blev byggt kan visa sig vara något bra i långa loppet. Detta glapp kan med litet tur och god vilja komma att ge undervisningskulturen vid UMA en stark riktning framåt/uppåt i framtiden: även om det kommer att kosta pengar att förse skolbygget med fler föreläsningssalar – pengar som i skrivande stund inte ”finns” (?) – kan det visa sig att detta ”dyra” glapp i kronor och ören räknat, glappet mellan UMA:s arkitektoniska form och brukarnas alla otillfredsställda lokalbehov, det glappet erbjuder just det utrymme för positiv förändring över tiden som kännetecknar verkligt dynamiska institutioner och företeelser. Byggnader fungerar ju i själva verket i långa loppet bäst när det liksom skaver litet mellan arkitekturens koncept och form å ena sidan och hur människor faktiskt gör bruk av arkitekturen å den andra. En byggnad som ”passar” en viss verksamhet alltför väl är en obscen byggnad.

Det är därför också UMA:s smala lycka att Larsen inte ansträngde sig så vidare värst när det kom till att formge fasaden. (Ingen som ser skolan i verkligheten blir oreserverat kär i fasadlösningen.) Det lämnar ju fältet ”öppet” för förändringar, permutationer, mutationer av byggnadens exteriöra uttryck. Det ”öppnar” ju för påbyggnader och additioner (också ett slags ”öppenhet”!) vilket gör att man i framtiden i så fall inte behöver belamra interiören med täta väggar och slutna rumsenheter som inkräktar på skolbyggnadens öppna rumssamband. Om skolan tillåts expandera utanför den kvadrat och det rätblock som begränsar planformen och rumsvolymen idag, då kommer man att kunna renodla huskroppens centrala tomrum ännu mer och, till exempel, riva den där irriterande dammfällan under en av trapporna (riva den tillsammans med det prosaiska kontorsmaterialförrådet direkt under avsatsen).

Om platsen för lärarkårens stora konferens- och styrelserum är illa vald (p.g.a. utsattheten för utomståendes blickar) är lösningen inte att ersätta transparenta glasväggar med täta gipsväggar. Bättre då att flytta sammanträdesbordet, eller att bygga ett helt nytt styrelserum någon annanstans. Kanske en helt ny administrationsflygel när man ändå håller på. Som en addition på fasaden? Eller på taket? Och så vidare.

An instant fixer-upper

UMA är således en (i bästa mening) ”ofärdig” byggnad, är redan från första stund ett ”renoveringsobjekt”, an instant fixer-upper, så att säga. Och ingen är mer förvånad än jag, men det faktum att lärarkårens arkitekter och inredare och byggnadsingenjörer redan i november 2010, knappt tre månader efter det att man för första gången någonsin öppnat husets portar för skolans studenter, håller beslutande stormöten om hur skolan omgående måste byggas om, det känns alltså inte alls fel, det känns bara – kul!


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (rikt illustrerad, under rubriken ”Dagbok från Umeå”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 11-december 2010.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #11

Tack till Katrin Holmqvist–Sten, Thomas Olofsson och Johanna Gullberg vid Arkitekthögskolan i Umeå.

Man behöver inte åka hela vägen till Umeå för att ta sig en titt på den där svårstädade avsatsen: den flådiga presentation av huset som Henning Larsen Architects lagt ut på sin hemsida innehåller bilder där åtminstone delar av den dammsamlande avsatsen syns (närmare bestämt bild 4 och 10 av 13).

En flik av den dammsamlande avsatsen under trappan syns även på omslaget till nr 7-2010 av tidskriften Arkitektur (Sverige). Och samma dammfälla syns rentav ännu bättre, mitt i bild, på omslaget till nr 36-2010 av den paneuropeiska arkitekturtidskriften A10.

Fotot högst upp på denna webbsida (ett försök till städning av svårstädad avsats) är taget den 17 november 2010 av artikelförfattaren. Frihandsskiss av artikelförfattaren.

Mer av Mikael Askergren om arkitektonisk obscenitet:
Som bäst när det skaver litet
Mer av Mikael Askergren om Umeå:
Meat and Morality
Pråmmönadd arrschiteckturrall

<<