De trötta Neurosedynstumpar som kallas flyglar

Två texter om/två stadsförnyelseförslag för staden Stockholm av Mikael Askergren © 1996.

1. Exemplet Stockholms slott: De trötta Neurosedynstumpar som kallas flyglar

I Stockholms Stadsmuseums samlingar återfinns ett 1700-talspanorama visande hela Stockholms hamn, Skeppsbron, Gamla stan och Malmarna som de ter sig från öster, från Kastellholmens höjder. Även en nutida betraktare känner i detta stadsporträtt – målat av en anonym konstnär – igen sig i det mesta. Med ett avgörande undantag: målningen visar ett Stockholms slott som har en renodlat kubisk form, som en skokartong i kolossalformat. Har konstnären ”glömt” att måla dit de för byggnaden så karaktäristiska flyglarna?!

Målningen kan dateras till perioden 1708-1727 ca, en tjugoårsperiod som slottsbygget tillfälligt låg nere; en period då slottet ännu ej fått de flyglar som omfamnar Logården i öster, och som flankerar norrfasaden mot Norrbro. Bygget av det nya palatset hade påbörjats omedelbart efter den stora branden 1697, och på tio år hade man hunnit uppföra de tre huvudlängor som tillsammans med den norra, redan före branden färdigställda längan bildar anläggningens stora kvadrat. Snart fick man emellertid problem med finansieringen. Stormaktsväldet låg i dödsryckningar. Man kunde spara mycket pengar på att avstå från att färdigställa de flyglar som Nicodemus Tessin d.y. planerat. Arbetet lades ned, i väntan på bättre tider.

Att flyglarna på fullaste allvar kunde ifrågasättas, inte bara på ekonomiska grunder utan även formalt, förklaras av att den stora kvadratens norra fasad – med sitt imposanta system av ramper och broar – i den ursprungliga kompositionen, från före branden, helt saknar flyglar (se stick av Swidde efter Tessin d.y. i boken Stockholmsbilder från fem århundraden 1523-1923, red. Gustaf Upmark 1923. I boken finns också ett flertal teckningar och målningar föreställande det flygellösa palatset som det faktiskt såg ut i början av 1700-talet).

Det lär ha varit Hårleman som övertygade Kronan att inte stanna vid den rena kvadraten, utan också bygga de flyglar som Tessin adderat till projektet efter branden. Men hur lyckat var egentligen detta beslut? Hur stolta svenskarna än är över sitt kungliga slott i Gamla stan så imponerar det föga på utländska besökare. Det återfinns aldrig i internationell arkitekturhistoria. Och då är det knappast storleken det är fel på. Stockholms slott är större än jämförbara anläggningar i Europa; större än något annat av de palats och slott i Europa som fortfarande används som kungligt residens.

Det är additionen av de trötta små neurosedynstumpar som kallas flyglar som mer än någonting annat förklarar det internationella ointresset för Tessins storverk. Det är sant att flyglarna ger anläggningen en ganska egen och för Stockholm karaktäristisk trappstegssiluett som gör att slottet inte liknar något annat slott, men arkitektoniskt är dylik ”nedtrappning av volymer” – det programmatiska undvikandet av renodlad form och konsekvens, som svenska arkitekter hyser en särskild förkärlek för än idag – alltid olycklig. Att Hårleman skulle sakna känsla för detta?

Det gamla slottet Tre kronor hade byggts till och byggts om allt eftersom behov och smak växlade genom århundradena. Man hade t.ex. modet att till den medeltida anläggningen addera en helt ny norrfasad; den strängt klassicistiska längan ritad av Tessin. Slottets siluett förändrades ständigt. Varför skulle den inte kunna förändras igen? Nya tider, nya lösningar.

Kampanjen i media för att måla om Stockholms slott i en ljusare färg imponerar dock föga. Om man istället satsade på renodling av form och volym – om man rev flyglarna – skulle slottet inte bara bli snyggare. Man skulle bespara svenska folket stora utgifter för underhåll och grundförstärkning i framtiden (flyglarna är på väg ut i Strömmen, precis som resten av skeppsbrobebyggelsen). Slottets flyglar utgör i runda tal en hel femtedel av hela byggnadsmassan och en tredjedel av det flacka, svårunderhållna och ofta läckande yttertaket. Statyerna i Gustav IIIs antikmuseum och Bernadottebibliotekets böcker skulle behöva flyttas, men det skulle inte vara första gången. Man kunde använda de pengar man spar in på underhåll – och som man får in genom försäljningen av inredningen till samlare och museer – till intressantare, för vår tidsålder angelägnare byggnation.

Slutsats: arkitektur är reduktion, urbanitet är addition. Arkitektur är inte byggnation. Arkitektur är att inte bygga, är att avstå från att bygga. Arkitektur (Stockholms slott, Bromma flygfält) är renodling, är reduktion; till skillnad från bebyggande sådär i största allmänhet (husgyttret i Gamla stan, industriområden) som är oöverblickbar komplexitet, är addition. Det finns ingen anledning att lägga någon värdering i denna tingens ordning, men så länge arkitekter och planerare påstår sig, och lika ofta tror sig om att vara ”urbanister” kommer man p.g.a. begreppsförvirringen alltid att ”misslyckas”. Stockholms innerstad har p.g.a. den nit arkitekter och planerare ägnat den under 1900-talet, mer och mer kommit att kännetecknas av samma egenskaper som ofta kritiserade, genomplanerade bostadsförorter: frånvarande dynamik och musealisering. Och det är väl så man från ansvarigt håll innerst inne vill ha, inte bara förorten, utan också innerstaden (på ett undermedvetet plan, om inte annat): en överraskning innebär alltid, för den som redan har allt, en obehaglig överraskning. Reduktion ger överblickbarhet, ger förutsägbarhet och kontroll. Urbanitet, mångfald, addition ligger inte i den enskilde fastighetsägarens (Kronans, Luftfartsverkets) intresse.

2. Exemplet Ulvsunda industriområde: Fläckar av Urbanitet

Industriområden är verkligt urbana miljöer, bristen på bostäder till trots. Marken är rationellt indelad i industritomter respektive gator, och därmed till hundra procent nyttiggjord. Inga ödsliga så kallade platsbildningar eller torg. Industriområden är fläckar av urbanitet – där verksamheter tillåts både leva och dö, i takt med konjunkturerna – i ett för övrigt odynamiskt, och musealiserat stenstads- och förortslandskap.

Industriområden glömdes bort av modernismens och folkhemmets sociala ingenjörer, och har heller inte ägnats stadsbyggnadskontorets miljöprogram, med diktat om fasadfärger och spröjsfrekvens. Det tackar vi för. Men i ”Översiktsplan 96” har stadsplanerarna äntligen (?) fått upp ögonen för dem. Stadsbyggnadsdirektör Ulrika Francke underströk vid ett samråd om översiktsplanen tidigare i år särskilt industriområdenas potential som områden för stadens expansion. Man prisar det faktum att industriområdenas ”planerings-underskott” (till skillnad från de omgivande genomplanerade bostadsförorterna) lämnar utrymme för förtätning och byggnation. MEN (och det är ett stort ”men”) man tänker använda detta utrymme till att (surprise) ”planera”...

Ulvsunda industriområdes befintliga planstruktur skulle fungera mycket bättre som boende- och arbetsmiljö än den bebyggelse man tänker sig på Bromma flygfält. Ett motförslag:
1. Gör Bromma flygfält till industriområde istället för pseudo-villastad.
2. Flytta verksamheter från närbelägna Ulvsunda m.fl. industriområden till f.d. flygfältet.
3. Återanvänd övergivna kontors- och verkstadsbyggnader i Ulvsunda m.fl. industriområden som bostäder och ”lofts”.
4. Förtäta och bygg nya bostäder och arbetsplatser i Ulvsunda industriområdes i den befintliga tomt- och gatustrukturen (”infill”).
5. I framtiden kommer industriområdet på det f.d. flygfältet att ha samma potential som område för stadens expansion som Ulvsunda har idag, och samma förutsättning som Ulvsunda industriområde att bli en mer ”urban” och mindre förortsmässig boende- och arbetsmiljö.


Katalogtexter av Mikael Askergren för utställningen ”Nya Stockholm 1996” som ägde rum i tillfälliga lokaler på och under och kring Brunkebergstorg i Stockholm sensommaren 1996.

Animationen av Stockholms slott högst upp på sidan är utförd av Lars Lästfelt efter förlagor av Mikael Askergren. Det fotografi som i katalogen och här ovanför illustrerar text nummer två ovan, ”Exemplet Ulvsunda industriområde: Fläckar av Urbanitet”, är ett självporträtt som textförfattaren tagit med självutlösare i Ulvsunda industriområde hösten 1991.

Mer om motsatsparen urbanitet-arkitektur respektive addition-reduktion i en annan artikel av Mikael Askergren:
Tack, Sune!


askergren.com/neurosedyn.html

<<