Rik arkitektur – arkitektur för rika

Mikael Askergren intervjuad av Gunilla Kinn för Svenska Dagbladet, 31 maj 1996.

Intervju

När Jacob Palmstierna misstänktes för skattefusk för sju år sedan, eftersom han betalat en anmärkningsvärt låg hyra för sin villa i Djursholm, åkte han ut från SE-bankens styrelse illa kvickt. Avslöjat skattefiffel är lika med stor prestigeförlust. Att Palmstierna villa visade sig vara ett rätt så fult vitt Eurohus tycktes inte spela någon större roll. Samhällets ekonomiska elit förlorar inte automatiskt vare sig cred eller status för att de inte bor i hus som räknas som Arkitektur med stort A. ”Han är säkert lycklig i sitt kataloghus, och det är väl bra det. För eliterna är arkitektur lika viktigt eller oviktigt som origami eller ornitologi – på sin höjd en hobby för specialintresserade”, konstaterar Mikael Askergren frankt. ”Arkitekterna representerar bara ett särintresse. Arkitekturen som allmängiltig och kulturskapande konstart är död.”

Mikael Askergren har tidigare velat bygga en berg- och dalbana på Tegelbacken (SvD 2 juni 1995) och anlägga en tallskog på Sergels torg. Seriösa försök att diskutera stadsplanering och byggande utan skygglappar – eller provokativa förslag utan verklighetsförankring?

”Jag har ingen ambition att provocera. Jag tycker att jag har gjort seriösa och ändamålsenliga förslag”, säger Mikael.

Under våren har han undervisat på Arkitekturskolan vid KTH i Stockholm, och då handlar det inte i första hand om att lära eleverna att rita trevliga bostadsområden med fiffiga och ekonomiska planlösningar. Det finns det så många andra som gör. Kursen ”Rik arkitektur – arkitektur för rika” går istället ut på att hitta en ny marknad för den krisdrabbade arkitektkåren. Mikael Askergrens utgångspunkter är:

1. De bostäder som byggts de senaste 50 åren har varit för människor som inte haft resurser att bygga själva. Staten har därför gått in med kraftiga subventioner.
2. De resursstarka eliterna däremot låter inte bygga någonting alls, utan köper slott, herrgårdar och villor av varandra för fantasisummor. Deras kapital är alltså helt improduktivt vad beträffar arkitekturens utveckling.
3. Sedan 70 talets energikris då de västerländska välfärdsstaterna tvingades börja betala dyrt för byggandet för den resurssvaga massan har bostadsstandarden sänkts på utförande (antal kvadratmeter, material och finish). Brukarna har inte kunnat sätta emot kvalitetssänkningen eftersom de aldrig ägt de pengar det byggts för.
4. Arkitektkåren lever ändå kvar i en filantropisk föreställning om att de tjänar massorna – men eftersom det inte finns några pengar finns det ingen samhällelig efterfrågan på arkitekternas tjänster. De arkitekter som får uppdrag tvingas kompromomissa med sina egna ideal.

Uppgiften blev därför att hämta kapitalet där det finns. Beställaren är en tysk spekulerande byggmästare, som hoppas kunna hitta en oanständigt förmögen EU-tjänsteman med stort representationsbehov som köpare. Kort sagt, han vill ha ett 12000 kubikmeter stort residens med garage för tolv bilar under tak samt plats för en tolv meter hög inomhusjulgran. När eleverna kom på hur överjävligt stort 12000 kubikmeter är och att de kunde rita precis det de kände för, slutade de pilla och pussla med små modulsovrum. Deras villor påminner mest om hangarer eller kontorskomplex. Grannarna till tomten, ett obebyggt gärde i rika stockholmsförorten Djursholm, förvandlas till simpla backstugusittare.

Förebilder saknas knappast i arkitekturhistorien: romerska palats. Aristokratins slott och herresäten. Och storslagna skrytbyggen i The Hamptons på Long Island. Är detta verkligen arkitekturens och arkitekternas räddning, att rita vräkiga villor för välbeställda?

”Ha ha, detta är bortom eliterna”, flinar Mikael Askergren. ”Vi ritar för oss själva, det finns ju ändå ingen i Sverige med intresse eller resurser för att beställa sådana här hus. Att rita lyxresidens i Djursholm har varit ett sätt att tvinga eleverna att komma i kontakt med sin egen sensibilitet och personlighet.”

Och där kom kursens verkliga syfte fram.

”Eftersom det inte byggs någonting och inte kommer att byggas särskilt mycket heller, vad många arkitekter än hoppas, är det lika bra att göra något man tycker är kul”, tycker Mikael Askergren, ”istället för att gnälla om att det inte finns jobb och försöka pracka på folk arkitektur de inte vill ha.”

”Vi behöver inte alls utbilda allmänheten i vad den ska tycka om. Den sociala bostadspolitiken var en 50 år lång parentes i historien, den är lika död som Gud.”

Mikael Askergren säger allvarligt att han inte känner en enda jämnårig arkitekt (läs: bland 60-talisterna) som inte är frustrerad. Över huvud taget känner han få begåvade arkitekter som får rita hus på riktigt. De som får det är oftast olyckliga eftersom de inte får rita som de vill, och byggmästaren blir mest sur på den besvärlige arkitekten.

”Målet med arkitektutbildningen är inte längre att få fram arkitekter som kan rita nya miljonprogram, och jag har svårt att tänka mig att de duktigaste eleverna här kommer att få bygga särskilt mycket”, säger Mikael Askergren. ”Kanske blir de filmregissörer eller popstjärnor istället.”

Mikael Askergren fortsätter på arkitekturskolan i höst med ännu en kurs. Den heter ”Död arkitektur – arkitektur för döda”, och i presentationen utfärdas en varning: ”Vissa av kursens moment kan uppfattas som stötande.”


Mikael Askergren intervjuad av Gunilla Kinn i Svenska Dagbladet den 31 maj 1996, under rubriken ”Arkitektur för rika: frustrerade arkitekter går loss”.

Illustration: studentprojekt av Fabian Pyk, studio ”Rik arkitektur – arkitektur för rika”, Arkitekturskolan vid KTH, Stockholm, 1996. Lärare/handledare: Mikael Askergren.

Arkitekturskolans vårutställning med samtliga elevprojekt från kursen ”Rik arkitektur – arkitektur för rika” pågår 31 maj-7 juni 1996.

Mer om Jacob Palmstierna och prefabricerade kataloghus:
Om Eurohus
Eurohus Galore
Att bo i Djursholm: Fredrik Lundberg, Jacob Palmstierna och arkitekturen

Mer om:
Berg- och dalbana på Tegelbacken
Mer om:
Tallar på Sergels torg

<<