Farlig arkitektur

Mikael Askergren © 2009

I samband med ett kortare besök i Skåne för en del år sedan passade jag på att ringa min kamrat J som bor i Malmö för att föreslå att vi tillsammans skulle göra en utflykt – till kärnkraftverket i Barsebäck. Året var 1998 och kraftverkets båda reaktorer var fortfarande igång. Sydkraft erbjöd fortfarande allmänheten guidade visningar i kraftverkets inre.

Till saken hör att J växt upp inte alls långt från Barsebäcksverket, i Lund, bland vänsterintellektuella akademiker och kärnkraftsmotståndare. Som liten leddes han vid handen i folkkampanjens demonstrationståg och fick hjälpa mamma skandera slagord framför kraftverksområdets grindar. Det hade aldrig under alla år sedan dess fallit honom in att någonsin åter sätta sin fot på denna för många vänsterintellektuella och deras barn så starkt politiserade plats. No way, utbrast han spontant, det är ju farligt!

Kom igen J, fortsatte jag, du bor i Malmö och har ett brinnande arkitekturintresse, men du har aldrig besökt Skånes – för att inte säga ett av hela Sveriges – mäktigaste byggnadsverk? Vid klart väder syns ju kraftverket med blotta ögat inte bara från Malmös kajer, utan också från danska sidan sundet. Och det är en mäktig syn. Alla svenskar med ett genuint arkitekturintresse borde besöka detta arkitektoniska storverk åtminstone en gång i livet. Kom igen nu kompis.

J funderade ett slag, tvekade länge, men utropade till slut, inte utan entusiasm: Okay, let’s do it!

Därmed hade jag lyckats övertyga min kamrat. Men hur övertygad var jag egentligen själv om det förträffliga i att göra en sådan utflykt? För att alls få med mig J hade jag med avsikt argumenterat med stor munterhet. Men min munterhet var i viss mån spelad. Skall jag vara alldeles ärlig sov jag ganska dåligt natten före utflykten. I nattens mörker kunde jag i min ensamhet för min inre syn se nyhetsutsändningarnas bilder från Three Mile Island och Tjernobyl, och tänkte att J hade ju rätt, kärnkraftverk är farliga, plutonium är giftigt, och härdsmältor har inträffat. Det spelar ingen roll om man är för eller mot kärnkraft: ett besök i ett kärnkraftverk sker bokstavligen på liv och död. Om kärnkraftverk är arkitektur, då är det fråga om farlig arkitektur i en mycket konkret och bokstavlig mening. Jag kom att tänka på en scen i den på sin tid mycket omtalade filmen Kinasyndromet (1979): en härdsmälta inträffar just som man har guidad visning och Jane Fonda är på besök inne i kärnkraftverket. Jag blev framåt småtimmarna mer och mer övertygad om att saftblandare skulle börja snurra och sirener tjuta så fort J och jag steg innanför kraftverkets tunga murar, precis som i filmen.

”Poff!”

Bilresan från centrala Malmö ut till Barsebäcksverket tog bara några få minuter. Det var motorväg hela vägen. Den gratis visningen inleddes med en timmes föredrag och bildvisning i ett konferensrum. Sydkraft bjöd på kaffe med dopp. Gemytligt och informativt. Sedan följde en timmes rundvandring inne i den egentliga kraftverksbyggnaden. Alla som deltog i visningen var på gott humör. Stämningen var hela tiden munter och allt gick bra. Inga strålningslarm. Inga snurrande saftblandare eller tjutande sirener.

Inne i själva turbinhallen måste man bära särskilda, speciellt utformade skyddskläder. Glada som barn drog vi på oss Sydkrafts knallgula engångsskyddsstövlar utanpå skor och byxben. De räckte upp till knäna där en resår slöt tätt. Klädd i knähöga, knallgula skyddsstövlar, vit skyddsrock och knallgul hjälm var det inte utan att man både såg ut och kände sig som något av en strålningsmuterad kromosom-Kalle Anka (hjälmens skärm hade, om man så ville, vissa drag av näbb). Helfestligt. Vi skrattade högt åt varandras spegelbilder i omklädningsrummet.

Efter rundvandringen visade våra strålningsmätare ett utslag på 0,001 millisievert, vilket är normalt i sammanhanget och en, enligt uppgift, försumbar dos: de flesta av oss lever varje dag i en bakgrundsstrålning som är många gånger större, fick vi veta.

Väl tillbaka på motorvägen var J omåttligt nöjd med sig själv. Han hade inte bara gjort en utflykt, han hade ju med stort och tillkämpat allvar fullkomligt revolterat mot hela sin uppväxt och uppfostran. Eller som han själv uttryckte det: ”Kärnkraftsspöket utplånat över en kopp kaffe och en Delicatomazarin – poff!”

Kinky

Jag var förstås också nöjd med besöket. Åtminstone sa jag så till J. Men skall jag än en gång vara alldeles ärlig var jag innerst inne i någon mån besviken.

Ibland vill man ju inte att allt bara skall vara fint och skönt och bra. Barn älskar att skrämma varandra halvt från vettet med spökhistorier. Deras föräldrar tjuvåker tunnelbanan, smugglar taxfreesprit eller forsränner i Värmland för att erfara en förhöjd livskänsla. De flesta av oss har på dessa eller andra vis funnit någon metod att då och då närma oss det otäcka, och därigenom skapa lite extra spänning i tillvaron.

Också arkitektur kan ge den där lilla extra kicken av lagom stor ”farlighet” i vardagen. Om jag hör någon beskriva en modernistisk betongförort som ”fruktansvärd” och ”människofientlig” grips jag ofelbart av förtjust nyfikenhet och stor lust att besöka den. Och lockelsen i en sådan utflykt består nog främst – det måste jag erkänna – i en smått kinky och sensationalistisk förhoppning om att få uppleva något chockerande, och i att få utmana ödet på ett lagom kittlande, lagom hemskt och lagom farligt vis.

Utflykten till Barsebäck hade inte blivit det (lagom) farliga äventyr som jag hoppats på. Jag hade haft förväntningar på vårt kärnkraftverksbesök som kommit på skam. Kanske var det rätt åt mig. Jag verkar vara ganska ensam om min lilla fetisch för otäck arkitektur. De flesta andra tycks istället till varje pris undvika läskiga miljöer om de kan. Och om de inte lyckas undvika dem verkar de vara besatta av att till varje pris utrota och utplåna dem. Stora resurser (både allmänna och privata medel) satsas på att ”försköna” (ofarliggöra) ”fula” byggnader och ”farliga” miljöer. Ibland förstår man varför, ibland inte alls. I fallet Barsebäck kan det tyckas självklart vari farligheten skulle bestå: plutonium. Men vari består farligheten hos – exempelvis – ”ful” efterkrigstidsbebyggelse? Någon måste i slutändan betala räkningen för renhetsivern. Är en ”förskönande” (läs: ofarliggörande) ombyggnad av Sergels torg eller Tegelbacken det absolut viktigaste som stockholmares skattepengar kan användas till? Det finns anledning att söka reda ut begreppen och göra klart vilken arkitektur som anses farlig, varför den anses vara det, och om det verkligen av nödvändighet är så att det ”farliga” och ”fula” i arkitekturen alltid och undantagslöst måste utplånas.

Farligt eller ofarligt

När min kamrat och jag for på utflykt till Barsebäck hade Sveriges regering helt nyligen (året innan, 1997) redan tagit beslutet att successivt stänga kraftverket. Och jag är helt övertygad om att det var regeringens ”fel” att utflykten till Barsebäck för min del blev något av en besvikelse. Det var regeringens nedstängningsbeslut som hade tagit udden av farligheten i mitt Barsebäcksäventyr. Hotet från kärnkraften var ju efter nedstängningsbeslutet med ens inte längre vad det en gång varit. Mina förhoppningar om en gravt dystopisk upplevelse hade säkerligen helt och fullt infriats om jag varit raskare och besökt Barsebäck redan före regeringen fattat sitt beslut. De båda reaktorernas majestätiska siluetter mot himlen och fasadernas grafiska dekor hade visserligen varit exakt desamma, och Delicatomazarinerna hade naturligtvis smakat precis likadant, men min subjektiva upplevelse av besöket hade ändå varit en annan. Besöket hade präglats mer av kuslig hotfullhet än av Kalle Anka-trams.

Det slog mig snart att min smått magsura, rentav barnsliga besvikelse efter besöket i kärnkraftverket i Barsebäck starkt påminde om hur det var att strax efter Tysklands återförening återse det forna Östberlin.

Berlin hade under åttiotalet varit oerhört inne i arkitektkretsar. Arkitekter och arkitektstuderande besökte Västberlin en masse för att begapa IBA, den internationella byggutställningen, med alla de nya hus som ritats av det årtiondets stora internationella namn. Också jag besökte under åttiotalet flera gånger denna starkt politiserade och starkt polariserade, brutalt asymmetriska tvillingstad.

Jag tillbringade under dessa Berlinbesök förstås mest tid i väst. Jag såg dock alltid till att någon gång då och då göra en dagsutflykt till misären på östsidan. Dels för att gå på berömda museer (Pergamonmuseet, förstås) och för att besöka kända arkitekturhistoriska verk (Erich Mendelsohns Einsteinturm, till exempel). Men skam till sägandes besökte jag nog östsidan mest för att uppleva något sådär lite lagom farligt och kusligt. En sådan dagsutflykt till östsidan kunde nämligen bli till en riktigt adrenalinfylld och rafflande upplevelse ibland. Vid ett tillfälle jagades en arkitektkamrat och jag av östtysk polis efter att ogenerat och aningslöst ha stått och fotograferat Berlinmuren. Att fotografera Berlinmuren var inte tillåtet på östsidan. En mycket spännande flykt följde. Flykten innebar flera John le Carré-mässiga moment, som smusslandet med en otymplig systemkamera, samt att dela på sig och springa åt olika håll för att förvilla förföljarna. Ingen av oss åkte fast. Även det totalitära Östtysklands poliskonstaplar kunde uppenbarligen vara lite lata ibland. Och strax före midnatt (men med så lite marginal som möjligt, det var lite sport att utmana visumreglerna på det sättet) återvände vi – extra nöjda denna gång med allt det lagom hemska vi fått se och varit med om i öst – till det behagliga livet i det lummiga Västberlin.

Hur annorlunda tedde sig inte det forna Östberlin strax efter murens fall. Inga östtyska poliser som blängde på en. De förut så grå hyreshusen i Prenzlauer Berg hade redan renoverats och putsats om och målats i klara pasteller. Och det hade redan öppnats snabbköp och restauranger och barer och caféer i vart och vartannat gathörn. Misären hade man redan på bara något eller ett par år hunnit städa bort. Prenzlauer Berg hade efter återföreningen nästan genast blivit hela det förenade Berlins nya favoritstadsdel. En och annan Leninstaty stod visserligen fortfarande kvar på gator och torg, men ingav inte mer skräck eller indignation än Gustav II Adolfs ryttarstaty på Gustav Adolfs torg hemma i Stockholm. Inte ens Alexanderplatz kändes längre som något ”problem”. Monstermodernismens Alexanderplatz tedde sig med ens rentav pittoreskt, inte alls ödsligt och deprimerande som förr. Jag skäms för att erkänna det nu när jag är äldre och visare, men jag var nog lite besviken på att den där speciella östkänslan redan var helt borta.

Diktatur eller demokrati

Desperat i min sensationslystnad satte jag mig på Stadtbahntåget för att återse Marzahn, det gamla Östberlins mest ökända förort och Plattenbau (betongelementbygge), denna av berlinarna själva – i synnerhet Berlins arkitekter – så hatade plats, denna påstått mest människofientliga platsen i hela östblocket. Marzahn hade i alla år varit exemplet par excellence som alla till Berlin komna arkitektur- och stadsbyggnadsintresserade ville se – för att frossa i hur man absolut inte skall bygga.

Men nu var Tyskland återförenat och östkänslan borta och när jag efter kanske tjugo minuters skumpande över öde fält klev av förortståget kunde jag konstatera att, visst, Marzahn var fortfarande jättelikt och husen fortfarande trista och illa byggda – men himla fruktansvärt som jag mindes det var ju Marzahn inte som förort betraktad. Marzahn framstod under återbesöket som varken bättre eller sämre än vilken svensk betongförort som helst. Samma klossiga skivhus glest och glädjelöst utslängda kring överstora ”gårdsbildningar”. Samma estetik. Samma stilutryck. Samma planeringsfilosofi som hos oss i det demokratiska välfärdssverige. Inte för att jag skulle vilja bo i Marzahn, lika lite som jag skulle vilja bo i Rosengård eller Rinkeby, men – och detta är min poäng – att besöka Marzahn under kommunisttiden var riktigt, riktigt läskigt. Och det var själva arkitekturen som upplevdes som läskig. Efter murens fall var det med ens inte läskigare att besöka Marzahn än det är att besöka Tensta eller Skärholmen.

Besviken – än en gång – satte jag mig på tåget tillbaka till min lånade tvårumslägenhet i mysiga och hippa och pastellfärgade Prenzlauer Berg. Vart skulle jag nu bege mig för att åter få erfara den där lagom kittlande hotfullheten i att besöka riktigt dålig, förtryckande och människofientlig, rentav farlig arkitektur?

Jag skulle här kunna fortsätta att kokett raljera hur länge som helst om hur globalisering och demokratisering och antikärnkraftsaktivism ”förstört” min fetisch för ”farlig” arkitektur. Men jag skulle ärligt talat naturligtvis aldrig själv stå ut med att leva i ett tillstånd av konstant hotfullhet och farlighet. Jag inser självklart att det är en välsignelse att den arkitektur som i en viss tid och som uttryck för en viss världslig eller religiös despoti med tiden förlorar sin förtryckande makt över människorna. Visserligen är arkitekturhistorien full av för oss demokratiskt fostrade moderna människor besvärande omständigheter – som det faktum att det är tidigare generationers mer eller mindre förtryckta, mer eller mindre ofria män, kvinnor och barn som fått betala med sitt blod, sitt svett och sina tårar, och inte sällan med sina liv, för att forna dagars despoter skulle kunna bygga de arkitekturhistoriskt intressanta borgar, palats, katedraler och tempel som vi i våra dagar låter oss förtjusas av, vallfärdar till och som arkitekturturister låter oss fotograferas framför. Men ingenting av det spelar egentligen någon roll när despoten väl är borta. Det är en välsignelse att vi inte av politiska eller etiska skäl behöver avstå från chansen, eller känna dåligt samvete för att vi tar chansen att besöka till exempel Versailles eller Taj Mahal eller andra religiöst intoleranta eller politiskt totalitära regimers arkitekturmanifestationer. Det är en välsignelse att döda despoters och döda gudars hus med tiden förvandlas från något farligt och hotfullt till något ofarligt och pittoreskt.

Men hur går det egentligen till när vi glömmer farligheterna och börjar se omvärlden som pittoresk istället? Är det så enkelt att det bara en tidsfråga? Man får ju ofta höra att sjuttiotalets svenska betongförorter kommer att upplevas som mycket bättre att leva och bo i bara förorterna får lite mer tid på sig, bara allmänhetens smak får en chans att hinna ikapp arkitekternas smak för det kantiga och rätvinkliga, bara husen får bli lite äldre och riktigt inbodda. Och det kan nog äga sin riktighet att folks omdömen om miljonprogrammet kan komma att förändras med tiden. Ingen arkitektur förblir ”farlig” och politiserad för evigt. Total politiseringen ersätts utan undantag med tiden av en total avpolitisering. Byggnader som ansetts anskrämliga eller ”farliga” av sin samtid upphör med tiden att vara politiskt laddad och het samtidskonst och förvandlas istället undantagslöst till apolitisk och ljummen och pittoresk konsthistoria. I en inte alltför avlägsen framtid, nu när Barsebäcks båda reaktorer stängts av och förseglats, kommer inbitna danska kärnkraftsmotståndare att börja leda barn och barnbarn vid handen ned till Öresund och peka ut över vattnet – för att för de uppväxande generationerna visa på siluetten av Öresundsregionens kanske mest storslagna byggnadsverk, ja helt enkelt för att visa dem något vackert. Men det är inte tidens gång som sådan som i så fall kommer att förorsaka attitydförändringen. Det är inte alls (vilket man kanske först skulle kunna tro) en byggnads ålder i år räknat som avgör när den upphör att vara samtida och ”farlig” för att istället börja klassas som historisk och pittoresk.

Inte en fråga om ålder

Många verk som redan förpassats till arkitekturhistorien kan vara bra mycket yngre i år räknat än vissa i allra högsta grad ”samtida” (det vill säga ännu starkt politiserade) arkitekturexempel. ”Farlig” samtidsarkitektur avpolitiseras och estetiseras först i det ögonblick (och bara då) den som en gång uppfört verket i fråga förlorar sin direkta, konkreta, politiska, världsliga makt. Avsätt eller avrätta tyrannen och all antipati gentemot tyrannens borg är glömd på ett ögonblick. Tyranniet är med ens en historisk företeelse. Borgen blir med ens pittoresk. Vi har alla en fantastisk förmåga att glömma hur dramatisk denna peripeti och transgression från ”farlig” till pittoresk är. En byggnads, eller stadsmiljös, eller ett konstverks forna farlighet glöms omedelbart bort (”poff!”) i samma stund som dess farlighet av eller annan anledning desarmerats – genom ett politiskt beslut, eller genom något annat slags drastiskt skeende med politiska implikationer. Om Berlinmuren skulle stått kvar än idag hade Alexanderplatz fortfarande varit en ”hemsk” och ”deprimerande” och ”ful” plats. I samma stund regeringsbeslutet om nedstängning klubbades igenom påbörjade desarmeringen av Barsebäcks farlighet – såväl i bokstavlig mening (plutonium) som i överförd bemärkelse (”ful betong”). Inte som resultatet av Barsebäcksverkets faktiska ålder sådär i största allmänhet, utan som en direkt konsekvens av ett specifikt, vid en viss tidpunkt politiskt fattat beslut.

Men om det inte är tidens gång som sådan, eller ett konstverks ålder som sådan som avgör ett konstverks farlighet respektive ofarlighet i samtiden, kan det verkligen vara bara yttre, politiska faktorer som avgör saken? Spelar inte den konstnärliga kvaliteten eller den arkitektoniska gestaltningen någon roll? Nej faktiskt inte.

En tid efter mitt besök i Barsebäck började man i svenska media rapportera från rättgången mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan (1999). Öcalan var under hela den av media hårdbevakade rättegången placerad i en bur av skottsäkert glas. Glaset var så tjockt att det fick en ljust buteljgrön ton. Glasets grönhet framhävdes av salens vithet, samt av att grönheten slog an ett intressant färgackord tillsammans med rödheten i det träslag som använts till delar av den fasta inredningen. Min gissning är att träslaget var bok, det hade precis den rödhet som vi här i Sverige under 1990-talet blivit så vana vid att se i både offentlig miljö och hemma hos folk. Men i samma stund som jag första gången tänkte tanken ”intressant färgackord” hickade jag till. Jag blev nästan rädd för min egen reaktion, och minst lika besvärad om inte mer av denna tanke som av minnet av Kalla Anka-tramset inne i Barsebäcksverkets turbinhall. Man ”får” inte tycka att den skottsäkra glasburen var – snygg. Man ”får” inte ha en estetisk upplevelse av att titta på bilderna från en rättegång. Man ”kan” inte estetisera en såpass politiskt laddad möbel som Öcalans skottsäkra glasbur. Färgkompositionen med ett kontrapunktiskt förhållande mellan rödaktigt trä och grönskiftande glas var en ”farlig” design. Det som är ”farligt” kan inte samtidigt vara ”snyggt”. Det är inte ett verks arkitektoniska eller konstnärliga kvaliteter som avgör om det uppmärksammas av kritiker och allmänhet i kulturlivet. Så länge något är ”farligt” är det lik förbannat bara ickearkitektur, ickedesign eller ickekonst.

Inte en fråga om konstnärlig kvalitet

Märk att samma val av träslag (bok), samma rödhet i kombination med grönskiftning i sig inte alls är ”farligt” på våra bredgrader här uppe i Norden. Att inreda med bokträ var ju mycket populärt under hela 1990-talet hos oss. Offentliga miljöer, arbetsplatser och hem i hela Sverige är numera fullkomligt nedlusade med bokmöbler, bokskåp och bokkök – gärna med grönaktigt glas i skåpdörrar och som bordsskivor.

Och ändå: samtidigt som bokträ hos oss är helt ”ofarligt” och totalt opolitiskt utgör träslaget bok alltså ett starkt politiserat och allt annat än ”ofarligt” val av träslag i, säg, Turkiet. Det spelar alltså ingen roll per se om en byggnad eller inredningsdetalj är konstnärligt eller arkitektoniskt intressant. ”Farlighet” övertrumfar både konstnärlighet och arkitektonisk kvalitet. Och den ”farlighet” som övertrumfar den arkitektoniska kvaliteten beror i sin tur helt av vem som betraktar verket och varifrån verket betraktas. Ett visst arkitektoniskt stiluttryck – eller, som i fallet Öcalans rättegång, ett visst val av träslag – kan således samtidigt vara antingen ”farligt” eller helt ofarligt, beroende på vem man är som betraktare och varifrån man betraktar.

Varken ett verks ålder eller dess gestaltning, endast yttre politiska faktorer tycks avgöra vad som är ”farligt” och vad som inte är det. Men man skall inte låta sig luras av åskådningsexemplen ovan att tro att gränsen mellan ”farligt” och ”ofarligt” bara går mellan totalitärt och demokratiskt, eller mellan kristet och muslimskt för den delen. Det visar sig att vi som lever i sekulariserade västerländska välfärdsdemokratier som inbördes jämställda medborgare delar in vår egen demokratiska och toleranta och sekulariserade tillvaro i ”farligt” och ”ofarligt” i alla fall, också när det inte längre finns klara påtagliga, yttre, politiska eller religiösa anledningar till att dela in omvärlden på det viset; också när totalitärt styrelseskick eller religiöst förtryck lyser med sin frånvaro:

Att bygga är dyrt och resurskrävande. Allt byggande förutsätter ansamlandet och ackumulerandet av stora resurser som måste hämtas eller tas någonstans ifrån, med eller utan våld (pengar, arbetskraft, med mera). Allt byggande sker därför alltid och utan undantag på någon annans (och något annats) bekostnad. Det gällde inte bara under despotiska regimer i forntiden, utan gäller lika mycket i den västerländska demokratin och välfärdsstaten. Också i västerländska välfärdsdemokratier som den svenska måste resurser omfördelas och ackumuleras någon annanstans då det skall byggas. Också i demokratier sker allt byggande på någon annans bekostnad. Någon måste avstå något för att någonting skall bli byggt.

Inne eller ute

Att byggandet förutsätter stora gruppers försakelser gör att inget byggande i större skala kan undvika att bli politiserat, eftersom man utan undantag antingen tillhör dem som befinner sig ”innanför” (den lilla exklusiva krets som ekonomiskt och politiskt och artistiskt ligger bakom byggnaden i fråga, och vars intressen byggandet tjänar – ekonomiskt, karriärmässigt och socialt; i Barsebäcks fall företaget Sydkrafts styrelse, aktieägare, anställda, arkitekten och en handfull till), eller tillhör dem som befinner sig ”utanför” (det stora flertal som inte har tillträde till ”inre” kretsen). Klyftan mellan dessa två positioner är milsvid. Också i demokratiska samhällen befinner sig nästan alla som berörs av ett större byggprojekt i slutändan fortfarande ”utanför”. Av alla som berörs kommer de flesta att känna sig trampade på tårna. För dem som befinner sig ”utanför” innebär varje byggnation definitionsmässigt ett övergrepp på ett eller flera plan, även om beslutet att bygga fattats på laglig väg i god demokratisk ordning: ”Ni tar träden ifrån mig. / Ni tar min utsikt ifrån mig. / Ni bygger vägar för andra än mig. / Ni bygger något som hotar min livsföring. / Ni bygger något fult och – farligt.” Det som byggs byggs alltid på de ”utanför” byggprocessen ståendes bekostnad och upplevs ”utifrån” alltid som ”fult”, det vill säga som ”farligt”. De utanförståendes kritik mot allt ”farligt” byggande i samtiden har mer att göra med själva utanförskapet (”Surt sa räven.”) än det kritiserades reella farlighet.

Man hör ofta kritiker förfasa sig över hur det eller det exemplet i samtidsarkitekturen är ”odemokratiskt”. Anklagelsen är naturligtvis absurd. Om det finns något byggande i historien som är frukten av en någorlunda demokratisk process så är det ju byggandet i vår egen tid. När man skäller den ”farliga” samtidsarkitekturen för att vara odemokratisk är det egentligen bara kritikernas ”utanförskap” som talar.

På ”insidan” tenderar man å andra sidan vara gränslöst välvillig till allt som byggs och till att det byggs. Man tjänar ju pengar på det. Och, inte minst viktigt, man bygger upp professionella och sociala nätverk. Det finns när man befinner sig på ”insidan” många anledningar att blunda för kritik ”utifrån”. De ”utanförstående” kan ha hur rätt (eller fel) som helst i sin kritik mot det eller det bygget; deras engagemang saknar ändå i allt väsentligt betydelse för dem som befinner sig ”därinne”. De arkitekter och andra som befinner sig ”inne i” byggandet deltar inte ens i debatten. De har annat för sig: de ritar hus, de bygger hus, de knyter värdefulla kontakter. Den starkaste motivationen och det som skänker den största tillfredsställelsen är inte ens de resulterande byggnadernas som sådana, utan kicken i att socialt och personligen transcendera och överskrida sociala och yrkesmässiga gränser. Att ”träffa folk” helt enkelt.

Som när finansmannen Olof Stenhammar, en av de mest synliga i ledningen för i Stockholms kampanj för att få Sommar-OS 2004, fick frågan hur det kändes att ha förlorat den avgörande omröstningen. Stenhammar svarade tröstande (!) att det för hans personliga del knappast varit något stort misslyckande. Han hade ju knutit så många värdefulla kontakter världen över, kontakter han kunde ha nytta av i jobbet. Att vinna IOK:s omröstning var förmodligen inte den starkaste motivationen för Stenhammars och andras engagemang i OS-kampanjen. Väl ”inne” i ett bygge (till exempel ett kampanjbygge) blir man automatiskt en vinnare i så många andra avseenden. Vad spelar det för roll om det blir ”bra”, huvudsaken är att man knyter intressanta kontakter under byggandets gång, att byggnadsprocessen är ”sexig”.

Missförstå mig rätt – detta med innanförskapets sexighet är inte i sig något ”dåligt” eller ”farligt”. Det är tvärt om lättare att känna sympati för attityden hos dem som befinner sig ”därinne” än för attityden hos dem ”utanför”. ”Utanför” gnälls det mest hela tiden, också när det faktiskt byggs något riktigt bra. Motiven bakom den ständiga, magsura kritiken utifrån mot det som faktiskt byggs är långt mer dubiösa än de egennyttiga motiv som driver Stenhammar och andra byggare ”på insidan”.

Så det enda som avgör ens värderingar inför samtidsarkitekturen är ens eventuella innanförskap respektive utestängdhet från kretsen som bygger. Ingenting annat. Inte verkets ålder i år räknat. Inte arkitekturens konstnärliga kvalitet. Inte betraktarens bildning och smakpreferenser. Så länge man befinner sig utanför ett visst byggprojekts inre krets, kommer bygget i fråga att upplevas som ett hot mot de egna intressena, med andra ord som ”farligt”. Är bygget påkostat, arkitektoniskt välstuderat och begåvat blir acceptansen hos de utanförstående faktiskt inte alls större. Att de innanförstående har mage att inte bara att bygga (det är illa nog) utan att dessutom ha estetiska och kulturella ambitioner är, sett ”utifrån”, bara en stor oförskämdhet och ett slöseri med resurser som borde använts till annat.

Arkitekter som inte tycker om arkitektur

Det är förresten inte bara allmänheten som klagar på den nya arkitekturen, ser den som ”farlig”. Arkitekter klagar och gnäller lika ofta, om inte mer! Det handlar naturligtvis också i arkitekternas fall om principen ”inne eller ute”. Ett hus kan bara ha en arkitekt (nåja). Alla andra arkitekter är således dömda att stå ”utanför”, ömkligt blängande över staketet. Inte konstigt att majoriteten av arkitektkåren är minst lika ensidigt ogillande (!) inför allt som byggs nytt som allmänheten (må vara med andra argument än hos allmänheten). Arkitektkåren ägnar faktiskt mer tid och kraft än allmänheten åt att förfasa sig över och döma ut ”fula” och ”dåliga” och ”farliga” byggen. Att den yrkeskår som kanske mest av alla drivs av ett patos för byggandet som sådant har så svårt för det som sedan faktiskt byggs (!) är nog det bästa beviset av alla på hur allmängiltig regeln om ”inne och ute” är för hur ett visst arkitekturverk bedöms i samtiden. Det man inte som arkitekt själv har fått rita och bygga är alltid ”fult” och ”odemokratiskt” och ”farligt”. ”Utanförskapet” talar alltid med högst röst – också när arkitekter klagar på det som andra arkitekter har ritat.

Alla klagar således. Allmänheten klagar på det som byggs nytt. Arkitekter klagar på det som byggs nytt. Men när nybyggen (som så ofta är fallet) skälls för att vara, säg, ”odemokratiska” är det inte egentligen de byggda husen som sådana som är problemet – de hus som faktiskt blivit byggda motsvarar ju de intentioner och syften som byggherren haft, annars hade inte investeringarna blivit gjorda eller byggnaderna blivit byggda. Men det man i ett egalitärt och demokratiserat samhälle kanske har lite svårt för att acceptera är tanken att vi trots vår likhet inför lagen inte tycks komma undan indelningen i ”ute” respektive ”inne” i den byggda fysiska miljön, trots att vi i gott och väl hundra år intalat oss själva att när vi byggt bibliotek och sjukhus och skolor – och inte minst bostäder för den stora allmänheten (som i Rosengård eller Rinkeby eller Marzahn) – enbart haft altruistiska och filantropiska avsikter.

När vi sedan ser att vi inte lyckats med ambitionen att bygga bort ”utanför-” respektive ”innanförskap” utan i själva verket varje gång vi byggt tvärtom skapat mer och mer av dessa ”utanför-” och ”innanförskap” vill vi gärna framställa det inträffade som ett misslyckande för demokratin.

Men i själva verket är det inte fråga om något misslyckande för demokratin. Byggprocessen har ju aldrig varit så demokratisk som den varit hos oss i västerlandet de senaste hundra åren. Istället är det ju som vi redan konstaterat så att allt byggande (även byggandet i demokratiska stater) av nödvändighet är en exklusiv (läs: exkluderande) verksamhet som förutsätter ett (ojämlikt) ackumulerande av resurser på det stora flertalets bekostnad, och oundvikligen tjänar ett visst egenintresse (i högre grad än ett allmänintresse) – också när man bygger för jämlika och jämställda medborgare.

Därför är det snarare förhoppningen (i synnerhet bland arkitekterna själva) att ett bygge alls skulle kunna vara altruistiskt och alls skulle kunna tjäna hela den stora allmänhetens intressen (i lika hög grad som de ”innanförståendes”) som är dubiös.

Arkitektur och ickearkitektur

Jag sammanfattar så långt: det finns byggnader som bokstavligen är farliga, eller inhyser verksamheter som bokstavligen är farliga (kärnkraftverk, exempelvis). På grund av dessa byggnaders konkreta farlighet är den berörda allmänheten förhindrade att se dessa byggnaders eventuella arkitektoniska kvaliteter. Det farliga och fula (samtida arkitektur) blir dock alltid förr eller senare ofarligt och pittoreskt (blir arkitekturhistoria). I samma stund som den konkreta, påtagliga, fysikaliska farligheten försvinner, eller den hotfulla verksamheten upphör, förändras betraktarnas attityd. Dessa en gång så farliga ickebyggnader börjar med ens bedömas i egenskap av konstverk (i den mån de är konstnärligt intressanta), eller åtminstone som pittoreska.

Det finns hos betraktaren i förhållandet till det pittoreska arkitekturarvet inte en polarisering mellan innanför- och utanförskap som det finns i betraktarens förhållande till det fula samtidsbyggandet. Ingen, varken undersåte, arkitektlakej eller kung är ju i förhållande till historiska byggnader längre vare sig utanför- eller innanförstående. Inte konstigt att det råder en i det närmaste total enighet mellan specialintresserade och allmänheten om vad som är ”bra” och ”dåligt”, ”snyggt” och ”fult” i arkitekturhistorien.

Det är inte ens partpolitiska sympatier eller ens religion eller ens fackkunskaper eller intensiteten i ens finkulturintresse som avgör vad man gillar eller tar avstånd från när det gäller det som byggs nytt, endast ens eventuella innanförskap. All samtidsarkitektur upplevs som ”farlig” av det stora flertalet. Och så länge byggnader är ”farliga” är de ”ickearkitektur”. För de få som åtnjuter innanförskapets sexighet är det byggdas eventuella ”farlighet” samtidigt helt ointressant. Klyftan mellan dessa båda positioner är som sagt milsvid. Det är fråga om parallella världar som aldrig tangerar varandra. Samtidsarkitektur = politiserad arkitektur. Samtidsarkitektur = arkitektur som polariserar och delar in befolkningen i två grupper, de innanförstående respektive de utanförstående. Samtidsarkitektur = ”farliga” hus för det stora flertalet, de utanförstående, men samtidigt helt ”ofarliga” för en mycket liten krets, de innanförstående. Samtidsarkitektur = ”ickearkitektur” i alla utanförståendes ögon. Samtidsarkitektur = ”arkitektur” bara i de innanförståendes ögon.

Men läget är ett helt annat när det gäller historisk arkitektur. Total omkastning. Tänk hur alla, såväl de som tidigare befann sig antingen ”innanför” som ”utanför”, över en kam uppriktigt säger sig älska ”fina, gamla hus”. All arkitektur är ”farlig” så länge den är samtida. All historisk arkitektur är ”ofarlig”. Historisk arkitektur = arkitektur för vilken indelningen i innanför och utanför inte längre är relevant. Tyrannen är död. Eller kärnkraften avskaffad. Historisk arkitektur = pittoresk arkitektur (alla, oavsett bakgrund upplever den som pittoresk). Historisk arkitektur = ”arkitektur” i allas ögon.

Konst och ickekonst

Resonemanget ovan om arkitektur kan naturligtvis transponeras utan problem till att gälla också andra konstnärliga discipliner:

I media debatterar man just nu (2009) livligt om en video med trashningen av en tunnelbanevagn som en elev vid Konstfack spelat in ”är konst”, eller om en psykos och ett självmordsförsök som en annan elev vid Konstfack simulerat som del av sina konststudier och som föranlett vårdinsatser och kostnader för det allmänna ”är konst”. Debatten är verkligen livlig eftersom också etablerade kritiker och förståsigpåare genast blir osäkra och börjar sväva på målet när någon gör konst av det som åtminstone i vissa betraktares ögon anses vara ”farligt” och förbjudet att närma sig. Och de som själva upplever en viss sorts utställd konst som ”farlig” i en mycket konkret och bokstavlig mening reagerar inte sällan med stor affekt och avfärdar det farliga som ”ickekonst”. Det kan gå så långt att utställningar som av vissa anses överskrida gränsen för det farliga på ett otillåtet vis saboteras och förstörs. Två välkända exempel på dylika sabotage som händelsevis båda två ägt rum på Historiska museet i Stockholm: Soft Core (1998), Snövit och sanningens vansinne (2004).

Naturligtvis påstår sabotörerna att allt det som de förstört ”inte är konst”. Och de har faktiskt rätt i så motto att konst – tvärt emot vad de flesta konstutövare själva intalar sig – per definition alltid är pittoresk, ofarlig. Det ”farliga” förblir osynligt (!) för den estetiserande blicken så länge det fortfarande är ”farligt”. Konst kan aldrig både vara konst och samtidigt vara något ”farligt”. Så länge bilder är ”farliga” är de bara bilder, ”ickekonst”. Det handlar inte om en obildad allmänhets oförmåga att uppskatta konst. Det handlar inte om allmänhetens eventuella ointresse för finkultur. Det går inte att ”upplysa” eller ”utbilda” bort motståndet. Om det i något enskilt fall uppstår en brännande het debatt om det eller det exemplet är konst eller inte är det egentligen en tvist kring dess ”farlighet” och om för vem det är ofarligt (och därmed konst) och för vem det representerar något bokstavligen och konkret livshotande (vilket gör det till ickekonst vad än alla andra säger).

Avslutning

Barsebäcksverkets två reaktorer togs i drift 1975 respektive 1977. Kärnkraftverket ritades av arkitekten K G Svensson, en av delägarna i VBB (Vattenbyggnadsbyrån). Den stiliserade dekoren i form av svarta vertikala stavar på fasadernas en gång i tiden mycket ljusa betong alluderar naturligtvis på kärnreaktorns uppbyggnad med stavformade bränsleelement. Det sägs att dekoren kom till för att K G Svensson själv ansåg att kraftverkets sfinxliknande gruppering av byggnadsvolymer ”behövde något mer”. K G Svensson såg (naturligtvis) från sin position ”på insidan” kärnkraftverksbyggnaden som ett estetiserat objekt redan från första stund. Kraftverksbyggets arkitekt gav byggnaden en högst verkningsfull skulptural form och drog sig inte ens för att dekorera fasaderna. Men för alla oss ”utanför” har Barsebäcksverket förblivit ”ickearkitektur” så länge som vi vetat att reaktorerna varit sprängfulla med giftigt plutonium. Vi har inte ens ”sett” kraftverkets snygga streckdekor.

Med regeringsbeslutet om nedstängning 1997 började med ens den politiserade hyperhotfullhet som Barsebäck tidigare representerat för varje ”utanförstående” (det vill säga för alla utom kraftverkets arkitekt, Sydkrafts styrelse, aktieägare, anställda och en handfull till) monteras ned. Mitt besök inne i kraftverket ägde rum sommaren 1998. Mina första artikelutkast om ”det farliga” i arkitekturen är också från 1998.

Den 30 november 1999 stängdes den ena av kraftverkets båda reaktorer. Den 31 maj 2005 stängdes också Barsebäcksverkets andra reaktor. Därmed skedde något avgörande, inte bara i energipolitiskt hänseende, utan även på andra plan: det blev från och med den 31 maj 2005 i ett slag möjligt för alla malmöiter och köpenhamnsbor att välja att betrakta kraftverkets sfinxsiluett och fasadernas grafiska bränslestavsdekor med samma hedonistiska, estetiserande blick som en gång bara kraftverkets arkitekt själv kunde göra när han satt där och komponerade grafiska mönster att dekorera fasaderna med.

I Stockholm har vi sedan något drygt decennium tillbaka – efter den svenska sociala ingenjörskonstens kollaps och demontering – sett hur den tidigare (och bland äldre svenskar fortfarande) starkt avskydda efterkrigstidsmodernismens stora manifestationer vid Hötorget och Sergels torg hedonistiskt approprierats av många unga som ”spännande” och ”snygga” bakgrunder i reklamfilmer och musikvideor – som estetiska objekt helt enkelt. Plattans svarta och vita trianglar syns idag på slipsar, kaffebrickor och t-tröjor – för att mönstret ”är snyggt” helt enkelt. Det är därför inte svårt att föreställa sig att framtida danska musikvideor kommer att filmas med kärnkraftverket i Barsebäck som scenografi – inte på avstånd, som hotfull dystopi (som i Lars von Triers tv-serie Riket, 1994), utan på plats, i en vad som vid det laget kommer att ses som en ”snygg” och arkitektoniskt verkningsfull, rentav pittoresk miljö. Barsebäckverkets svartvitrandiga fasader kommer att avbildas som motiv på t-tröjor som säljs till turister både i Malmö och i Köpenhamn – för att mönstret ”är snyggt” helt enkelt.

Eller kanske inte ändå: när denna text går i tryck (vårvintern 2009) har den borgerliga alliansregeringen precis nyss offentliggjort sin nya energipolitik i vilken de gamla kärnkraftsmotståndarna i centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen gått med på nya kärnkraftsreaktorer i Sverige i framtiden.


Artikeltext av Mikael Askergren ursprungligen publicerad (under rubriken ”Farlig arkitektur”) i arkitekturtidskriften Kritik, Stockholm, nr 4/5-mars 2009.

Läs/ladda ned som PDF: Kritik #4/5

Mer av Mikael Askergren om kärnkraftverket i Barsebäck:
36 Views of the Nuclear Power Plant at Barsebäck (Video)

<<