Mikael Askergren’s Greatest Hits

Brottstycken ur texter om städer och arkitektur av Mikael Askergren © 1995-2001.

1.

Män bygger. Män önskar sig slipmaskiner i julklapp. Män klättrar på stegar för att reparera villans läckande hängrännor och tak. Byggnadsarbetare, elektriker, målare och snickare är män. Byggandet som aktivitet och passion är en företrädesvis maskulin företeelse. Stockholms stadsbyggnadsdirektör Ulrika Francke, Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Monica Andersson, samt Stockholms gatu- och fastighetsborgarråd Annika Billström är alla kvinnor. En majoritet av stadsbyggnadsnämndens (f.d. byggnadsnämndens) ordinarie ledamöter är kvinnor. De journalister som i stockholms tidningar skriver om byggande och om stadsplanering är kvinnor. Den i vår tids Stockholm höga kvinnorepresentationen på de poster och i de organ som ägnar sig åt uppförandet och förvaltandet av stadens byggnader och offentliga rum – tillsammans med det faktum att ingen av damerna Andersson, Billström eller Francke har arkitekt- eller ingenjörsexamen – måste betyda att varken byggandet som aktivitet, eller arkitekturen som disciplin, eller det offentliga rummet som lokalitet är ”viktiga” för den verkliga makten, eller ”viktiga” uttryck för samtidskulturen.

Uppslagsordet ”Stockholm”, En stadens encyklopedi (1995)


2.

I det luft- och gaturum som stått till buds för den nya bostadsbebyggelsen vid Oxtorget i centrala Stockholm gör de två nya byggnadskropparna anspråk på verkligen all den luftvolym som de med någon slags rimlighet kan göra anspråk på. Ett av bostadshusen kragar t.o.m. på ett ställe ut så långt att den nästan snuddar vid huset på andra sidan gränden. Man har alltså med den nya bostadsbebyggelsen vid Oxtorget inte förfallit till att, som arkitekter och planerare plägar, ägna sig åt hur man ska undvika att behöva bygga (”fasa av” hörn, ”trappa ner” volymer, spara ut små marksnuttar och kalla dem ”torg” och ”platsbildningar”, etc.). Nyckeln göms i att man inte avstått från att bebygga. Tes (för att travestera en känd kinesisk partiordförande): Det är rätt att bebygga. Det är kategoriskt ”rätt” att bebygga som man gjort på Oxtorget. Att Sune Malmquists bostadsarkitektur enligt förståsigpåarna bara är en ful och kitschig pastisch spelar ingen roll: det är alltid rätt att bebygga, förutsatt att man bebygger tillräckligt mycket, förutsatt att man inte avstår, förutsatt att man inte bygger för lite.

”Tack, Sune!” (1995)


3.

Arkitektur är inte byggnation. Arkitektur är att inte bygga, är att avstå från att bygga. Arkitektur (Stockholms slott, Bromma flygfält) är renodling, är reduktion – till skillnad från bebyggande sådär i största allmänhet (husgyttret i Gamla stan, Ulvsunda industriområde) som är oöverblickbar komplexitet, är addition. Arkitekten och arkitekturen befinner sig i ständig konflikt med urbaniteten. Staden är inte dess arkitektur.

”De trötta Neurosedynstumpar som kallas flyglar” (1996)


4.

Man måste gratulera Amerika till att aldrig ha gjort bostadsbyggandet till en fråga om arkitektonisk omtanke. Amerikaner har det bättre i sina ”fula” förortslådor än deras bröder och systrar i puristiska och strukturalistiska europeiska förorter (Amerika = struktur, Europa = strukturalism – men det är en annan historia). Det finns ingen självklar sanning i den utbredda uppfattningen att den utan jämförelse viktigaste uppgiften för arkitekter skulle vara att designa bostäder för människor. Det ligger ingenting självskrivet i att arkitekters och arkitekturteoretikers värderingar, känslor och intentioner projiceras på bostäder i stor skala, inte ens på de rikas exklusiva boningar och residens. Boendet är inte en arkitektuppgift.

”Livsfarlig arkitektur” (1998)


5.

Arkitektkompetensens allmängiltighet och globala legitimitet är ingalunda självklar i framtiden. Arkitekturen blir allt mer ett särintresse. Denna brist på allmängiltighet skall naturligtvis inte ses som en anomali eller ett ”problem” som kräver åtgärd (att folkdans eller frimärkssamlande är ett fåtals angelägenhet anses knappast av någon vara något problem, inte ens av de aktiva själva), men det är klart att det ändå svider i hjärtat hos dem (dvs. arkitekterna) som vigt sina liv åt en verksamhet som för inte alls länge sedan åtnjöt stor respekt och stort anseende i hela samhället. Snopet liksom. Och det är klart att individer utanför arkitekternas sorgliga disciplin – som i den egna sorgliga disciplinen/verkligheten upplever meningslöshet och kris (vilken disciplin är idag befriad från ett permanent kristillstånd?), och som därför fåfängt hyser förhoppningar om att genom att vända sig till arkitekturen få erfara allmängiltiga värden att hylla och uppfyllas av – inte vill höra på det örat.

”Om Eurohus” (1998)


6.

En gång i tiden ritade arkitekter slott och palats och inte mycket mer. Arkitektkåren var liten och exklusiv och tjänade uteslutande de rika och mäktiga. De byggnader i vilka folk i allmänhet framlevde sina vardagsliv, sov, åt, arbetade, älskade (med andra ord nästan allt som byggdes) brydde sig arkitekterna inte om. Men i takt med att samhället i stort demokratiserades tvingades en attitydförändring fram. Genom att kovända och börja rita arbetarbostäder istället för palats hoppades arkitekterna på legitimitet och ett moraliskt existensberättigande också i den nya tiden, denna gång i folkmajoritetens tjänst. När plötsligt alla arbetarbostäder skulle arkitektritas behövdes fler arkitekter. Det arkitektritade förlorade därmed alltmer sin exklusivitet, och därmed också sin attraktion för eliterna (det var ju för att hävda en överhöghet och exklusivitet som de rika och mäktiga anlitat arkitekter). Därför imponerar välbeställde affärsmannen och Djursholmaren Fredrik Lundberg mer på sina fina Djursholmsgrannar med sin respektlöshet då han river villan vid Strandvägen som han just köpt, mer än med det arkitektritade hus han sedan bygger. Därför skäms inte aristokraten, bankiren och Djursholmsbon Jacob Palmstierna över att bo i prefabricerad katalogvilla. Att överklassen övergivit arkitekterna är alltså knappast överraskande. Men att också vanligt folk ratat det arkitektritade har tagit arkitekterna på sängen. Nittonhundratalets arkitektur har man ju velat utmåla som en altruistisk offensiv för folkets bästa. Kritiken mot förortsbyggande och social ingenjörskonst har dock visat att arkitektur inte blir demokratisk bara för att någon påstår att den är det. På sin höjd demokratistisk. Prefabricerade kataloghus har blivit ett alternativ till och en frizon bortom demokratismen, inte bara för grevar och baroner utan också för bönder och knegare.

”Att bo i Djursholm: Fredrik Lundberg, Jacob Palmstierna och arkitekturen” (1998)


7.

Såväl för forna dagars despotlakejer som för vår tids demokratister har arkitektur först som sist handlat om samma egoistiska driftsuppfyllelse – att till varje pris få fortsätta rita. Arkitekturens demokratisering var således redan från början ett stort (själv-) bedrägeri. Arkitektur hade sedan tidernas begynnelse varit ägnat offret, kulten och det bortomvärldsliga. Arkitekturen hade arkitekturaliserat och ritualiserat döden. Demokratismen ville ”levandegöra” och ”demokratisera” men förmådde endast arkitekturalisera och ritualisera vardagen. Den fyllde levande städer med samma höga halt av arkitekturalitet och dödhet som arkitekter tidigare bara skänkt åt monument och katedraler. Det arkitektritade förblev ”odemokratiskt” också i demokratismen. Så länge arkitektkåren insisterar på den kollektiva lögnen (självbedrägeriet) att arkitektur kan vara ”demokratisk” och ”levande” kan samhället i övrigt endast reagera på ett sätt: arkitektkårens marginalisering. De gamla grekerna trodde att svanar sjunger vackrast då de vet att de skall dö. En skalds sista verk kallas svanesång. Demokratismens och modernismens arkitekturverk bjuder stora skönhetsupplevelser, inte tu tal om annat, men utgör likväl arkitekturdisciplinens svanesång (en död i skönhet). Den stora ansvällningen i numerär och produktion berodde aldrig av att arkitekterna i och med demokratismen ingjutit ”nytt liv” i arkitekturen, utan kan liknas vid den eruptiva ansvällningen hos en jättestjärna som redan gjort sitt, snart kollapsar och slocknar trött.

”Arkitekturens död” (1999)


8.

Arkitekters och planerares filosofier i tjugonde århundradet har till stor del gått ut på att genom vetenskaplig forskning utröna vad allmänheten ”behöver” (köksforskning, badrumsforskning, handikappforskning, trafikforskning...). I nästa steg har man sedan försett samhället med byggnader och anläggningar som enligt forskningen fyller de ”behov” som man kommit fram till att allmänheten ”har”. Vi känner alla till resultaten av dessa ansträngningar: efterkrigstidens starkt kritiserade förortsbyggande, miljonprogrammet, och så vidare. Kan man som arkitekt eller planerare, genom forskning eller på annat sätt, sluta sig till vad folk verkligen ”behöver”? Nej, det kan man inte.

”En prinsessas ätstörningar” (1999)


9.

Att bostäder ritas och bostadsområden planeras av arkitekter anses i arkitektkretsar vara ”jätteviktigt” för att vanligt folk skall kunna bo bra. Sorry, men det är helt enkelt inte sant. Det är marknadskrafterna och konkurrerande vitvaruproducenter som gjort mest för att höja levnadsstandarden för vanligt folk, inte demokratismens arkitekter. Det är entreprenörer utan planeringsideologi som producerat de stads- och boendemiljöer vi helst bor i, inte aldrig så välmenande planarkitekter. Inom bostadssektorn är industrialisten och entreprenören mycket ”nyttigare” än arkitekten. Ironin är skoningslös: arkitekter sätter en ära i att ömma för de svaga mer än för de starka, men ju längre ned man kommer på den sociala rangskalan, desto större skada gör arkitekter. Till råga på allt har medelklassens altruistiska arkitekter mage att – efter att ha gjort livet surt för underklassen – känna sig olyckliga och missförstådda. Det klagas i arkitektkåren ständigt på oförstående beställare och ointresserade byggare. Och arkitekter får uselt betalt. Således har inte bara brukarna förlorat på ett altruistiskt ideal för arkitekturen – även arkitektkåren har gått på världens nit.

”Jag skall bygga mig ett slott” (2000)


Brottstycken/textfragment sammanställda (och i vissa fall redigerade) för den tidning/katalog som producerades med anledning av ”Stockholm at Large”, en workshop och utställning om urbanism och staden Stockholms framtid som ägde rum på Färgfabriken, Stockholm i oktober-november 2001 (workshop 24-27 oktober, utställning 28 oktober-25 november). För mer information vänligen kontakta Färgfabriken:
www.fargfabriken.se
www.stockholmatlarge.com

Vinjettbild högst upp på sidan av Mikael Askergren: självporträtt, Ulvsunda industriområde, 1991. Mer om Ulvsunda industriområde:
De trötta Neurosedynstumpar som kallas flyglar

Länkar till (i förekommande fall) ovanstående texter i sina helheter:
En stadens encyklopedi
Tack, Sune!
De trötta Neurosedynstumpar som kallas flyglar
Lethal Architecture
Om Eurohus
Att bo i Djursholm: Fredrik Lundberg, Jacob Palmstierna och arkitekturen
Arkitekturens död
Jag skall bygga mig ett slott


askergren.com/greatesthits.html

<<