Fult och snyggt

Mikael Askergren © 2002

För inte alls länge sedan, närmare bestämt den 12 december 2001, fick jag ett överraskande samtal från redaktionen för det av SVT i Göteborg producerade och på onsdagskvällar direktsända programmet Debatt: jag har ju genom åren skrivit en hel del artiklar och texter om arkitektur och om städer, ville jag komma till Göteborg för att i direktsändning samma kväll debattera framtidens stad och stadens framtid? Utgångspunkten för diskussionen skulle vara ett par relativt färska förslag till bostadsskyskrapor i Stockholm med omnejd (Sergels torg, Solna centrum).

Jag tänkte först tacka nej. Jag ser aldrig på direktsända debattprogram på tv. Man kan säga att jag av princip är motståndare till programformen, därför att:

(1) programformen leder till snuttifiering. Att i en studio tussa ihop meningsmotståndare leder bara till att debattdeltagarna hela tiden avbryter varandra innan någon fått sagt det som behöver sägas. Tankar och idéer hinner aldrig förklaras eller analyseras. Jag är övertygad om att redaktörerna för tv:s direktsända samhällsdebattsprogram intalar sig är syftet med programformen är att ”avslöja” den ”verkliga sanningen” bakom proffstyckarnas floskler och retorik. Men i själva verket är det bara floskler och retorik som får plats. Programformat som inte bygger på konflikt, utan istället intresserar sig för en individ, en åsikt, en företeelse i taget är i regel mycket framgångsrikare vad gäller att få fram ”sanningarna” bakom fasaderna.

(2) direktsändningar diskriminerar. Jag är övertygad om att redaktörerna intalar sig att syftet med att sända direkt är att det är den mest ”demokratiska” programformen, eftersom det inte i efterskott går att censurera bort något av det som sagts genom att redigera och klippa i materialet. Men demokratihalten i formatet är egentligen väsentligt lägre än man vill tro, eftersom de flesta som har något i sammanhanget intressant att säga faktiskt aldrig bjuds in till studion. De blyga, försagda och icke tv-mässiga gallras bort. Det är bara i program som inte sänds direkt som det faktiskt finns någon som helst förutsättning att återge en ”sannare” bild av samhället, därför att också de osynliga, de blyga och försagda, de icke direktsändningsmässiga kan beredas plats: med omtagningar och klipp hjälper man de otydliga bli tydligare och de osynliga bli synligare.

I programformen direktsänd debatt har man således lyckats förena två av tv-världens sämsta koncept för förmedlandet av tankar och idéer.

Boring...

Inte ens som underhållning fungerar direktsänd samhällsdebatt. De tv-mässiga och mediatränade debattdeltagarna representerar redan väletablerad intressegrupper, de intar en anmärkningsvärt defensiv attityd för att hålla ryggen fri, och tenderar att bara berätta och upprepa det man redan vet. Boring...

Men å andra sidan hade jag ju inget speciellt för mig just den kvällen. Och det är inte varje dag som någon ber en vikariera som åsiktsmaskin (Po Tidholm hade hoppat av i sista stund, fick jag veta), det kunde kanske vara intressant att testa livsstilen. En timme senare satt jag i en taxi på väg ut till Bromma flygfält.

Resan till Göteborg gav mig allt som allt ett par timmar att fundera igenom vad jag ville försöka hinna få sagt. Jag insåg att jag inte hade något val, jag var tvungen att anpassa mig till programformens förutsättningar. Det gällde att snabbt och kvickt uttrycka sig både provokativt och underhållande. Och jag skulle inte kunna räkna med att få utveckla några längre resonemang.

Arkitektonisk penisförlängare

Väl i sändning var det i första hand den framgångsrike arkitekten Gert Wingårdh som talade sig varm för att bygga enstaka bostadsskyskrapor här och där i våra städer, som ett sätt att göra något åt bostadsbrist och det stora flertalets längtan att få bo centralt. När många andra inbjudna debattdeltagare bjöd honom motstånd, av exempelvis estetiska eller sociala skäl, gjorde han plötsligt helt om och lanserade en helt annorlunda strategi för att göra våra städer mer tätbebyggda, nämligen att – som alternativ till att bygga enstaka bostadstorn här och där – låta all bebyggelse överallt bli högre, till exempel sexton våningar överallt istället för det i Stockholms innerstad idag vanliga åtta våningar. Om man skall välja mellan Wingårdhs två strategiförslag är naturligtvis det senare intressantast. Inte så mycket av estetiska eller sociala skäl, utan för att man helt enkelt inte med enstaka arkitektoniska penisförlängare och höghuskrumelurer här och där löser svenska städers gleshetsproblem (i ett internationellt perspektiv är svenska städer glest bebyggda och lågt exploaterade).

Underhållande tennismatch

Diskussionen varade i ungefär en halvtimme, och jag gjorde nog ganska bra ifrån mig. Jag hann ta upp två, tre saker som jag tyckte behövde sägas. Konstigt nog hann jag aldrig bli nervös. Det var nog mycket tack vare programledarens professionalism. Även som relativt orutinerad debattdeltagare fick jag nämligen flera gånger handgripligen hjälp av programledaren att komma in i diskussionen.

Men jag blev också, som väntat, lika ofta fallen i talet och avbruten. Detta de olika debattdeltagarnas bollande av antagonistiskt och spetsigt formulerade repliker fram och tillbaka gav mig mer en känsla av tennismatch än av ett intellektuellt fullfjädrat meeting of minds. Men som tennismatch betraktat var det tydligen underhållande: efter sändningen fick jag från flera håll beröm för att det för min del gått ”över förväntan!” (Man hade väl inte några större förväntningar på mig, en relativt okänd åsiktsmaskinsvikarie.) Inte nog med det, i ett mycket vänligt och välvilligt e-postbrev från redaktionen ett par dagar senare stod att läsa att jag minsann hade varit ”en av de bästa gästerna” som hittills medverkat i programmet: underhållande, kvick, och provocerande. Studiopubliken hade både buat och applåderat under sändningen, och tittare hade hört av sig till redaktionen om just min medverkan. Inte illa.

Fula och vackra städer

Störst lycka som åsiktsmaskinsvikarie hade jag tydligen gjort med mitt resonemang om skillnaden mellan ”fula” och ”vackra” städer. Stockholm anses ”vackert”, varför bevarandeaspekten blir jätteviktig i politiken. Skönhetsrådet, Stockholmspartiet och stadsarkitekterna godkänner bara nybebyggelse som efterliknar sjuttonhundratalet. ”Fula” städer som Malmö och Göteborg (det var här den vanligtvis så passiva göteborgska studiopubliken, till redaktörernas förtjusning, lokalpatriotiskt hade börjat bua) får därför så småningom ett kulturellt försprång. ”Fula” städer diskriminerar mindre. Det finns i ”fula” städer utrymme för både ”ful” och ”vacker” nybyggnation, samt – inte minst viktigt – för avantgardistiska experiment. Den ”fula” staden är mer dynamisk än den ”vackra” staden. I det ”vackra” Stockholm har det gått så långt att bara arkitektoniskt dilettanteri är politiskt möjligt. En varning till alla stockholmare: med tiden kan huvudstaden komma att förlora sitt kulturella försprång till ”fulare” städer.

Kluven

Det vänliga e-postbrevet från redaktionen slutade med en förfrågan: kunde jag tänka mig ställa upp som debattdeltagare fler gånger i framtiden? Vad skulle jag svara. Bör man alls ställa upp i program som man i grunden inte tror på? Visserligen hade jag som åsiktsmaskinsvikarie gjort succé (tyckte redaktörerna) för att jag, för en gångs skull, ”lyckats aktivera och engagera” en vanligtvis passiv studiopublik bestående av mer eller mindre tvångsrekryterade gymnasieelever och ålderspensionärer från något närliggande äldreboende (eller ”lyckats skaka liv i apberget” som redaktörerna smått vanvördigt uttryckte det efter sändningen), det vill säga: fått studiopubliken att bua. Men å andra sidan blev det fiasko (tycker jag själv) när jag något senare i sändningen ändå ville försöka vara en smula mer djupsinnig och tala om svårare saker. Ingen som såg programmet begrep nog vad jag menade med att arkitektkåren utgör det största hotet mot våra städers framtid (”Stäng arkitektskolorna!”), jag blev förstås avbruten nästan omedelbart. Det där med att tussa ihop antagonister i en tv-studio är som sagt problematiskt. Ingen får tala till punkt. Inte fick jag heller tillfälle att reda ut skillnaden mellan Gert Wingårdhs två strategier för att förtäta våra städer. När jag väl kommit på hur jag skulle förklara varför jag tyckte strategi nummer två var intressantast var sändningstiden redan slut. Ett typiskt exempel på varför direktsändningar är problematiska. Får man inte till det bums är det för sent.

Men tittarna hade ju tyckt att jag var ”underhållande”, det är inte det sämsta. Och man kan ju inte var djupsinnig jämt. Om inte annat skulle min fortsatta medverkan reta gallfeber på alla bekanta och alla kolleger som tänker Varför får just han prata om arkitektur i tv och inte jag?!, he he. Och lussekatterna som redaktionen bjöd på var ju jättegoda.

I mitt svar till SVT Göteborg tackade jag naturligtvis ja.


Artikeltext av Mikael Askergren publicerad i tidskriften Plaza, Stockholm, nr 2-2002.

Illustration: teveprogrammet Debatt i SVT (Sveriges Television) direktsänds från en studio i Göteborg den 12 december 2001.

Mikael Askergren blev mycket riktigt tillbakabjuden till programmet Debatt;, närmare bestämt till en diskussion om ”shopping” som sändes i SVT den 24 april 2002, samt till en ”julspecial” den 18 december 2002.

Mer av Mikael Askergren om fult och snyggt:
James Bond i Stockholm

<<